En fråga om otrohet

[corzette]

Jag tror inte det finns ett rätt svar som gäller i samtliga situationer. Jag tror man får idka fingertoppskänsla och att det absolut finns situationer där den tredje parten borde få reda på vad som försiggår. Men inte i allmänhet. I det stora hela ska man kanske inte agera sedlighetspolis och informera åt höger och vänster om sånt man anser är oacceoptabelt beteende, jag misstänker att man skulle få väldigt mycket att göra om man tog på sig det "ansvaret".......
Så - som jag ser det finns inget enkelt svar. I TS fall hade jag definitivt inte sagt något.

Fast återigen, det är din åsikt... Och jag har redan sagt att jag VILL veta... Så det är ju som du säger "inget rätt svar"...

 

[Lena Furberg]

Fast återigen, det är din åsikt... Och jag har redan sagt att jag VILL veta... Så det är ju som du säger "inget rätt svar"...

Ja precis! Jag tror inte det finns nåt enkelt svar, nån mall att ta till, annat än ett facit i efterhand. Men då är det ju så dags. "Rätt svar" varierar ju från person till person.

Jag själv då? Jag hade nog kanske (...) velat veta. Inte för att jag hade dumpat min man pga en fling, jag trivs för bra med honom för det.

 

[As_Vegas]

Ni som anser att det är bättre att inte säga något, hur tänker ni runt att den bedragna får reda på vad som hänt ifrån annat håll?
Min grundinställning är att det allra mesta kommer fram till slut, så antingen säger jag något idag eller så kommer det fram på annat sätt. Alltså den stora skillnaden mellan att säga eller inte säga till handlar om när informationen når fram, alternativet att det aldrig kommer fram finns inte riktigt.

 

[Singoalla]

men det har också varit väldigt mycket ifrågasättande och oförståelse från de med samma inställning som du har.

Jag har förstått det. Det gör väl att man har taggarna utåt, så har det varit för mig i några situationer där jag upplevt att jag är SÅ LESS på folks fördomar. Jag känner igen det från när jag var vegetarian, eller att jag är bisexuell exempelvis. Jag är så less på vissa frågor eller kommentarer att jag kan komma på mig själv att snäsa av även den mest välvilliga person. Så yes, jag fattar. Men sen hamnar man på andra sidan och är öppensinnad och fördomsfri, och blir den som folk lägger ord i munnen på för att de har garden uppe. Det är ju inte heller kul och väldigt frustrerande. Men jag förstår varför det blir så och det är ju bara synd.

Jag tror att är man den som följer normen inom något område och ger sig in i diskussioner med de som bryter den, så bör man vara försiktig med hur man uttrycker sig för att inte trampa på redan ömma tår. Och är men den som bryter normen och diskuterar med normföljare, så kan man lägga lite extra energi på att försöka identifiera vem som faktiskt inte är där för att ifrågasätta, och vem som är det.

 

[lil-sis]

Ni som anser att det är bättre att inte säga något, hur tänker ni runt att den bedragna får reda på vad som hänt ifrån annat håll?
Min grundinställning är att det allra mesta kommer fram till slut, så antingen säger jag något idag eller så kommer det fram på annat sätt. Alltså den stora skillnaden mellan att säga eller inte säga till handlar om när informationen når fram, alternativet att det aldrig kommer fram finns inte riktigt.

Medan jag är övertygad om att en massa saker aldrig kommer fram.

 

[Gnist]

Jag är mest nyfiken på om de som anser att man ska meddela den ovetande parten om de resonerar så kring annat också, som rör folks förhållanden?

Om ni vet att någon ni vet vem det är använder droger sporadiskt, sällsynt nån gång ibland, ni ser personen ni känner snatta, eller gör något annat som inte är socialt okej eller helt lagligt etc skyndar ni er då att berätta det till den ovetande och för er troligen okända partnern?

Om inte, varför är det så viktigt att lägga sig i andras liv när det kommer till just otrohet?

