gul_zebra
Trådstartare
Hupp, dags att hänga ut mig själv igen...
För snart 3 år sen träffade jag en karl på nätet. En karl som gjorde det till sin generalplan att vara så oemotståndlig att jag inte skulle kunna låta bli att träffa honom. Och nog gick det vägen allt... Jag skulle absolut inte träffa nån men det kändes helt enkelt så jävla bra och rätt på nåt sätt, så vi sågs och har sen dess varit kk. Ett par månader senare föll jag pladask för honom. Den där karln är det bästa som någonsin hänt mig. Jag har aldrig någonsin älskat någon, var tveksam till om jag ens kunde, men så kom han... Känslorna har däremot inte varit besvarade och det har varit riktigt jobbigt att leva med. Till det har jag deppat ihop dels av minipiller, och dels av mina vitaminbrister och icke fungerande sköldkörtel. Den sista tiden har vitaminbristen och sköldkörteln åtgärdats och jag har äntligen börjat må bättre, inte helt bra men det går iaf uppåt liksom. Han har föreslagit förut att jag ska träffa någon annan istället, och jag har funderat på det. Sista tiden har det gått längre åt det hållet men jag har inte alls känt mig redo för det än.
Natten till lördag bröt han. Han säger att han vill fortsätta ses som vänner, men inte mer. För att jag uppenbart mår skitdåligt, för att det vore bättre för mig om jag träffade någon annan. När jag äntligen faktiskt började må bättre... Och, ja... Jag går under. Vill mest lägga mig ner och dö typ. Jag klarar inte det här, jag vill inte, jag orkar inte, jag tar hellre ett nackskott. Jag vill bara att han ska komma och hålla om mig och göra det ogjort, men icke... Jag vet att han har rätt, det är säkert bäst såhär, men jag vill inte att det ska vara bäst såhär, jag vill bara ha honom kvar. Bara en vecka till, en dag till, en timme till, en liten stund till... Men icke.
Hur gör man nu? Hur i helvete hanterar man skiten? Hur går man vidare? Hur gör man för att inte bara gå under helt och hållet? Hur gör man för att inte fastna i elaka tankar? Hur gör man för att hantera att man aldrig kommer få den där omfamningen, god natt-pussarna, de nattliga fyllesamtalen, de fina smsen, doften på kudden eller bara att få ligga bredvid och vara hur nöjd som helst med att lyssna på hans andetag och små små snarkningar?
För snart 3 år sen träffade jag en karl på nätet. En karl som gjorde det till sin generalplan att vara så oemotståndlig att jag inte skulle kunna låta bli att träffa honom. Och nog gick det vägen allt... Jag skulle absolut inte träffa nån men det kändes helt enkelt så jävla bra och rätt på nåt sätt, så vi sågs och har sen dess varit kk. Ett par månader senare föll jag pladask för honom. Den där karln är det bästa som någonsin hänt mig. Jag har aldrig någonsin älskat någon, var tveksam till om jag ens kunde, men så kom han... Känslorna har däremot inte varit besvarade och det har varit riktigt jobbigt att leva med. Till det har jag deppat ihop dels av minipiller, och dels av mina vitaminbrister och icke fungerande sköldkörtel. Den sista tiden har vitaminbristen och sköldkörteln åtgärdats och jag har äntligen börjat må bättre, inte helt bra men det går iaf uppåt liksom. Han har föreslagit förut att jag ska träffa någon annan istället, och jag har funderat på det. Sista tiden har det gått längre åt det hållet men jag har inte alls känt mig redo för det än.
Natten till lördag bröt han. Han säger att han vill fortsätta ses som vänner, men inte mer. För att jag uppenbart mår skitdåligt, för att det vore bättre för mig om jag träffade någon annan. När jag äntligen faktiskt började må bättre... Och, ja... Jag går under. Vill mest lägga mig ner och dö typ. Jag klarar inte det här, jag vill inte, jag orkar inte, jag tar hellre ett nackskott. Jag vill bara att han ska komma och hålla om mig och göra det ogjort, men icke... Jag vet att han har rätt, det är säkert bäst såhär, men jag vill inte att det ska vara bäst såhär, jag vill bara ha honom kvar. Bara en vecka till, en dag till, en timme till, en liten stund till... Men icke.
Hur gör man nu? Hur i helvete hanterar man skiten? Hur går man vidare? Hur gör man för att inte bara gå under helt och hållet? Hur gör man för att inte fastna i elaka tankar? Hur gör man för att hantera att man aldrig kommer få den där omfamningen, god natt-pussarna, de nattliga fyllesamtalen, de fina smsen, doften på kudden eller bara att få ligga bredvid och vara hur nöjd som helst med att lyssna på hans andetag och små små snarkningar?