Driv och sammanhang utan lönearbete? (utbruten från Dejtingtråden 33)

[Lillefrun]

Det är bra mycket djupare än så om man jobbar eller inte. Jag är SJUK och kommer med största sannolikhet aldrig klara av att jobba. Mina kurser jag går är jag med på i 1-1,5 timme per gång men klarar ibland knappt inte det, och inte alla kurser samtidigt.Att hitta mening utanför jobb och skola när man varit van vid det är svårt. Svårast den första tiden för sen hittar iaf jag rutiner och vanor som får vardagen att gå ihop.

Jag lever på väldigt lite pengar, det är inte så att jag badar i lyx utan jag får kanske 1/4 eller 1/5 mindre än en del i min närhet. Men jag kämpar på.

Jag har också saker som händer, människor jag träffar, saker jag läser och saker jag gör. Det är inte som att jag lever ett meningslöst liv.

Folk dras till mig, på riktigt. Ofta människor av olika bakgrund och problem som inte passar in någonstans, som känner sig missförstådda, ensamma och mår väldigt dåligt. Alla dom kommer till mig som om jag är en magnet. Jag ställer mig mellan det onda och personen, går emot mobbare fast jag själv då flertalet gånger blivit mordhotad. Jag blir deras trygghet, den dom litar på, den som inte dömer. Den som lyssnar, pratar, förstår, ställer rätt frågor. Den som tar hand om grannen som ringer på mitt i natten och berättar att hen tagit en överdos för att dö och jag lugnt placerar hen på ett tryggt ställe och ringer 112, jag går fram till utslagna människor som andra går förbi, jag stöttar hen som kämpar med känslan av att tillhöra fel kön, den som svarar alltid, den som tar med folk upp till akuten och psykakuten när det är fara för någons liv. Den som finns där när någon bara behöver en vän det går att lita på. Ofta personer från andra länder också eftersom jag är öppen för alla människor och aldrig gör skillnad utifrån var någon kommer ifrån och det verkar märkas direkt. Den som tar hand om den unga pojken som alla gått förbi på ett ställe med massor av folk fast att han skurit upp hela smalbenet och blöder ordentligt och inte ens kan resa sig.

Så ja, jag jobbar inte men i det lilla och kanske i det stora gör jag skillnad. Det är rätt så bra nog för mig.

 

[Bison]

Självklart kan man vara driven med ett aktivt liv även om man inte jobbar.
Personligen vill jag dock inte leva med någon som inte arbetar. Jag är en knegare som vill leva med en knegare, vill tjäna hyfsat likvärdigt. Helt enkelt leva samma typ av liv, då känner jag mig bekväm i relationen.
Vi behöver inte vara exakt lika i allt men samma grund. Jag är väldigt driven, jobbar heltid och extrajobbar i stall när jag är ledig, har alltid tusen idéer och har svårt att bara göra ingenting. Därför har jag valt bort alla som spelar dataspel, hade blivit totalt tokig på någon som bara vill sitta inne och titta på en skärm
Vill ha hopp och lek i livet och dela det med min partner

 

[_Taggis_]

Jag har funderat på varför det skaver för mig att folk som kan jobba, inte jobbar. Jag tror att det handlar om hur jag ser på det sociala ansvaret samt att jag personligen har en mindre bra sida som ogillar lathet. Jag vet att alla bör unna sig lite lathet ibland i vår stressade tillvaro, men jag menar nu en generell ovilja att dra sitt strå till stacken.

Jag tycker att arbete är en del av samhällskontraktet. Vi jobbar, betalar skatt, får ta det av samhällets förmåner och vi försörjer de som av olika anledningar inte kan jobba. Det är ett förtroende. Nu vet jag att det finns andra sätt att betala skatt på än genom lönearbete, men det är så jag känner. Och jag tror att mitt motstånd till de som bara går hemma för att de inte vill jobba, grundar sig i att jag antar att de inte delar min syn på samhällskontraktet. Hela välfärdsmaskineriet bygger på att den stora massan jobbar och bidrar, det kommer falla på eget grepp om det är fler som ska försörjas än de som bidrar.

