Du är välkommen,men UTAN barn...

[Zaria]

Hur hade ni reagerat om en ganska nära vän till er sagt så,ponera att du skulle fika hos denna personen,personen känner dig och ditt barn väldigt väl,dock är ni alltid hemma hos er ftersom hennes hem alltid är så stökigt heter det. (personen är deprimerad (tror det) samt har ADD om det har m,ed saken att göra,iaf skyller hon alltid på sin ADD när hon inte kan/vill göra saker)
Personen är hemma hos er kanske 1-2 gånger i veckan och äter middag hos er och har varit de sista 2-3 åren.

Ponera att du är bjuden till denna person efter du lämnat barnet/barnen på dagis,dock försover du dig och tänker att "Äsch jag är endå ledig idag så vi struntar i dagis"

När du väl skall ringa och väcka din kompis som du lovade innan du går dit upp är det absolut inte välkommen om du har barnet/barnen med dig...

Hur reagerar du då?

Precis detta hände mig för några veckor sedan,tyvärr ville personen ifråga inte prata med mig om detta utan var arg för att barnet skulle följa med. Hon vill helst inte träffas när Hampus är hemma utan har sista tiden bara kommit och ätit och sedan gått,Hampus i fråga älskar denna människa,hon var tom med när han föddes och nu plötsligt verkar hon avsky honom
Han har heller aldrig varit hemma hos henne förut förutom när han var 3 månader så det är inte det att han varit och busat hos henne heller så hon tröttnat.
Hampus är som alla andra 2,5 åringar skulle jag tro,klåfingrig men mutbar

Hur hade ni reagerat? Är det okej att ha en kompis som bara vill umgås när man inte har barnet hemma?
Vill man ha en kompis som inte accpterar ens barn?

Har dessutom hört från flertal personer att det varit samma sak för dem, deras barn har varit roliga tills de börjat gå och plilla på saker,sedan har personen ifråga inte velat hälsa på eller umgås pga barnen...

Jag känner att det är helty ok att inte tycka om barn,inte vilja ha dem i knäet eller gå med dem in på rummet att leka? Men man måste väl acceptera att de finns? Samtidigt kan jag känna att respekterar man inte att Hampus existerar så respekterar man inte mig heller. Eller hur hade ni reagerat?

 

[Scaramouche]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Om hon nu är deprimerad kanske hon inte orkar med ditt barn just nu. Är ADD samma som ADHD? Jag tror att hon i sitt mående har ett behov att bli sedd och uppmärksammad, känna att någon bryr sig, och jag kan förstå om hon upplever att det är svårt om hon måste "konkurrera" med en tvååring. Jag är inte förälder själv, men jag tycker inte du ska ta illa upp utan istället - om du har möjlighet - ge henne möjlighet att umgås med dig och bara dig. Nog har hon väl visat tidigare att hon accepterar både dig och ditt barn. Acceptera att hon inte orkar med, var en verklig vän och stötta henne när hon mår dåligt

 

[escodobe]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Det beror nog på både en själv och barnet. En del barn är inga större problem men jag har en vän med ett barn som omöjligör all kommunikation mellan någon annan än barnet och föräldern. Får barnet inte 100% uppmärksamhet hela tiden så skriker den eller kastar vad som finns runt den. Barnet är inte "friskt" så det finns skäl för beteendet men det verkar som föräldern själv inser att det är svårt att umgås med hän om barnet är vaken.

Är man själv sjuk tex deprimerad så har man ofta mycket lägre toleransnivå för tex stök och stim, och då kan en två åring helt enkelt bli "för mycket", även om det är normalt barn.

Men det är fult att plötsligt ändra sig när ni bestämt något. Du kan ju inte bara lämna honom ensam hemma liksom, då får man nog inse att vill man inte ha dit barnet så blir man utan besök.

 

[Zaria]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

ADD är ADHD men utan hyperaktivitet, vet inte om hon är deprimerad på riktigt utan bara olyckligt kär vilket hon är konstant i olika killar,just det där med att tolka in signaler är inte hennes grej riktigt,hon förstår inte ett Nej utan BOMBAR killarna med SMS och de springer ju så fort de kan och hon förstår liksom inte varför,så har det varit de sista 14 åren med henne.

Jag tror också hon behöver bli sedd och uppmärksammad,dock känner jag att jag inte orkar mer,det är samma tugg om och om igen,denna gången var det en gift lärare på hennes jobb hon var med 3 gånger,sedan slutade han och hörde aldrig av sig mer,detta var ett år sedan men hon har kört fast,jag har stöttat så mycket jag kan men det hjälper inte. Behöver jag prata någon gång så finns inte hon eller bara pikar mig.

