En hög sopor

Det är vad jag känner mig som. Inget att ha.

En del saker hade jag säkert kunnat göra annorlunda, men inte är det mycket. Ändå känner jag mig som en komplett idiot.

Tur att Senioren skiter i det i alla fall.

 

[TheRedLightning]

Jag har skummat igenom tråden och det enda jag känner att jag kan tillägga är att man är oftast sin hårdaste kritiker själv.

Jag kan ta mig själv som exempel, jag är jättehård mot mig själv tror inte jag duger, att jag inte kan, är värdelös osv. Medan andra personer i min omgivning inte håller med.
Nu har jag börjat jobba på det, att inte vara så hård mot mig själv. Det ÄR svårt.
Det som hjälpt mig lite är Ryttarinspirations mantra:

Jag vill.
Jag kan.
Jag ska.

Det handlar om att ändra sin mentala inställning och det tar tid att ändra sig. Jag har själv varit i perioder när det känns som man lever i sjunde nivån av helvetet, där problemen avlöser varandra och ångesten kommer som ett brev på posten. Det är inte kul, det är okej att bryta ihop och sen samla ihop sig och komma tillbaka starkare för att ta sig igenom skiten. Känns det för jobbigt att ta itu med alla problem på en gång, om det går börja med ett i taget och arbeta dig igenom.

Oftast känns det inte så mastigt att ta lite i taget. Har själv gjort det och ja, det tog tid. Vart det värt det? Ja, definitivt.

Du är inte ensam. Tycker du fått många kloka svar bland kommentarerna. heart

 

[Magiana]

Jag har skummat igenom tråden och det enda jag känner att jag kan tillägga är att man är oftast sin hårdaste kritiker själv.

Jag kan ta mig själv som exempel, jag är jättehård mot mig själv tror inte jag duger, att jag inte kan, är värdelös osv. Medan andra personer i min omgivning inte håller med.
Nu har jag börjat jobba på det, att inte vara så hård mot mig själv. Det ÄR svårt.
Det som hjälpt mig lite är Ryttarinspirations mantra:

Jag vill.
Jag kan.
Jag ska.

Det handlar om att ändra sin mentala inställning och det tar tid att ändra sig. Jag har själv varit i perioder när det känns som man lever i sjunde nivån av helvetet, där problemen avlöser varandra och ångesten kommer som ett brev på posten. Det är inte kul, det är okej att bryta ihop och sen samla ihop sig och komma tillbaka starkare för att ta sig igenom skiten. Känns det för jobbigt att ta itu med alla problem på en gång, om det går börja med ett i taget och arbeta dig igenom.

Oftast känns det inte så mastigt att ta lite i taget. Har själv gjort det och ja, det tog tid. Vart det värt det? Ja, definitivt.

Du är inte ensam. Tycker du fått många kloka svar bland kommentarerna. heart

Det där med "jag vill, jag kan, jag ska" var inget sunt mantra för mig. Jag kraschade nästan i väggen. Mitt motto har ju i alla år varit "där det finns en vilja finns det en väg". Jag har alltså kört på med en dåres envishet när jag väl bestämt mig för att göra något och jag har gjort en del som ansetts "omöjligt".

Under våren, sommaren och hösten har jag försökt med en annan strategi, nämligen att lägga tid på nöjen och bara göra det jag verkligen måste (eller som är kul). Det har inte heller varit framgångsrikt.

Så jag måste ändra strategi igen. Hur vet jag inte för just nu orkar jag inte mycket alls. Jag orkar inte ens gå ut och ta upp min potatis.

 

[TheRedLightning]

Det där med "jag vill, jag kan, jag ska" var inget sunt mantra för mig. Jag kraschade nästan i väggen. Mitt motto har ju i alla år varit "där det finns en vilja finns det en väg". Jag har alltså kört på med en dåres envishet när jag väl bestämt mig för att göra något och jag har gjort en del som ansetts "omöjligt".

Under våren, sommaren och hösten har jag försökt med en annan strategi, nämligen att lägga tid på nöjen och bara göra det jag verkligen måste (eller som är kul). Det har inte heller varit framgångsrikt.

Så jag måste ändra strategi igen. Hur vet jag inte för just nu orkar jag inte mycket alls. Jag orkar inte ens gå ut och ta upp min potatis.

Det är inte meningen att man ska ta det bokstavligen och ditt motto har samma budskap som det mantrat jag tog upp i grund och botten.
Allt går att anpassa efter sin egen förmåga, men det är bara en hjälp på vägen.

 

[Magiana]

Det är inte meningen att man ska ta det bokstavligen och ditt motto har samma budskap som det mantrat jag tog upp i grund och botten.
Allt går att anpassa efter sin egen förmåga, men det är bara en hjälp på vägen.