 

[Motacilla]

Men @_Taggis_ folk som t.ex lever på kapitalinkomster och betalar 30 % i skatt?
Skaver det också att de "inte gör något" även om de bidrar mer än många som betalar mindre i skatt?

Är det själva faktumet att vissa kan försörja sig på annat sätt än genom att arbeta som stör dig?

Jag menar folk som INTE har någon form av bidrag alls.

 

[_Taggis_]

Men @_Taggis_ folk som t.ex lever på kapitalinkomster och betalar 30 % i skatt?
Skaver det också att de "inte gör något" även om de bidrar mer än många som betalar mindre i skatt?

Är det själva faktumet att vissa kan försörja sig på annat sätt än genom att arbeta som stör dig?

Jag menar folk som INTE har någon form av bidrag alls.

Jag tänker att kapitalet till kapitelinkomsten kommer nånstans ifrån. Väldigt sällan från lotterivinster.

Nej det stör mig inte ett dugg.

 

[Bapelsin]

Jag är sjukskriven och har varit i många år nu. Jag ser det som mitt jobb att ta så väl hand om mig själv som jag bara kan under min ”arbetsdag” (dvs när de andra är på jobb och i skola och jag är ensam hemma) så att jag ska orka med allt som sker efter ”arbetsdagens” slut. Så att jag ska orka med att hjälpa till med läxor, äta middag tillsammans med övriga familjen, köra till aktiviteter och vara en bra mamma och fru med energi kvar till att vara omtänksam och visa kärlek och inte bara vara trött hela tiden. Olika dagar kan min ”arbetsdag” se olika ut. Ena dagen kanske den innebär att sova middag i tre timmar, en annan dag kan det vara att påta i trädgården, en tredje kan det vara att tvätta och diska och en fjärde dag kan det innebära ryggläge i soffan framför en serie i sex timmar. Mitt jobb är att känna efter och anpassa mig efter hur varje enskild dag känns.

Jag drar inte in lika mycket ekonomiskt såklart, men jag (och min man) värderar mitt ”arbete” och sådant som jag kan, hinner och orkar göra just för att jag är hemma. För mig är det viktigt att jag har ett värde även om jag inte går till jobbet på morgonen, och det upplever jag att jag har nu. I början av min sjukskrivning kände jag mig värdelös mest hela tiden, men med åren har jag insett att det finns fler värden i livet än lönearbete och pengar.

Tilläggas ska att vi lever ett anspråkslöst liv. Vi har vårt hus, vår trädgård och våra odlingar, vår hund och våra barn. Vi äter god mat och dricker vin på helgen men vi äter sällan på restaurang. Ingen av oss har någon dyr hobby och vi reser inte särskilt mycket. Vi tycker om att vara hemma helt enkelt. Hade någon av oss haft en dyr hobby eller velat resa mycket hade det kanske blivit svårt, fast då hade vi å andra sidan kanske inte varit intresserade av varandra?

 

[Mkb]

Jag tror att jag som några till landar mer i kollektivet än i individualismen när jag reflekterar över det. Att lönearbete skulle innebära ett slags självförverkligande eller väg till personlig utveckling känns som en kapitalistisk och individualistisk idealism som inte överensstämmer med mångas verklighet. För många är det bara ett jobb, och det behöver inte vara fel. Det hade förstås varit fint om alla upplevt jobbet som givande på flera plan men riktigt så fungerar ju trots allt inte arbetsmarknaden eller samhället i praktiken idag.

Samtidigt, att fritt välja att inte arbeta i ett sådant kapitalistiskt konstruerat samhälle är ett privilegium som är få förunnat. Det är också väsensskilt från att av olika skäl inte kunna arbeta. Det valet skulle nog väcka frågor hos mig om hur personen vill att samhället ska vara uppbyggt. Om inte de gemensamma målen uppnås genom lönearbete hur ska man uppnå dem, och vilka för och nackdelar finns med de givna alternativen? Självklart kan man välja att avstå från att bidra med lönearbete, och samtidigt bidra på andra sätt (precis som man förstås bidrar till samhället och även den gemensamma ekonomin på andra sätt fast man inte kan arbeta), men fortfarande upplever jag valet hos en arbetsför människa att inte arbeta ens deltid eller några timmar här och där som ett ställningstagande för ett annat sorts samhälle. Då skulle jag troligtvis vilja höra vilken idé eller vilka ideal som låg bakom just det samhället.

