En tråd för oss som vill ha barn/som försöker bli gravida del 13

[cherie]

@cherie

Jag hade väldigt stor blödning med klumpar och slem i vecka 7, där jag var säker på missfall. Rekommenderades vänta 4 veckor och därefter ta nytt gravtest... Oerhört lång väntan! Mina tester blev svagare med tiden, vilket visade sig bero på att hcg-nivåerna var så höga att testet blev "mättat". (Jag läste på och spädde urinen med hälften vatten och fick då tydligt starkare utslag)

Det jag vill säga med detta är väl att man aldrig kan veta säkert förrän man har fått ett helt negativt gravtest eller varit på ultraljud, vilket den offentliga vården inte var så pigga på i mitt fall förrän de fyra veckorna hade gått.

Stort grattis till att du kan bli gravid! Håller tummarna för dej

Vilken märklig grej att testen kan bli mättade! Kanske ska prova det.

 

[Bufera]

Tack för stöttande och peppande ord och för att ni delar med er av era erfarenheter Många som har erfarenheter av blödningar under graviditet (jag med, med min dotter, men den var så liten och kortvarig). Min blödning nu pågick ju i närmare två veckor, och vissa dagar använde jag normala eller supertamponger. Många dagar var det dock minivarianten, vilket är betydligt mindre än vad jag blöder en vanlig mens.

Imorgon är det tre veckor sen BIM och jag började blöda, så jag vet inte hur länge man ska vänta på att ringa mödravården om gravtesten nu fortsätter vara positiva och tempen förhöjd. Får kanske ge det en vecka till då, då har det gått fyra veckor sen ev missfall startade iaf. Någon här hade ju fått den tiden från vården

För mig tog det lång tid innan värdena gick ner så pass att det var negativt på test. Minst 3 veckor efter jag slutade blöda(blödde då i minst 2 veckor om inte mer), sist tog jag blodprov varje vecka i minst 1 månad innan värdet var nere på 0.
Nu hoppas jag verkligen att det går vägen för dig ändå

 

[cherie]

För mig tog det lång tid innan värdena gick ner så pass att det var negativt på test. Minst 3 veckor efter jag slutade blöda(blödde då i minst 2 veckor om inte mer), sist tog jag blodprov varje vecka i minst 1 månad innan värdet var nere på 0.
Nu hoppas jag verkligen att det går vägen för dig ändå

Åh, tack! Det är jätteskönt att få lite såna saker att förhålla sig till! Hade du ägglossning fast värderna var högt eller när kom det igång igen? Och när kom nästa mens för dig liksom, efter missfallet?

 

[cherie]

Okej, nu började jag blöda igen med mycket klarrött, färsk blod så nu är det väl definitivt klart att det är nåt vajsing. Antingen missfall nu då (om inte förut) eller nästa mens på G så kroppen kanske ställer om på nytt.

 

[Johanna1988]

Hur går det @cherie ?

 

[cherie]

Hur går det @cherie ?

Gullig du är som frågar. Det kom mycket blod på pappret igår när jag torkade mig (då jag skrev inlägget), men sen slutade det lika tvärt om det kom. Så jag tar väl ett digitalt test som planerat senare i veckan...

 

[Frallan98]

Tack,men gör de verkligen sånt i såna här lägen? Skulle tro att rådet är att avvakta och se. Jag tar något gravtest igen om en vecka tänker jag, men jag känner mig verkligen inte gravid och när jag tog ett test imorse med morgonurinen var det inte starkare än igår, nästan lite svagare. Tänker att ett gravtest i vecka 8 borde vara dunderpositivt och har jag dessutom haft så kraftig och långvarig blödning innan så är det två faktorer som tillsammans som verkligen väger för att det rör sig om (väldigt tidigt) missfall.