Med mitt lynne tar jag alltid i lite till för det går nog. När det blir "för mycket" känner inte jag.

 

[Kilauea]

Det där med "jag vill, jag kan, jag ska" var inget sunt mantra för mig. Jag kraschade nästan i väggen. Mitt motto har ju i alla år varit "där det finns en vilja finns det en väg". Jag har alltså kört på med en dåres envishet när jag väl bestämt mig för att göra något och jag har gjort en del som ansetts "omöjligt".

Under våren, sommaren och hösten har jag försökt med en annan strategi, nämligen att lägga tid på nöjen och bara göra det jag verkligen måste (eller som är kul). Det har inte heller varit framgångsrikt.

Så jag måste ändra strategi igen. Hur vet jag inte för just nu orkar jag inte mycket alls. Jag orkar inte ens gå ut och ta upp min potatis.

Min potatis står kvar i jorden. Känner att den kan stå där tills det blir fruset i marken, dvs om nån månad åtminstone.
Samma sak med morötterna. Tomaterna har fått en fiberduk över sig i växttunneln, så de får fortsätta mogna där ute ett tag till. Orkar inte ta in dom för mognad.

 

[karamelldrottningen]

Det där med "jag vill, jag kan, jag ska" var inget sunt mantra för mig. Jag kraschade nästan i väggen. Mitt motto har ju i alla år varit "där det finns en vilja finns det en väg". Jag har alltså kört på med en dåres envishet när jag väl bestämt mig för att göra något och jag har gjort en del som ansetts "omöjligt".

Under våren, sommaren och hösten har jag försökt med en annan strategi, nämligen att lägga tid på nöjen och bara göra det jag verkligen måste (eller som är kul). Det har inte heller varit framgångsrikt.

Så jag måste ändra strategi igen. Hur vet jag inte för just nu orkar jag inte mycket alls. Jag orkar inte ens gå ut och ta upp min potatis.

Det du behöver är kanske att bara va och vila. Även roliga saker kan ta energi, speciellt om den redan är bristande från början.

 

[karamelldrottningen]

Med mitt lynne tar jag alltid i lite till för det går nog. När det blir "för mycket" känner inte jag.

Då måste du vara extra noga att bromsa dig i tid. Det tar bara längre tid sen att komma tillbaka om du kör på utan bränsle. Det blir motorhaveri.

 

[vallhund]

Då måste du vara extra noga att bromsa dig i tid. Det tar bara längre tid sen att komma tillbaka om du kör på utan bränsle. Det blir motorhaveri.

Typ motorn skär utan olja.

 

[karamelldrottningen]

Typ motorn skär utan olja.

Jag vet. Det var en liknelse. Dvs utan energi orkar inte kroppen mer. Du kan inte bara gasa på utan att fylla på med energi, du stupar då förr eller senare.

 

[escodobe]

Jag var kroniskt deprimerad i över halva mitt liv. Jag visste inte ens om att jag var det, innan det var så illa att det nästan var försent. Eftersom jag trodde att det var normalt att må så. Jag kände inte till något annat.

Depression är en lurig sjukdom, man blir "hjärntvättad" så att man nästan bara ser allt negativt. Sjuldomen påverkar ens verklighetsuppfattning på så vis.

Men det går att bli frisk. I mitt fall hjälpte medicin mer än terapin. Men det var inte helt lätt att hitta rätt medicin. Men med hjälp av medicinen "lärde" jag hur livet faktiskt ska vara. Ungefär som att gipsa ett brutet ben för att det ska kunna läka bättre.
Nu har jag inte ätit medicin på tio år. Och är frisk.

 

[escodobe]

Den här är en så bra beskrivning!

 

[Seabaz]

Kan du skriva ett brev till din familj?

 

[Magiana]

Kan du skriva ett brev till din familj?

Jag har försökt kommunicera skriftligt med dem men inget känns bättre.

 

[Lovisaleonora]

Jag har försökt kommunicera skriftligt med dem men inget känns bättre.

Är det en känsla eller fakta? De svarar inte? Eller är det så att du inte får ut det du förväntade dig av kommunikationen?

 

[Magiana]

Är det en känsla eller fakta? De svarar inte? Eller är det så att du inte får ut det du förväntade dig av kommunikationen?

En svarar. Jag tycker inte svaren ger något. Jag vet inte ens vad jag förväntar mig för besvikelsen över deras agerande är så monumental.

Hon skyller på att de försvann och inte hörde av sig för att jag skulle få tid att läka. Det låter som skitsnack och en efterkonstruktion. Ingen blir väl friskare av total social isolering och att inte bli bemött med vanligt hyfs. Att lämna en person som uppenbart mår dåligt utan att ens säga hej då går så tvärs emot allt hyggligt bemötande. Jag var faktiskt inte skogstokig så hej då kunde de väl ha sagt?