Nej Hampus varken skriker eller behöver konstant uppmärksamhet utan det går toppenbra att avleda honom ett par timmar, tex titta Pippi,rita,diska eller dyl.

Som sagt jag har förökt stötta henne till 100% men det går liksom inte in,har ställt upp mitt i natten när hon varit full och olycklig och inte hittat hem till att bara låta henne prata av sig,men det räcker liksom aldrig,det är bara samma samma samma...Jag tror inte att hon riktigt förstår konsekvenserna av sitt handlande och inte kan se varför det blir som det blir. Men grejen är att försvinner jag så har hon ingen,alla har tröttnat,hon är väldigt bitter mot alla som har ett förhållande eller närvarande barn,och de singlar som finns i våran kompiskrets börjar bli färre och färre.

Jag tror inte jag kan göra så mycket mer för henne är jag rädd.

 

[Zaria]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

varade er båda med tidigare inlägg, kan säga att ensamtid med mig är svårt då jag är ensamstående mamma,så tid utan barn finns inte riktigt utan varanna helg men då är det oftast plugga som gäller eller göra saker bara för mig själv,det är mitt "andningshål"

Försökte prata med henne igår senast om detta,samma dag skulle jag väcka henne klockan tolv för jag skulle fika hos henne,jag ringde "mmm ska gå upp nu" bra tänkte jag,klockan 18:00 ringer hon och skall träna och sedan var vi inte välkommna,sedan hette det att det var pga sonen...Men det gick inte att prata med henne för det hette att "du vill bara kasta skit på mig" vilket jag inte gjorde,jag ville bara veta vad som hände.

Jag tycker synd om henne,men jag kan inte göra så mycket med henne för att hon skall må bättre mer än korta stunder...någon annan vägrar hon prata med,hon ser konflikter som inte finns med alla,även hennes föräldrar (hennes pappa är psykiater men hon vägrar prata med honom om vart hon skall vända sig)

Försöker även planera in tid med henne då Hampus sover,men det är ju inte alltid 100& och vaknar han blir hon arg och bara går

 

[Scaramouche]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Okej, då förstår jag lite mer av situationen. Det låter jobbigt! Men kom ihåg att i slutändan är det du som väljer vilka människor du vill lägga energi på. Hon har ingen rätt att belasta dig och ställa krav på dig bara för att du är den enda hon har. Orkar du inte med så orkar du inte med, och det är ju synd om henne, men du måste få vara ego också.

Citerar escodobe:

Men det är fult att plötsligt ändra sig när ni bestämt något. Du kan ju inte bara lämna honom ensam hemma liksom, då får man nog inse att vill man inte ha dit barnet så blir man utan besök.

Här håller jag delvis inte med, iom att det var planerat att barnet skulle vara på dagis, och du tog ett annat beslut utan att underrätta henne först. Hon hade all rätt att säga ifrån där, självklart inte att kräva att du skulle lämna bort barnet, men att avboka ert möte och även bli lite besviken.

 

[Zaria]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Jag känner väl lite att hon slog spiken i kistan lite där,där var dessutom enda gången på ett helt år som jag behövde få ventilera mig för jag mådde pest och pina då, sedan gick det som det gick,är under utredning om jag är manodepressiv,var in till akutpsyk förra lördagen efter en ångestattack,fått nya mediciner och mår ganska bra nu...Men det var kämpigt där ett tag.
Men som sagt det var enda gången på ett år jag för en gångs skull var ego och behövde prata om mig.

Jo det är sant,jag sa iofs att han skulle vara på dagis men trodde inte det skulle vara något problem om Hampus hängde med,som sagt han är inte jobbig att ha med sig,oftast beter han sig bättre borta än hemma. Men det hade varit bättre att avboka eller säga att man ses sedan istället för att bara skylla på Hampus.
Då hade jag sluppit sitta och vänta i 6 timmar på henne dessutom.

Det som känns var att hon skyllde på Hampus i det läget. Hon vet ju att han finns och att jag väldigt sällan är barnledig så han finns ju med. Dessutom jobbar hon med barn,så att så illa borde hon inte tycka om dem,hennes jobb är det enda som håller henne uppe,för det sköter hon och är väldigt engagerad i. Vilket är jätteroligt att se.

 

[cirkus]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Jag tror att du verkligen måste fundera - vilket du också verkar göra.

Som ngn annan skrev - hon vill ha uppmärksamhet och det skall talas om HENNE - om du har bekymmer och behöver prata så är det inte intressant för henne. Hon visste att just denna gång var DU och dina bekymmer på tapeten och .... det intresserar henne inte.