Tror absolut du hade kunnat höra av dig till barnmorska/gynekolog. Jag fick blödning och ont vid mitt missfall (vecka 7) och ringde då till min barnmorska och hon rekommendera att ringa till gynekologavdelningen direkt på ett visst sjukhus och jag fick en tid samma dag. Tänker då kan dom konstatera om det fortfarande är en graviditet/missfall. Om det skulle vara missfall tror jag det kan vara bra att kolla så det inte är några "rester" kvar eller annars vad blödningen beror på. Med mig kunde dom konstatera att det då var tomt i livmodern och dom fortsatte följa hcg nivåer i någon vecka efter tills det hade gått ner tillräckligt och så det då var ok att försöka igen.

Håller tummarna för dig att det fortfarande är en graviditet, men som sagt bara skönt tecken att du kan bli gravid

 

[Bracco]

Hej alla! Hoppar in här i tråden då jag känner ett behov av att dela den här tuffa resan med andra.

Mina föräldrar hade svårt att få barn så min äldsta syster är adopterad. Enligt mamma blev hon gravid men fick flertalet missfall. Efter adoptionen "släppte" det och min mellansyster föddes knappt ett år senare och sedan jag efter tre år.

Har väl alltid haft en känsla av att det kommer bli svårt för mig också att bli gravid, men man hoppas ju in i det längsta att det bara är hjärnspöken och generellt dålig självkänsla.... Slutade med p-ring i april förra året och nu sitter jag här ledsen och matt, inte ett enda plus under det här året, och mina farhågor besannades.

Äter alla möjliga tillskott (nac, q10, magnesium, prenatal, omega 3 m.m.) och håller på att bli fattig på köpet.

Har regelbunden ägglossning och lutealfas på 13-14 dagar men det verkar ju inte hjälpa.

Det är såå tufft med alla vänner som har börjat försöka efter att vi började försöka och som blir gravida på 1-3 försök. Önskar bara att jag visste vad som var fel...

Men nu har det ju snart gått ett år så då hoppas jag på att vi får en utredning och att det inte är allt för lång väntetid.

Hade klamydia i min ungdom, fick behandling väldig snabbt men man vet ju aldrig, kanske hann det skada äggledarna.

Jag fyllde precis 34 år så känner även stress över att "klockan tickar", man har ju sett hur fertilitetskurvan dalar vid 35. Min make är 43 år men har en son på 9 år sedan tidigare. Han och hans ex blev såklart gravida på första försöket.

 

[Dorinda]

Hej alla! Hoppar in här i tråden då jag känner ett behov av att dela den här tuffa resan med andra.

Mina föräldrar hade svårt att få barn så min äldsta syster är adopterad. Enligt mamma blev hon gravid men fick flertalet missfall. Efter adoptionen "släppte" det och min mellansyster föddes knappt ett år senare och sedan jag efter tre år.

Har väl alltid haft en känsla av att det kommer bli svårt för mig också att bli gravid, men man hoppas ju in i det längsta att det bara är hjärnspöken och generellt dålig självkänsla.... Slutade med p-ring i april förra året och nu sitter jag här ledsen och matt, inte ett enda plus under det här året, och mina farhågor besannades.

Äter alla möjliga tillskott (nac, q10, magnesium, prenatal, omega 3 m.m.) och håller på att bli fattig på köpet.

Har regelbunden ägglossning och lutealfas på 13-14 dagar men det verkar ju inte hjälpa.

Det är såå tufft med alla vänner som har börjat försöka efter att vi började försöka och som blir gravida på 1-3 försök. Önskar bara att jag visste vad som var fel...

Men nu har det ju snart gått ett år så då hoppas jag på att vi får en utredning och att det inte är allt för lång väntetid.

Hade klamydia i min ungdom, fick behandling väldig snabbt men man vet ju aldrig, kanske hann det skada äggledarna.

Jag fyllde precis 34 år så känner även stress över att "klockan tickar", man har ju sett hur fertilitetskurvan dalar vid 35. Min make är 43 år men har en son på 9 år sedan tidigare. Han och hans ex blev såklart gravida på första försöket.

