En hög sopor

Det är vad jag känner mig som. Inget att ha.

En del saker hade jag säkert kunnat göra annorlunda, men inte är det mycket. Ändå känner jag mig som en komplett idiot.

Tur att Senioren skiter i det i alla fall.

 

[stjarnhimmel]

Sen är relationer med familj- och speciellt sin mamma - ofta lite speciell. Min mamma har också haft väldigt mkt åsikter om mig, mitt hem och hur jag lever. Och i perioder har jag blivit arg och sagt ifrån. Det var först de senaste åren nu i 40-årsåldern som jag tycker att det fungerar.
Samtidigt ser jag att hon alltid gjort det av välmening och för att hon vill hjälpa till. Men jag har tyckt att hon lagt sig i.
Så när det gäller min mamma så låter jag ibland henne hållas då jag ser att hon blir glad av det. Och sen vid vissa tillfällen så säger jag ifrån.

Men jag tror att anledningen till att jag kan ha den inställningen idag är att jag mår bra och känner att jag är på ett bra ställe. Jag är nöjd med mitt liv. Så jag tror också att då jag tog illa upp av det hon sa- ja då var det nog en delvis öm punkt.

Så familjerelationer är inte de lättaste. Och jag tänker att man måste inte bli världens bästa vänner och umgås jämt.
Mitt tips är att jag tror ni borde prata dvs jag tror du ärligt ska säga på ett lugnt sätt att "jag saknar er. Jag vill ha er i mitt liv. Jag tycker det är jobbigt om vi bråkar." För har din familj hört dig säga det? Eller vad har de för uppfattning om dig- att de bara stör? Eller att de är i vägen? Jag tror helt enkelt att det har låst sig i er relation. Och då tror jag inte man kommer någonstans med att bråka och vara irritera. Jag tror du kommer längre med att säga "Jag saknar er och jag vill ha er i mitt liv."

 

[Magiana]

Anledningen till att jag frågar är att jag misstänker att det är ett felslut i dina egna slutsatser.

Möjligt. Gemensam är i alla fall att jag inte begriper varför det händer. I ett fall har jag inte frågat om varför, i ett annat fall har jag inte fått ett svar (för det verkar inte finnas).

 

[Lovisaleonora]

Möjligt. Gemensam är i alla fall att jag inte begriper varför det händer. I ett fall har jag inte frågat om varför, i ett annat fall har jag inte fått ett svar (för det verkar inte finnas).

Varför drar du dig själv undan, när du drar dig undan? För att du är sur, avig, mår dåligt eller är sårad?

 

[stjarnhimmel]

Möjligt. Gemensam är i alla fall att jag inte begriper varför det händer. I ett fall har jag inte frågat om varför, i ett annat fall har jag inte fått ett svar (för det verkar inte finnas).

Det kanske inte ens handlar om dig? Personen kanske mådde dåligt eller inte hade tid eller något annat?

 

[Magiana]

Sen är relationer med familj- och speciellt sin mamma - ofta lite speciell. Min mamma har också haft väldigt mkt åsikter om mig, mitt hem och hur jag lever. Och i perioder har jag blivit arg och sagt ifrån. Det var först de senaste åren nu i 40-årsåldern som jag tycker att det fungerar.
Samtidigt ser jag att hon alltid gjort det av välmening och för att hon vill hjälpa till. Men jag har tyckt att hon lagt sig i.
Så när det gäller min mamma så låter jag ibland henne hållas då jag ser att hon blir glad av det. Och sen vid vissa tillfällen så säger jag ifrån.

Men jag tror att anledningen till att jag kan ha den inställningen idag är att jag mår bra och känner att jag är på ett bra ställe. Jag är nöjd med mitt liv. Så jag tror också att då jag tog illa upp av det hon sa- ja då var det nog en delvis öm punkt.

Så familjerelationer är inte de lättaste. Och jag tänker att man måste inte bli världens bästa vänner och umgås jämt.
Mitt tips är att jag tror ni borde prata dvs jag tror du ärligt ska säga på ett lugnt sätt att "jag saknar er. Jag vill ha er i mitt liv. Jag tycker det är jobbigt om vi bråkar." För har din familj hört dig säga det? Eller vad har de för uppfattning om dig- att de bara stör? Eller att de är i vägen? Jag tror helt enkelt att det har låst sig i er relation. Och då tror jag inte man kommer någonstans med att bråka och vara irritera. Jag tror du kommer längre med att säga "Jag saknar er och jag vill ha er i mitt liv."