Jag tycker generellt sett att det är okej att inte vilja umgås med ngn annans barn vid vissa tillfällen. Och speciellt såna som inte kan lämna föräldern i fred, men din son verkar ju inte vara sån

 

[humlanotrocadero]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Jag ber ofta vänner komma utan barn, ser inget konstigt med det... för mig är det mest irriterande att hela tiden behöva se efter vad barnet gör o då får man ju knappt umgås med väninnan.

Så jag hade som sagt inte reagerat men å andra sidan tycker jag du kunde ha sagt att du inte kunde komma då du inte hade någonstanns att göra av din son eller föreslagit en annan dag då ni kunde träffas själva.

 

[Zaria]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

För mig blir det ju ganska jobbigt att komma utan barn då pappan inte är närvarande här hos mig utan bara har varannan helg och för att orka (det ÄR jobbigt att läsa heltid och ha barn ensam) är mina egna helger "heliga" för mig,jag bokar inget på dem såvida jag absolut inte känner för det men att älta problem vill jag inte göra just då.

Grejen med henne var att jag inte ens visste att Hampus var ett sådant jätteproblem för henne,han brukar inte heller stjäla uppmärksamheten från vänninnan utan han aktiverar sig ganska bra själv...

Det som stör mig mest är att jag ju väckte henne tolv som jag skulle,hon skulle gå upp,tänkte väl att det tar 1-2 timmar (hon är rätt seg på att vakna till liv)

Och sedan är det bara sonens fel att hon inte hör av sig föränn 18:00 och sedan är upptagen resten av kvällen och senare skyller på sonen.

Ett "Jag vill träffa dig ensam" är inga problem för mig alls,förutsatt att jag har någon ledig tid.

 

[Zaria]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Jo det är väl så som du skriver.

jag funderar och funderar,just nu känns hon mest som en energitjuv,jag tror inte att jag vill att mina vänskapsrelationer bara skall gynna en part,sedan ställer jag självklart upp i vått och torrt men att aldrig kunna få det tillbaka gynnar ju bara en part medan den andre bränner ut sig helt. För stunden mår jag bra men jag vet med mig hur det varit det sista och hur det slutade.

Dessutom vet jag med att hon var ganska oroad och sur redan innan Hampus föddes "det kommer aldrig att bli som förr" och även när jag träffade "A" (pojkvännen) då var det samma sak, endå jobbar han till 23:30 varje dag så hon har inte alls blivit bortvald pga honom men tydligen är det jobbigt att han finns.

Jag känner att jag ställt upp i så många år nu men faktiskt aldrig fått något tillbaka, hennes problem sitter ju kvar, ny kärlek,ny massbombning på killenkillen flyr och hon förstår inte varför utan gråter i flera månader tills det kommer en ny osv osv...Jag tror inte ens jag är den som kan hjälpa henne utan att hon måste hjälpa sig själv också.

Ang Hampus,han är inte jobbig när man är på besök hos någon eller när det är folk här, han pratar glatt med dem en stund och gör sedan sitt,men även för mig är det skönt att kunna umgås med kompisar när han sover eller inte är hemma,man har ju som förälder alltid ett öga på honom.

Oj vad OT jag blev

 

[Zaria]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Sedan kan jag känna att han faktiskt aldrig varit hos henne bortsett från en gång då han var ett par månader då hennes faster ville träffa honom.

Hon är däremot här 1-2 gånger i veckan och äter,lånar dator,tv mm så att Hampus inte kan fölrja med en gång i sitt liv som icke spädbarn känns väldigt konstigt, det är ju inte så han han är där var och varannan dag och river hennes hem.

 

[cirkus]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Jag tycker att hon verkar avundsjuk på dig. Du har ett underbar unge, du har en pojkvän - allt det som hon inte har. Såna brukar ha en tendens att staälla orimliga krav på sina vänner (stjäla energi !?) bara för att kolla om man fortfarande ställer upp och är den där vännen. Och har man då förhinder eller "ett barn ivägen" kommer man att få höra hur usel vän man är.

Ursäkta att jag målade fan på väggen - men den klockan ringer i mig.

 

[humlanotrocadero]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Kan absolut vara så att hon är avundsjuk som cirkus skrev.

Är hon bara en energitjuv tycker jag du ska låta henne vara med sig själv ett tag, inte heller ta emot henne i ert hem.. faktiskt!

Låt henne sakna och uppskatta dig

 

[escodobe]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Aha, jag uppfattade det som att hon inte lämnat barnet på dagis eftersom de bestämt att ses.

 

[Zaria]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Jo det kanske är så,hon gnäller i stort sett över alla som skaffar förhållande och drar sig sedan undan när de får barn, vilket alla av hennes barndomsvänner har gjort utom en 3 st, varav en fått ungarbna fråntagna och 2 är singlar men de orkar hon inte heller med så det har bara varit mig & Hampu hon umgåtts med.