Bra att ni gör en utredning! Men lite tur hittar de något som är lätt att åtgärda och annars kanske ni kan prova ivf?

 

[Bracco]

Bra att ni gör en utredning! Men lite tur hittar de något som är lätt att åtgärda och annars kanske ni kan prova ivf?

Ja man håller verkligen tummarna för att det är något som är lättåtgärdat, annars får det bli ivf, även om det verkar vara en tuff resa.

 

[cherie]

Hej alla! Hoppar in här i tråden då jag känner ett behov av att dela den här tuffa resan med andra.

Mina föräldrar hade svårt att få barn så min äldsta syster är adopterad. Enligt mamma blev hon gravid men fick flertalet missfall. Efter adoptionen "släppte" det och min mellansyster föddes knappt ett år senare och sedan jag efter tre år.

Har väl alltid haft en känsla av att det kommer bli svårt för mig också att bli gravid, men man hoppas ju in i det längsta att det bara är hjärnspöken och generellt dålig självkänsla.... Slutade med p-ring i april förra året och nu sitter jag här ledsen och matt, inte ett enda plus under det här året, och mina farhågor besannades.

Äter alla möjliga tillskott (nac, q10, magnesium, prenatal, omega 3 m.m.) och håller på att bli fattig på köpet.

Har regelbunden ägglossning och lutealfas på 13-14 dagar men det verkar ju inte hjälpa.

Det är såå tufft med alla vänner som har börjat försöka efter att vi började försöka och som blir gravida på 1-3 försök. Önskar bara att jag visste vad som var fel...

Men nu har det ju snart gått ett år så då hoppas jag på att vi får en utredning och att det inte är allt för lång väntetid.

Hade klamydia i min ungdom, fick behandling väldig snabbt men man vet ju aldrig, kanske hann det skada äggledarna.

Jag fyllde precis 34 år så känner även stress över att "klockan tickar", man har ju sett hur fertilitetskurvan dalar vid 35. Min make är 43 år men har en son på 9 år sedan tidigare. Han och hans ex blev såklart gravida på första försöket.

Åh, vilken kämpig resa! Det är hemskt att vilja nåt så innerligt men utan att ha någon som helst kontroll i om det kommer ske eller ej. Jag hoppad utredningen blir till hjälp och att det inte är alltför lång väntetid som du säger Håller tummarna att det tar sig för er snart.

 

[cherie]

Tror absolut du hade kunnat höra av dig till barnmorska/gynekolog. Jag fick blödning och ont vid mitt missfall (vecka 7) och ringde då till min barnmorska och hon rekommendera att ringa till gynekologavdelningen direkt på ett visst sjukhus och jag fick en tid samma dag. Tänker då kan dom konstatera om det fortfarande är en graviditet/missfall. Om det skulle vara missfall tror jag det kan vara bra att kolla så det inte är några "rester" kvar eller annars vad blödningen beror på. Med mig kunde dom konstatera att det då var tomt i livmodern och dom fortsatte följa hcg nivåer i någon vecka efter tills det hade gått ner tillräckligt och så det då var ok att försöka igen.

Håller tummarna för dig att det fortfarande är en graviditet, men som sagt bara skönt tecken att du kan bli gravid

Tack för att du berättar din erfarenhet! Jag ringde faktiskt mödravården imorse (men de ringde tyvärr upp senare än sagd tid så jag kunde inte svara då jag satt i patientbesök). Jag ska göra nytt försök imorgon. Ville mest rådfråga hur länge jag ska vänta osv innan jag tar kontakt med dem igen om gravtesten fortsätter vara positiva. OM nåt är kvar så är jag ju redan i vecka 7-8 och jag minns inte när de vill planera för inskrivningssamtal osv. Då kanske de också nämner nåt om ev undersökning för att se om det ligger kvar nåt eller ej.

