Nej, jag tycker heller inte att TS ska kontakta mannens partner och berätta något alls.
Men jag funderar lite vidare. Lite spinoff på tråden om mytomaner. En av dessa, som jag känt, inledde en romantisk relation med en av mina bästa väninnor. Jag hade inga bevis, men visste, ja VISSTE, att han var en extrem lögnare som utnyttjade människor å det grövsta (jag hittade honom som sagt lite senare på en internationell internetsida om sk Cyberpaths och insåg först då att halva hans liv bestått i att bedra kvinnor världen över, företag likaså, blåsa dem på pengar etc etc). Men jag sa inget. De såg lyckliga ut ihop och jag hade inga konkreta bevis att lägga upp på bordet.
Senare ringde hon mig, gråtande, och berättade hur han blåst henne, tagit hennes saker, alla hennes smycken bl.a. och stuckit, lämnat landet. De som planerat en framtid tillsammans! Jag kände mig som en idiot som inget sagt. Många andra som också blivit lurade och blåsta, var fruktansvärt arga efteråt och där stod jag och kunde inte gärna säga "Vad var det jag sa?" eftersom jag inget sagt.
Jag insåg rätt snabbt att jag kunnat hjälpa till att förhindra ganska mycket elände - eller vad det inte min ensak? Han kunde ju, för all del, ha varit uppriktigt förälskad i min väninna, helt utan baktankar. Eh...