 

[Ottilia]

En bekant till mig (x) blev kontaktad av en kvinna som berättade att mannen x var tillsammans med även hade en relation med den andra kvinnan som nu hade upptäckt dubbelspelet. (Hade bevis i form av konversationer och mannen erkände när jan blev ställd mot väggen) X blev chockad såklart och fick en tuff tid framför sig, x och mannen hade precis flyttat ihop och pratade om giftemål.. för x var otroheten en viktig sak och hon är idag glad över att fått veta innan förhållandet blev ännu mer seriöst. så det finns ju olika sidor. För x var det bra att hon fick veta. Men man vet ju aldrig innan om det är bäst att berätta eller bäst att hålla tyst.

 

[prallan]

Men om folk svarar Så här skulle jag göra, och sedan motiverar det, så har det väl inte med någon "sanning" att göra?

Lite därför jag skrev vissa

 

[Raderad medlem 19815]

Ni som anser att det är bättre att inte säga något, hur tänker ni runt att den bedragna får reda på vad som hänt ifrån annat håll?
Min grundinställning är att det allra mesta kommer fram till slut, så antingen säger jag något idag eller så kommer det fram på annat sätt. Alltså den stora skillnaden mellan att säga eller inte säga till handlar om när informationen når fram, alternativet att det aldrig kommer fram finns inte riktigt.

Så tror jag absolut inte att det är, att det mesta kommer fram till slut. Jag tror snarare tvärtom faktiskt.

 

[Roheryn]

Ni som anser att det är bättre att inte säga något, hur tänker ni runt att den bedragna får reda på vad som hänt ifrån annat håll?
Min grundinställning är att det allra mesta kommer fram till slut, så antingen säger jag något idag eller så kommer det fram på annat sätt. Alltså den stora skillnaden mellan att säga eller inte säga till handlar om när informationen når fram, alternativet att det aldrig kommer fram finns inte riktigt.

Nja, jag är inte lika övertygad om att "allt" kommer fram (men den risken finns ju förstås), men jag tycker inte att det spelar någon roll för mitt agerande. Om jag råkat upptäcka att någon jag känner är otrogen mot sin man/fru eller om jag får inviter från någon som redan är i ett förhållande, så hanterar jag det som vilken "känslig" information som helst som jag får reda på om någon - dvs jag håller det för mig själv och går INTE omkring och pratar om det, varken med den "drabbade" eller med någon annan. Det är helt enkelt inte min sak, inte mitt ansvar....
Det jag MÖJLIGEN skulle kunna göra om jag till exempel känner båda parter i ett förhållande och jag på ett eller annat vis kommer på en av dem med att vara otrogen, det är att prata med DEN personen - fråga vad som pågår, om det är slut eller strul med partnern osv... Men det kräver ju som sagt att jag känner de inblandade rätt väl.

 

[starcraft]

En bekant till mig (x) blev kontaktad av en kvinna som berättade att mannen x var tillsammans med även hade en relation med den andra kvinnan som nu hade upptäckt dubbelspelet. (Hade bevis i form av konversationer och mannen erkände när jan blev ställd mot väggen) X blev chockad såklart och fick en tuff tid framför sig, x och mannen hade precis flyttat ihop och pratade om giftemål.. för x var otroheten en viktig sak och hon är idag glad över att fått veta innan förhållandet blev ännu mer seriöst. så det finns ju olika sidor. För x var det bra att hon fick veta. Men man vet ju aldrig innan om det är bäst att berätta eller bäst att hålla tyst.

Nu vet jag inte vad relation i detta fall innebär. Men personligen är det skillnad för mig om någon söker sex utanför mitt förhållande någon gång eller om någon har en långvarig och seriös relation och ev familj vid sidan av.

 

[Roheryn]

En annan aspekt - ni som säger att ni absolut skulle vilja veta om er partner var otrogen, hur skulle ni känna om det istället var ni som var den otrogna? Och en vän kom på detta och inte pratade direkt med er, utan istället gick direkt till er för vännen okända partner? Skulle det kännas OK eller skulle ni vilja få en chans att prata med vännen själv först? Skall empati, välvillighet och medmänsklighet vara förbehållen de "oskyldiga", och de "skyldiga" får skylla sig själva, eller...?

 

[mandalaki]

En annan aspekt - ni som säger att ni absolut skulle vilja veta om er partner var otrogen, hur skulle ni känna om det istället var ni som var den otrogna? Och en vän kom på detta och inte pratade direkt med er, utan istället gick direkt till er för vännen okända partner? Skulle det kännas OK eller skulle ni vilja få en chans att prata med vännen själv först? Skall empati, välvillighet och medmänsklighet vara förbehållen de "oskyldiga", och de "skyldiga" får skylla sig själva, eller...?