Jag har dock just nu ganska stark känsla av att det inte är nåt därinne. Tog ett rfsu-test imorse och upplevde det kanske lite svagare än sist, eller lika ätminstone. Inte alls starkare iaf, och när de torkade testerna ligger bredvid varandra är alla verkligen exakt lika starka. Tycker mig fått färre symtom senaste dagarna också - inte lika känsliga bröst, mindre magkatarr- och illamående och idag har jag också haft ryggsmärta precis som jag får innan mens. Så kanske är gravhormonerna påväg ner och mensen på ingång...

 

[Dorinda]

Ja man håller verkligen tummarna för att det är något som är lättåtgärdat, annars får det bli ivf, även om det verkar vara en tuff resa.

Behöver inte vara så stökigt!
Man hör ju oftast om problemen.

För oss tog det 1,5år från att vi sökte hjälp till vi hade våran baby Jag mådde inte ens dåligt av ivf processen.

 

[soom]

Hej alla! Hoppar in här i tråden då jag känner ett behov av att dela den här tuffa resan med andra.

Mina föräldrar hade svårt att få barn så min äldsta syster är adopterad. Enligt mamma blev hon gravid men fick flertalet missfall. Efter adoptionen "släppte" det och min mellansyster föddes knappt ett år senare och sedan jag efter tre år.

Har väl alltid haft en känsla av att det kommer bli svårt för mig också att bli gravid, men man hoppas ju in i det längsta att det bara är hjärnspöken och generellt dålig självkänsla.... Slutade med p-ring i april förra året och nu sitter jag här ledsen och matt, inte ett enda plus under det här året, och mina farhågor besannades.

Äter alla möjliga tillskott (nac, q10, magnesium, prenatal, omega 3 m.m.) och håller på att bli fattig på köpet.

Har regelbunden ägglossning och lutealfas på 13-14 dagar men det verkar ju inte hjälpa.

Det är såå tufft med alla vänner som har börjat försöka efter att vi började försöka och som blir gravida på 1-3 försök. Önskar bara att jag visste vad som var fel...

Men nu har det ju snart gått ett år så då hoppas jag på att vi får en utredning och att det inte är allt för lång väntetid.

Hade klamydia i min ungdom, fick behandling väldig snabbt men man vet ju aldrig, kanske hann det skada äggledarna.

Jag fyllde precis 34 år så känner även stress över att "klockan tickar", man har ju sett hur fertilitetskurvan dalar vid 35. Min make är 43 år men har en son på 9 år sedan tidigare. Han och hans ex blev såklart gravida på första försöket.

Det kunde varit jag som skrev det där för några år sen. Det tog ett år att bli gravid med mitt första barn. Precis som du så misströstade jag och bestämde att när det gått ett år söker vi hjälp, men det behövdes inte. Andra barnet tog två långa år (inklusive IVF, blev dock en spontan graviditet efter ett missfall av en IVF-graviditet.)

Jag menar inte att ni inte ska söka hjälp, det tycker jag absolut att ni ska, jag vill bara förmedla lite hopp, det är inte kört

 

[Bufera]

Hej alla! Hoppar in här i tråden då jag känner ett behov av att dela den här tuffa resan med andra.

Mina föräldrar hade svårt att få barn så min äldsta syster är adopterad. Enligt mamma blev hon gravid men fick flertalet missfall. Efter adoptionen "släppte" det och min mellansyster föddes knappt ett år senare och sedan jag efter tre år.

Har väl alltid haft en känsla av att det kommer bli svårt för mig också att bli gravid, men man hoppas ju in i det längsta att det bara är hjärnspöken och generellt dålig självkänsla.... Slutade med p-ring i april förra året och nu sitter jag här ledsen och matt, inte ett enda plus under det här året, och mina farhågor besannades.

Äter alla möjliga tillskott (nac, q10, magnesium, prenatal, omega 3 m.m.) och håller på att bli fattig på köpet.

Har regelbunden ägglossning och lutealfas på 13-14 dagar men det verkar ju inte hjälpa.

Det är såå tufft med alla vänner som har börjat försöka efter att vi började försöka och som blir gravida på 1-3 försök. Önskar bara att jag visste vad som var fel...