Mycket möjligt att det är så att hon är svartsjuk,har aldrig tänkt så,eller kanske inte velat tänka så. Det känns som att det kan vara lite så, alla andra kompisar var glada när jag blev gravid och glada när jag träffade "A" (efter 6 år i ett dåligt förhållande)
Men inte hon,utan det var bara fokus på henne och hur jobbigt det skulle bli för henne. Även har "A" varit väldigt omtänksam mot henne, föreslagit att hon skall åka med hit och dit för att slippa sitta ensam, sitter inte ens och kramas i soffan med mig om vi kollar film för att hon inte skall tycka det är jobbigt osv...Han kanske ser något som jag valt att inte se.

 

[Zaria]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Nej, jag känner att jag efter lite eftertanke tröttnat, känns hemskt för jag vet hur ensam hon varit efter alla andra tröttnat på hennes "kärleksproblem" och ältande, och har det varit något problem med "A" har hennes enda kommentar varit att "Ja han kommer att lämna dig,så är killar,tänk lite på din son"

Denna gången känner jag att hon får höra av sig,hon ville prata igår på msn,men ville absolut inte prata om den gången med Hampus utan ville mest skälla för att jag varit dålig på att höra av mig (senast skulle hon ringa,men det gick 3 veckor innan hon ringde och jag ringde inte under tiden,hade fullt upp med mig själv)
När jag ifrågasatte vad som hänt var jag bara egoistisk och dum som inte fattade hur hon mått efter detta med läraren och hit och dit och hur dumma hennes föräldrar är (vilket jag vet att de inte är,jag har jobbat med hennes mamma och hon gör allt och lite till)

Vill hon mig något får hon ringa, egentligen kanske det inte var Hampus som var det egentliga problemet utan annat?

 

[Zaria]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Nej jag & Hampus försov oss så jag tänkte att han kunde vara hemma likaväl, vilket jag sa till henne när jag väckte henne och då var det helt ok,men tydligen var det visst inte det

 

[Prosit]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Kan det ligga nåt annat bakom? Det kanske är nåt att hon inte orkar med ett barns energi, för att koncentrationsförmågan inte är som den ska? Kan hon ha drabbats av nåt som gör att hon tycker det är jobbigt att ha kontakt med barn? (Abort, missfall osv)
Jag kan känna ibland att det kan vara jobbigt att umgås med någon som har barnet hemma/med sig, om jag behöver prata om nåt "känsligt" eller bara är trött och har ont. Att då bli avbruten av barnet hela tiden, att barnet tjatar på sin mamma om nåt, hojtar o för liv, vill ha uppmärksamhet eller bara leker högt, kan vissa dagar vara rena döden för mitt psyke. Alla ljud ekar i mitt huvud och jag blir dubbelt så trött. Så vissa dagar är det mer eller mindre olämpligt för mig att umgås med någon som har barn. Och då undviker jag det helt enkelt.
Hon kanske hade en sån dag?

Jag tycker faktiskt att du ska försöka ta en stund i lugn och ro med din vän och fråga henne. Om man inte frågar får man inte veta. Sen kan du ta ett beslut om hur du ska göra, när du vet hennes anledning till beteendet. Men låt henne förklara sig först.

 

[chrysler]

Sv: Du är välkommen,men UTAN barn...

Jag kan komma på en massa orsaker till varför hon kanske gör som hon gör.

1.Du skriver att hon är olyckligt kär, deprimerad.Hon kanske deppar för att hon inser att hon inte får den hon vill ha, hon kanske vill få en seriös relation & bilda familj, har barnlängtan & mår just nu inte bra av att träffa andras barn, det går säkert i perioder för henne & kommer gå över.

2.Hon orkar inte engagera sig i ett barn när hon är nere, det är oerhört svårt att umgås med barn när man har ont om energi & man orkar inte riktigt prata med barn som man brukar & hon kanske till & med besparar ditt barn att träffa henne när hon är nere eller på dåligt humör.

3.Hon kan vara uppmärksamhetskrävande, hon vill nite dela dig med ngn, men detta tror jag är mindre troligt då hon umgåtts med ditt barn förr(?? eller jag kanske missuppfattade ditt inlägg?)

4.Hon tycker att ni inte kan umgås på erat eget sätt när du har ett barn med, då kan man inte prata om allt & dessutom ostört, tycker inte detta har med egoism att göra, ibland är det skönt att umgås med vuxna enbart.

5.Hon kan vara rädd om sitt hem & vill inte att barn kommer & fingrar på saker osv.

Man kan se det från 2 sidor & om man lyssnar på er båda låter säkert era åsikter & tankar lika berättigade fast ni tänker olika.
Tex med att du tycker hon är egoistisk som inte vill ha med barn, medan du själv inte vill boka ngt de barnfria helgerna.