Det är knepigt med familjen. Jag trodde att jag hade en god relation med dem, framförallt med mina syskon.

Med mamma har det varit knepigt till och från. Jag känner att jag hela tiden måste sätta gränser mot henne för hon kliver på mig och respekterar mig inte. Hon anser sig veta bäst.

Nu är jag bara ledsen och orkar inte prata med dem.

Varför drar du dig själv undan, när du drar dig undan? För att du är sur, avig, mår dåligt eller är sårad?

Nu har jag inte så många situationer att relatera till, men de sistnämnda anledningarna är väl rätt nära.

Det kanske inte ens handlar om dig? Personen kanske mådde dåligt eller inte hade tid eller något annat?

Jo, det hade med mig att göra. I samtliga fall.

 

[stjarnhimmel]

Jo, det hade med mig att göra. I samtliga fall.

Men du hade inte frågat i ett fall? och i andra fallet inte fått ett svar?
Hur vet du att det har med dig att göra?

 

[Magiana]

Men du hade inte frågat i ett fall? och i andra fallet inte fått ett svar?
Hur vet du att det har med dig att göra?

Jag vill inte redogöra för varför jag vet.

 

[stjarnhimmel]

Jag vill inte redogöra för varför jag vet.

Ok jag förstår att det är tungt.
Men jag tror många av oss andra har varit med om att vänner försvinner eller inte vill umgås längre.
I alla fall har jag haft det.

Jag har haft tidigare nära vänner som jag märkte aldrig hörde av sig tillbaka och när jag ringde så svarade inte personen eller verkade väldigt ointresserad. Och det har ibland gjort riktigt ont. Samtidigt tänker jag att det ibland är så i livet. Och även att det gör ont och jag låter det göra ont ett tag men sen försöker jag går vidare.

 

[Lovisaleonora]

Jag vill inte redogöra för varför jag vet.

För du vet inte. Ingen vet vad någon annan tänker, inte ens om de säger det till oss. Vi kan välja att tro eller misstro, men vet - det gör vi inte.

Jag tror du måste fundera på hur viktigt det är för dig att ha rätt och hur viktigt det är med sociala relationer.

 

[mandalaki]

@Magiana känner du dig hjälpt av folks frågor eller känner du dig korsförhörd?

 

[Magiana]

Ok jag förstår att det är tungt.
Men jag tror många av oss andra har varit med om att vänner försvinner eller inte vill umgås längre.
I alla fall har jag haft det.

Jag har haft tidigare nära vänner som jag märkte aldrig hörde av sig tillbaka och när jag ringde så svarade inte personen eller verkade väldigt ointresserad. Och det har ibland gjort riktigt ont. Samtidigt tänker jag att det ibland är så i livet. Och även att det gör ont och jag låter det göra ont ett tag men sen försöker jag går vidare.

Men min lott är tydligen att vara ensam? Jag hittar ju inga nya vänner. Ytliga bekanta har jag haft vid några tillfällen, men där har folk bara försvunnit ut ur mitt liv när något i mitt eller deras liv har ändrats och vi har inte hållit kontakten. Dessa personer har heller aldrig varit särskilt viktiga för mig så då har det inte gjort så mycket.

För du vet inte. Ingen vet vad någon annan tänker, inte ens om de säger det till oss. Vi kan välja att tro eller misstro, men vet - det gör vi inte.

Jag tror du måste fundera på hur viktigt det är för dig att ha rätt och hur viktigt det är med sociala relationer.

Förmodligen borde jag bo ensam på en bergstopp för jag klarar verkligen inte av att ha folk i mitt liv. Förmåga och vilja synkar inte det minsta lilla.

 

[stjarnhimmel]

Men min lott är tydligen att vara ensam? Jag hittar ju inga nya vänner. Ytliga bekanta har jag haft vid några tillfällen, men där har folk bara försvunnit ut ur mitt liv när något i mitt eller deras liv har ändrats och vi har inte hållit kontakten. Dessa personer har heller aldrig varit särskilt viktiga för mig så då har det inte gjort så mycket.