Men nu har det ju snart gått ett år så då hoppas jag på att vi får en utredning och att det inte är allt för lång väntetid.

Hade klamydia i min ungdom, fick behandling väldig snabbt men man vet ju aldrig, kanske hann det skada äggledarna.

Jag fyllde precis 34 år så känner även stress över att "klockan tickar", man har ju sett hur fertilitetskurvan dalar vid 35. Min make är 43 år men har en son på 9 år sedan tidigare. Han och hans ex blev såklart gravida på första försöket.

Förstår frustrationen och ledsamheten
För oss tog nästan exakt 1 år innan det tog sig, och då hade vi bestämt oss för att söka hjälp efter sommaren. Sen 10 månader innan det tog sig igen sen bara 2 månader.
Var 30 år när vi började försöka.

 

[WBanna]

Hej alla! Hoppar in här i tråden då jag känner ett behov av att dela den här tuffa resan med andra.

Mina föräldrar hade svårt att få barn så min äldsta syster är adopterad. Enligt mamma blev hon gravid men fick flertalet missfall. Efter adoptionen "släppte" det och min mellansyster föddes knappt ett år senare och sedan jag efter tre år.

Har väl alltid haft en känsla av att det kommer bli svårt för mig också att bli gravid, men man hoppas ju in i det längsta att det bara är hjärnspöken och generellt dålig självkänsla.... Slutade med p-ring i april förra året och nu sitter jag här ledsen och matt, inte ett enda plus under det här året, och mina farhågor besannades.

Äter alla möjliga tillskott (nac, q10, magnesium, prenatal, omega 3 m.m.) och håller på att bli fattig på köpet.

Har regelbunden ägglossning och lutealfas på 13-14 dagar men det verkar ju inte hjälpa.

Lättare sagt än gjort, men ta inte på dig skulden. Det behöver ju inte vara något fel på dig, det kan ju lika bra bero på knas i din mans kropp, eller så tar det bara lite tid för er. Det känns ju så klart som en evighet, men 10 månader är inte så jättelång tid. Hoppas att ni får en läkartid snabbt när ni känner er redo, och lycka till.

 

[cherie]

Så konstig limbotid. Inte kunna glädjas åt graviditet, inte kunna släppa och gå vidare efter missfall.

Ringde mödravården, men de ville boka in inskrivningssamtal och ultraljud mm redan nu. Rekommenderades ta ett till gravtest om två veckor och boka av tiderna om det skulle vara negativt bara.

Idag mådde jag så illa på morgonen att jag kräktes i bilen utanför jobbet, jag blöder från tandköttet när jag borstar tänderna, jag är så galet trött och låg/nere som jag var i tidig graviditet med dottern, det hugger och drar i magen/ljumskarna, foglossningssmärta över rygg, höfter, rumpa som kommer och går. Magen så uppsvullen och magkatarrig. Det var någon dag som symtomen försvann men kroppen beter sig så märkligt. Tog digitalt test imorse och det visade fortfarande 2-3 veckor, alldeles för lite och ingen ökning, så allt är ju så otydligt och motsägelsefullt. Men visst, ligger gravhormonerna kvar eller om man börjar få PMS för att mensen nalkas så är ju symtomen väldigt lika som vid graviditet... Är väl inget konstigt att hormonerna är ur balans vid missfall heller, och symtom därefter.

Hur länge hade ni kroppsliga symtom med illamående, trötthet mm efter era missfall?

 

[Roheryn]

Så konstig limbotid. Inte kunna glädjas åt graviditet, inte kunna släppa och gå vidare efter missfall.

Ringde mödravården, men de ville boka in inskrivningssamtal och ultraljud mm redan nu. Rekommenderades ta ett till gravtest om två veckor och boka av tiderna om det skulle vara negativt bara.