Vilken himla bra poäng! I otrohetstrådar sätter sig de flesta oftast i den bedragna kvinnans situation, där hamnar jag också lätt.

Jättebra fråga!

 

[Singoalla]

Jag är mest nyfiken på om de som anser att man ska meddela den ovetande parten om de resonerar så kring annat också, som rör folks förhållanden?

Om ni vet att någon ni vet vem det är använder droger sporadiskt, sällsynt nån gång ibland, ni ser personen ni känner snatta, eller gör något annat som inte är socialt okej eller helt lagligt etc skyndar ni er då att berätta det till den ovetande och för er troligen okända partnern?

Om inte, varför är det så viktigt att lägga sig i andras liv när det kommer till just otrohet?

Det handlar väl om en bedömning utifrån varje situation och person med en rad faktorer som spelar in. Personligen kan jag inte svara "ja" eller "nej" utifrån fiktiva situationer där jag inte känner till alla faktorer och kan bilda min egen uppfattning.

Jag har ett jättebra exempel som ni gärna får tycka till om.

Jag började dejta en kille i början av september. Det blossade upp passionerat ganska snabbt men avtog sedan efter en stund och jag har inte varit säker på vart jag vill att relationen ska leda. En vän till mig känner oss båda och har följt vårt dejtande/icke-dejtande i perioder. Nu i helgen var jag och min vän ute tillsammans, vi drack en del alkohol och på nattsudden sa han "Du jag har en sak att berätta men vet inte om jag borde, jag pratade med X (vännens flickvän) om detta och hon tyckte inte att jag borde säga något, men nu är jag full och bryr mig om dig så jag vill säga nåt ändå". Jag frågade vad det var han hade på hjärtat. Då berättade han att killen jag dejtat har betett sig märkligt på sistone, och de har dykt upp information som tyder på att han antingen har drogproblem och/eller psykisk sjukdom (jag vet, paus för att reflektera över vilken typ av killar jag hamnar med ) Min vän sa; "Jag ville bara berätta för jag vill inte att du ska hamna i trubbel igen, du får göra vad du vill med den informationen såklart".

Vad anser ni, gjorde min vän rätt som berättade detta eller inte? Varför/varför inte?

 

[prallan]

En annan aspekt - ni som säger att ni absolut skulle vilja veta om er partner var otrogen, hur skulle ni känna om det istället var ni som var den otrogna? Och en vän kom på detta och inte pratade direkt med er, utan istället gick direkt till er för vännen okända partner? Skulle det kännas OK eller skulle ni vilja få en chans att prata med vännen själv först? Skall empati, välvillighet och medmänsklighet vara förbehållen de "oskyldiga", och de "skyldiga" får skylla sig själva, eller...?

Jag vet inte om jag vill veta om min partner skulle vara otrogen, kan se nack- och fördelar med bägge, jättekomplext för mig. Skulle jag vara otrogen så skulle jag få skylla mig själv om det kom fram, helt klart! Jag skulle dock bli väldigt sårad om det var en nära vän till mig/syster som avslöjade mig, om jag hade berättat i förtroende.

 

[Roheryn]

Vilken himla bra poäng! I otrohetstrådar sätter sig de flesta oftast i den bedragna kvinnans situation, där hamnar jag också lätt.

Jättebra fråga!

Tack! Jag har mina ljusa stunder!

Och visst är det lätt att man hamnar där - att ta "den drabbades" parti och känna empati för honom/henne. Det är ju generellt svårare att sätta sig in i att man själv skulle kunna vara den som "gör fel" och kanske gör sig skyldig till något som man tycker är moraliskt förkastligt. Men det lär finnas ett indianskt ordspråk som säger att man inte skall döma någon förrän man gått två mil i hans mockasiner - och det ligger mycket i det. Kanske är det verklig empati - att kunna sätta sig in i någons känslor och livssituation ÄVEN om han/hon har gjort något man tycker är fel...?