 

[Lovisaleonora]

En svarar. Jag tycker inte svaren ger något. Jag vet inte ens vad jag förväntar mig för besvikelsen över deras agerande är så monumental.

Hon skyller på att de försvann och inte hörde av sig för att jag skulle få tid att läka. Det låter som skitsnack och en efterkonstruktion. Ingen blir väl friskare av total social isolering och att inte bli bemött med vanligt hyfs. Att lämna en person som uppenbart mår dåligt utan att ens säga hej då går så tvärs emot allt hyggligt bemötande. Jag var faktiskt inte skogstokig så hej då kunde de väl ha sagt?

Fast vem är du att dissa andras känslor? Jag tycker det är väldigt arrogant att så totalt såga någon annans förklaringar och därmed andras känslor. Jag tycker det är fullt plausibel förklaring till att de drog, särskilt med tanke på att du själv beskrivit dig som vresig och huggig. Jag hade inte gått runt och fjäskat som en stryktäck hund för någon först bjudit dit mig och sedan behandlar mig som skräp.

Du gör mot andra det du anser andra gör mot dig.

 

[Raderad medlem 6459]

@Magiana Du har oerhört höga krav, upplever jag, på dina närstående. Trots att de förklarar hur de känner så förutsätter du att det är skitsnack och tycker ändå att de borde ha agerat exakt som du tycker att man bör agera.

Kan du inte alls relatera till att det ibland är svårt att hantera situationer? Att man menar väl men det blir fel? Hur kommer det sig att dina familjemedlemmar ska agera helt rätt socialt när du själv säger att du tycker att det sociala är svårt?

 

[Squie]

Vi sågs i somras o det jag slogs av var att du var ingen som ville ha någon nära. Dig skulle man lämna ifred. Det var anledningen att jag inte närmade mig då eller sa speciellt många ord. Jag var inte alls nöjd över det hela men gjorde som min känsla sa.

 

[Magiana]

Vi sågs i somras o det jag slogs av var att du var ingen som ville ha någon nära. Dig skulle man lämna ifred. Det var anledningen att jag inte närmade mig då eller sa speciellt många ord. Jag var inte alls nöjd över det hela men gjorde som min känsla sa.

Jag är inget socialt geni har jag ju sagt. Jag tar inte plats. Jag vill inte vara mittpunkten i större sällskap.

Men jag bits inte. Åtminstone inte om man inte är elak mot mig. Jag är ingen komplett dåre även om jag var överbelastad i vintras och hade dåligt tålamod. (I andra lägen har jag fått veta att jag har mycket tålamod. Det står t.o.m. i tacktexten i utbildningsmaterial jag varit med om att göra.)

@Magiana Du har oerhört höga krav, upplever jag, på dina närstående. Trots att de förklarar hur de känner så förutsätter du att det är skitsnack och tycker ändå att de borde ha agerat exakt som du tycker att man bör agera.

Kan du inte alls relatera till att det ibland är svårt att hantera situationer? Att man menar väl men det blir fel? Hur kommer det sig att dina familjemedlemmar ska agera helt rätt socialt när du själv säger att du tycker att det sociala är svårt?

Det finns olika svårighetsgrad på social kontakt. Att säga hej då är grundläggande.

Nu kan ju ingen backa händelseförloppet och helt oavsett varför de gjorde som de gjorde så blev jag väldigt ledsen. Det sitter i och påverkar mig fortfarande. Jag reagerar med panikkänslor i vissa situationer p.g.a. det som hände. Jag vet faktiskt inte hur jag ska komma över det.

 

[Kilauea]

Jag är inget socialt geni har jag ju sagt. Jag tar inte plats. Jag vill inte vara mittpunkten i större sällskap.

Men jag bits inte. Åtminstone inte om man inte är elak mot mig. Jag är ingen komplett dåre även om jag var överbelastad i vintras och hade dåligt tålamod. (I andra lägen har jag fått veta att jag har mycket tålamod. Det står t.o.m. i tacktexten i utbildningsmaterial jag varit med om att göra.)

Det finns olika svårighetsgrad på social kontakt. Att säga hej då är grundläggande.

Nu kan ju ingen backa händelseförloppet och helt oavsett varför de gjorde som de gjorde så blev jag väldigt ledsen. Det sitter i och påverkar mig fortfarande. Jag reagerar med panikkänslor i vissa situationer p.g.a. det som hände. Jag vet faktiskt inte hur jag ska komma över det.

Det är sånt du ska ta upp med din psykolog. Få fram varför du reagerar som du gör och hur du kan ändra på saker.