Ja gud ja. Upprepade gånger. Jag kunde inte lita på att mina föräldrar skulle finnas till för mig. Första separationen var dock p.g.a. sjukdom där jag nästan dog och jag har inget minne av det då jag var nyfödd, men sånt sätter sig antagligen också fast man inte minns själva händelsen. Övriga 4 händelser har inträffat mellan 1 och ett halvt år upp till 13 års ålder.
Nej, jag har inte fått någon terapi alls. Jag har inte sökt för det heller för det är ju ingen sjukdom. En gång gjorde jag ett halvhjärtat försök bara av anledningen att jag mådde dåligt. Det resulterade i slasktrattsdiagnos, kränkning och ingen hjälp.
Så många gånger och så tidigt.
Jag undrar om inte det kan ligga bakom att övergivenhetskänslor drabbar dig så hårt nu i vuxenlivet. Inte bara när det gäller familjen utan även i andra relationer. Du har flera gånger uttryckt varianter på att du är så hopplös socialt att folk lämnar dig. Tro fasen att du tar på dig igelkottsattityden när du har blivit lämnad på traumatiska sätt flera gånger i barndomen!
Jag har hela tiden tänkt att eftersom det inte är en sjukdom som hindrat arbete så kan man inte gå till den vanliga vården utan då får man betala själv. Jag har aldrig haft pengar utom möjligen senaste åren men har lite ekonomisk oro över vissa saker så jag har prioriterat det.
Klart det påverkar. Jag tror att allt det där har kommit ikapp mig nu och nu har det blivit ett problem.Så många gånger och så tidigt.
Men det GÅR att bearbeta sånt. Precis som @Alexandra_W så tänker jag att kbt kanske inte är förstahandsvalet för det, utan långsiktigare psykodynamisk terapi. Hoppas du kan få tillgång till det.
Jag utreds just nu av psykologen på VC. Jag minns inte allt jag berättade vid första mötet, men nämnde väl en del.
Jag är 44 och har hittills i livet varit upptagen med att bli frisk från panikångest, skaffa jobb och skaffa hus.
Jag tror precis som @mandalaki att KBT inte är särskilt effektivt för dina problem och att någon form av psykodynamisk terapi skulle hjälpa bättre.Så många gånger och så tidigt.
Men det GÅR att bearbeta sånt. Precis som @Alexandra_W så tänker jag att kbt kanske inte är förstahandsvalet för det, utan långsiktigare psykodynamisk terapi. Hoppas du kan få tillgång till det.
Någon på landstinget är dörrvakt och beslutar om man får eller inte får möjligheten att kunna gå. Jag uppfattade som att det var det få syftade på.
Jag vet inte vad ect är.Jag tror precis som @mandalaki att KBT inte är särskilt effektivt för dina problem och att någon form av psykodynamisk terapi skulle hjälpa bättre.
Nu berättar jag om mina erfarenheter, jag har gått i en terapi som heter MBT- mentaliseringsbaserad terapi.
Det går ungefär ut på att du ska öka din förståelse för dig själv och andra och öva upp din empati, både för sig själv och andra. Du kan googla på det om du vill veta mer ingående.
Det var blandad gruppterapi och individuell terapi, tre gånger i veckan. Ganska intensivt med andra ord. Precis som @vallhund säger så är det ingen terapi man får utan det är något man går i.
I allra högsta grad. Det var av och till skitjobbigt och jag ifrågasatte ofta hur det skulle kunna hjälpa mig. Jag tyckte dom andra i gruppen mestadels var dumma i huvudet och att ingen förstod mig osv.
Min samtalsterapeut som jag hade enskilda samtal med ifrågasatte jag också en del.
Men, det hjälpte. Idag, två år senare märker jag tydligt att jag har mer och mer nytta av terapin.
Både privat och i jobbet. Privatlivet är oerhört mycket bättre och på jobbet, ja med risk för att låta skrytig så har jag blivit väldigt mycket bättre på mitt jobb.
För det första tror jag det är viktigt att bli av med depressionen. För mig var det alldeles för tufft att gå i gruppen egentligen, eftersom jag fortfarande var ganska kraftigt deprimerad.
Det påverkar förmågan till mentalisering negativt.
Jag blev ickedeprimerad kanske ett år efter terapins slut. Inte förrän dess kunde jag tillgodogöra mig den fullt ut.
För din del så ser jag inte hur du skulle kunna ens börja gå framåt utan att du behandlar depressionen först. Med medicin eller ect...... men jag vet att du inte vill det och det tycker jag är väldigt synd.
Ect är elchockbehandling fast det tycker jag nog var ett drastiskt förslag.
Jo, jag vet att man kan bli sämre men än så länge har jag inte märkt något. Medicinen är en ny sort, omöjlig att komma ihåg namnet på och med väldigt få biverkningar.
Tack. Aldrig hört. Låter som ett hårschampo. Men hoppas HOPPAS den hjälper dig! Och jättebra gjort av dig att du övervann ditt motstånd.