 

[Singoalla]

En annan aspekt - ni som säger att ni absolut skulle vilja veta om er partner var otrogen, hur skulle ni känna om det istället var ni som var den otrogna? Och en vän kom på detta och inte pratade direkt med er, utan istället gick direkt till er för vännen okända partner? Skulle det kännas OK eller skulle ni vilja få en chans att prata med vännen själv först? Skall empati, välvillighet och medmänsklighet vara förbehållen de "oskyldiga", och de "skyldiga" får skylla sig själva, eller...?

Nej, absolut inte. Jag skrev tidigare i tråden att jag skulle fråga den otrogna mannen vad det är som händer, om det var så att jag haft haft ihop det med någon som visat sig ha partner. Jag tycker absolut att prata med den otrogne är ett bra alternativ. Det hänger väl lite på vilken relation man har med alla inblandade parter, tänker jag, och hur situationen ser ut. Men ett jättebra alternativ.

Om jag varit otrogen skulle jag uppskatta om den som kommit på mig kom och pratade med mig om det. Om personen i stället valt att berätta för min partner så hade jag nog känt "Okej, fair enough.."

 

[Ottilia]

Nu vet jag inte vad relation i detta fall innebär. Men personligen är det skillnad för mig om någon söker sex utanför mitt förhållande någon gång eller om någon har en långvarig och seriös relation och ev familj vid sidan av.

Ja, jag var lite otydligt, relationen var en sexuell relation. För x hade det inte spelat någon roll om det var sex flera gånger med samma person eller om det hade varit ett enstaka ligg. För x kändes det som att hon levt i en lögn eftersom han gått bakom ryggen på henne. Det jag försökte få fram var nog mest att ibland kan det vara bra för den bedragne att få veta. Men tyvärr är det ju svårt om man inte känner den bedragne. Den andra kvinnan i det här fallet berättade nog inte av medkänsla för x (baserat på omständigheterna kring när hon berättade) men för x var det ändå bra i slutändan att hon fick veta.

 

[mandalaki]

Tack! Jag har mina ljusa stunder!

Ja helt klart!

Men det lär finnas ett indianskt ordspråk som säger att man inte skall döma någon förrän man gått två mil i hans mockasiner - och det ligger mycket i det. Kanske är det verklig empati - att kunna sätta sig in i någons känslor och livssituation ÄVEN om han/hon har gjort något man tycker är fel...?

Jamen verkligen!

Och även om man nu inte är ett under av empati så kan man nog bli luttrad. Jag är det. Jag har sett sådana mängder av otrohet under mitt vuxna liv att inte mycket förvånar mig längre. Ibland har jag själv varit inblandad, men framför allt har folk i mina olika omgivningar varit otrogna. Allt från fylleknull till långa förhållanden vid sidan av.

Det är helt enkelt så vanligt att jag inte orkar hetsa upp mig längre. (Därmed inte sagt att jag inte skulle bli jätteledsen om jag hade en partner som var otrogen - men i mitt fall har det med dålig självkänsla att göra, inte att jag ser otrohet som något slags ondska.)

 

[Singoalla]

Kanske är det verklig empati - att kunna sätta sig in i någons känslor och livssituation ÄVEN om han/hon har gjort något man tycker är fel...?

Jag håller helt med dig. Just i detta fall reflekterade jag inte ens över detta. När jag ställde killen mot väggen och undrade varför han hade tänkt att träffa mig trots att han fortfarande är tillsammans med sin flickvän så svarade han: "Jag lever livet, kort och gott".

Där försvann min empati. Sen kan jag omöjligt veta vad som ligger bakom att han sa så, och vad som har hänt, och hur deras relation ligger till. Men spontant tänker jag att han nog är en douche. Så ja, i detta fall hade jag inte en tanke på att försöka förstå hans situation. Hade det handlat om otrohet i en annan situation, med ett annat agerande, så kan det mycket väl hända att min empatiska sida för den otrogne hade slagit igång.

Det närmaste jag själv har kommit otrohet är när jag var i en sexlös relation. Jag älskade mannen, men han ville inte ha sex särskilt ofta. Jag ville inte lämna honom för vi hade så mycket bra tillsammans. Då vandrade tankarna iväg någon gång och jag tänkte "Tänk om jag bara kunde hitta någon att ligga med, så jag får det jag behöver utan att behöva lämna honom". Jag var aldrig otrogen mot honom. Men det har gjort att jag har fått mer förståelse för komplexiteten i otrohet.