Förmodligen borde jag bo ensam på en bergstopp för jag klarar verkligen inte av att ha folk i mitt liv. Förmåga och vilja synkar inte det minsta lilla.

Men försöker du få nya vänner? Vad jag förstår skriver du att du önskar vänner men inte orkar ta tag i det?
Du behöver naturligtvis inte svara alls på våra frågor. Det är ju bara du själv som kan avgöra vad du vill lämna ut här. Men jag skriver frågor som jag själv ställt till mig själv ibland.

 

[Magiana]

@Magiana känner du dig hjälpt av folks frågor eller känner du dig korsförhörd?

Jag vet inte faktiskt. Men jag tror inte att jag ska skriva fler dagboksinlägg. Allt drar iväg över flera sidor med kommentarer.

 

[Magiana]

Men försöker du få nya vänner? Vad jag förstår skriver du att du önskar vänner men inte orkar ta tag i det?
Du behöver naturligtvis inte svara alls på våra frågor.

Jag har ingen aning om hur man gör och när jag varit upptagen med jobb, trädgård och ridning så har jag inte haft särskilt mycket tid att träffa folk. I den mån jag träffat folk så har jag inte kommit förbi hej-hej-stadiet.

 

[mandalaki]

Jag vet inte faktiskt. Men jag tror inte att jag ska skriva fler dagboksinlägg. Allt drar iväg över flera sidor med kommentarer.

Du kan ju ta bort inlägg själv om du vill - eller bara låta bli att svara.

 

[Lovisaleonora]

Jag har ingen aning om hur man gör och när jag varit upptagen med jobb, trädgård och ridning så har jag inte haft särskilt mycket tid att träffa folk. I den mån jag träffat folk så har jag inte kommit förbi hej-hej-stadiet.

Nu har vi kommit till den punkt där jag känner att jag knappt vågar skriva något, eftersom det tydligen kan misstolkas som korsförhör. Om vi inte håller tillbaka våra tankar, slutar du skriva dagboksinlägg. Och ändå så har vi tankar vi vill presentera och frågor vi vill ställa. Men nu börjar det kännas som vi är oönskade, måste uppföra oss korrekt annars drar du dig tillbaka. Och då känner jag: OK, då skiter jag i det.

Kan det kanske vara relevant för hur det ser ut IRL?

 

[mandalaki]

Nu har vi kommit till den punkt där jag känner att jag knappt vågar skriva något, eftersom det tydligen kan misstolkas som korsförhör. Om vi inte håller tillbaka våra tankar, slutar du skriva dagboksinlägg. Och ändå så har vi tankar vi vill presentera och frågor vi vill ställa. Men nu börjar det kännas som vi är oönskade, måste uppföra oss korrekt annars drar du dig tillbaka. Och då känner jag: OK, då skiter jag i det.

Kan det kanske vara relevant för hur det ser ut IRL?

Jag frågade Magiana om det kändes som korsförhör. Jag sa inte att det var det. Hon mår skitdåligt och då är det kanske inte så lätt att hantera en störtskur av frågor. Det var det jag ville kolla av.

 

[Magiana]

Du kan ju ta bort inlägg själv om du vill - eller bara låta bli att svara.

Det är ingen poäng med det då jag ändå läst allt.

Nu har vi kommit till den punkt där jag känner att jag knappt vågar skriva något, eftersom det tydligen kan misstolkas som korsförhör. Om vi inte håller tillbaka våra tankar, slutar du skriva dagboksinlägg. Och ändå så har vi tankar vi vill presentera och frågor vi vill ställa. Men nu börjar det kännas som vi är oönskade, måste uppföra oss korrekt annars drar du dig tillbaka. Och då känner jag: OK, då skiter jag i det.

Kan det kanske vara relevant för hur det ser ut IRL?

Det beror mest på att jag blir trött på att formulera svar. Inte att jag i princip har något emot det. Men att formulera svar tar energi. Det är mycket annat som tar energi också. Ridningen t.ex.

 

[mandalaki]

Du måste ju inte svara på allt? Du kan sålla, välja och vraka. Jag tror att folk fattar.

 

[Magiana]

Du måste ju inte svara på allt? Du kan sålla, välja och vraka. Jag tror att folk fattar.

Nej, jag svarar inte på riktigt allt, men har lite allmänt svårt att hålla klaffen om jag har något att säga.