Just det där känner jag igen mig i så, jag ägnade så många år åt att vara så förlossningsrädd och övertygad om att jag var tvungen att "komma i ordning med livet" att graviditet inte fanns på kartan trots att vi gärna hade velat ha barn mycket tidigare. Hade jag vetat att det skulle ta flera år av försök hade jag inte väntat så länge, herregud, jag tyckte ju liksom att vi hade väntat länge när vi började försöka. Nu får jag ångest bara av att tänka på alla år som vi "slösat bort"
Känner igen mig, jag med. Jag träffade min sambo när jag var 32, för 5 år sedan. Visste att jag var "gammal" men man vill man ju känna sig säker på att man vill ha barn tillsamman innan man skaffar några. Nu är det 2 år sedan vi började försöka på allvar och det är väldigt lätt att fastna i "varför började vi inte tidigare"-tankarna.
Det är ju dumt att lägga energi på eftersom man inte kan gå tillbaka i tiden och ändra men ändå... På något vis vill jag nog att min sambo ska erkänna att ja, vi borde ha börjat tidigare men den bitterheten är ju definitivt onödig och jag försöker släppa det för det är inte rationellt ändå. Men ja, man är ju ledsen helt enkelt.