Idag mådde jag så illa på morgonen att jag kräktes i bilen utanför jobbet, jag blöder från tandköttet när jag borstar tänderna, jag är så galet trött och låg/nere som jag var i tidig graviditet med dottern, det hugger och drar i magen/ljumskarna, foglossningssmärta över rygg, höfter, rumpa som kommer och går. Magen så uppsvullen och magkatarrig. Det var någon dag som symtomen försvann men kroppen beter sig så märkligt. Tog digitalt test imorse och det visade fortfarande 2-3 veckor, alldeles för lite och ingen ökning, så allt är ju så otydligt och motsägelsefullt. Men visst, ligger gravhormonerna kvar eller om man börjar få PMS för att mensen nalkas så är ju symtomen väldigt lika som vid graviditet... Är väl inget konstigt att hormonerna är ur balans vid missfall heller, och symtom därefter.

Hur länge hade ni kroppsliga symtom med illamående, trötthet mm efter era missfall?

Inte missfall, men gjort en tidig abort, och det blir ju lite samma sak. Jag hade symptom (främst MYCKET svullna och ömma bröst, i lite mindre utsträckning illamående) i åtminstone 3-4 veckor efteråt och långsamt avtagande över tid.

 

[Kilauea]

Så konstig limbotid. Inte kunna glädjas åt graviditet, inte kunna släppa och gå vidare efter missfall.

Ringde mödravården, men de ville boka in inskrivningssamtal och ultraljud mm redan nu. Rekommenderades ta ett till gravtest om två veckor och boka av tiderna om det skulle vara negativt bara.

Idag mådde jag så illa på morgonen att jag kräktes i bilen utanför jobbet, jag blöder från tandköttet när jag borstar tänderna, jag är så galet trött och låg/nere som jag var i tidig graviditet med dottern, det hugger och drar i magen/ljumskarna, foglossningssmärta över rygg, höfter, rumpa som kommer och går. Magen så uppsvullen och magkatarrig. Det var någon dag som symtomen försvann men kroppen beter sig så märkligt. Tog digitalt test imorse och det visade fortfarande 2-3 veckor, alldeles för lite och ingen ökning, så allt är ju så otydligt och motsägelsefullt. Men visst, ligger gravhormonerna kvar eller om man börjar få PMS för att mensen nalkas så är ju symtomen väldigt lika som vid graviditet... Är väl inget konstigt att hormonerna är ur balans vid missfall heller, och symtom därefter.

Hur länge hade ni kroppsliga symtom med illamående, trötthet mm efter era missfall?

Alla får inte omslag till 3+, vill jag bara flika in. Håller tummarna för dig.

 

[Johanna1988]

Så konstig limbotid. Inte kunna glädjas åt graviditet, inte kunna släppa och gå vidare efter missfall.

Ringde mödravården, men de ville boka in inskrivningssamtal och ultraljud mm redan nu. Rekommenderades ta ett till gravtest om två veckor och boka av tiderna om det skulle vara negativt bara.

Idag mådde jag så illa på morgonen att jag kräktes i bilen utanför jobbet, jag blöder från tandköttet när jag borstar tänderna, jag är så galet trött och låg/nere som jag var i tidig graviditet med dottern, det hugger och drar i magen/ljumskarna, foglossningssmärta över rygg, höfter, rumpa som kommer och går. Magen så uppsvullen och magkatarrig. Det var någon dag som symtomen försvann men kroppen beter sig så märkligt. Tog digitalt test imorse och det visade fortfarande 2-3 veckor, alldeles för lite och ingen ökning, så allt är ju så otydligt och motsägelsefullt. Men visst, ligger gravhormonerna kvar eller om man börjar få PMS för att mensen nalkas så är ju symtomen väldigt lika som vid graviditet... Är väl inget konstigt att hormonerna är ur balans vid missfall heller, och symtom därefter.

Hur länge hade ni kroppsliga symtom med illamående, trötthet mm efter era missfall?

alla får inte omslag till +3, och om/när man får det brukar det behöva gå iaf en vecka mellan testerna. Förtsår att det är jobbigt psykiskt att inte veta!