Jag tycker inte heller det går att rakt av jämföra vad människor bidrar med i skatteintäkter, för det som på papperet är att bidra med lika mycket eller till och med mer i pengar kanske i en människas liv är en väldigt liten uppoffring medan någon annan som sett i pengar bidrar mycket mindre kanske ger betydligt fler timmar av sitt liv eller betalar mer i form av hälsa och välmående för att få livet och samhället att gå runt utifrån den modell det idag är byggt efter. Och det är klart att man bland annat utifrån just det kan vilja bryta sig loss från den kapitalistiska modellen där arbete inte nödvändigtvis leder till hälsa och välstånd eller andra positiva värden, men att göra det är ju samtidigt att lämna många människor bakom sig. De som inte kan välja, de som är beroende av att det finns människor som utför ett visst jobb och så vidare. Att fritt och utan hälsoskäl avstå helt är en grad av idealism som placerar en rätt så långt utanför samhällets givna ramar såsom de ser ut för de flesta idag, och jag skulle nog bland annat undra över vad hen gör för att ge andra samma möjlighet att ta det steget och göra det valet.

 

[Youma]

Jag skulle aldrig i livet dejta någon som identifierar sig som sitt jobb, som har sitt arbete som främsta sammanhang.
Vem kommer den personen vara om hen blir skadad, sjuk eller arbetslös, eller rent av gammal?

Minimikrav är att de berättar engagerat om något annat intresse de har som inte är avhängt kapitalism.

 

[Huggorm]

Jag är en av de som inte jobbar, åtminstone inte konstant. Jag jobbar ett tag, sparar ihop pengar och lever sedan på dom när jag är ledig och håller på med sånt jag tycker är kul. Men det innebär att jag lever ganska billigt, annars går det ju inte. Många kvinnor skulle rata mig eftersom ett liv med mig inte skulle innehålla flera resor till värmen, fjällen, weekend i London osv. varje år, eller någon prålig villa i stadens finare kvarter, nya bilar och dyra kläder. Men jag kunde inte bry mig mindre, för jag vill inte leva med såna kvinnor ändå. Det som gör mitt liv värt att leva ligger utanför medelklasslivet med statussymboler och karriärstege.

 

[Kiwifrukt]

Jag jobbar för att ha råd med den levnadsstandard jag vill ha (där häst faktiskt är det mest lyxiga jag unnar mig, så jag tycker faktiskt inte att jag borde stämplas som en fruktansvärd elak kapitalist bara för det) och för att ha en dräglig ålderdom den dag jag inte kan jobba mer. Det är ett ansvar som jag tycker ligger på mig, inte på staten eller en partner.

Men nog fan finns det väldigt mycket annat jag hellre hade gjort än jobbat. Men jag har då aldrig stött på någon som har råd att skita i att jobba? Alltså verkligen bara strunta i det, inte vara långtidsarbetslös eller sjukskriven utan bara ge fan i det. Ingen som inte har haft ett så pass bra jobb att man kan lägga undan så pass mycket pengar alternativt ärvt pengar så de har gått i pension i förtid i alla fall.

 

[Motacilla]

Men nog fan finns det väldigt mycket annat jag hellre hade gjort än jobbat. Men jag har då aldrig stött på någon som har råd att skita i att jobba? Alltså verkligen bara strunta i det, inte vara långtidsarbetslös eller sjukskriven utan bara ge fan i det. Ingen som inte har haft ett så pass bra jobb att man kan lägga undan så pass mycket pengar alternativt ärvt pengar så de har gått i pension i förtid i alla fall.

Men bara för att du inte stött på dem så betyder det inte att de inte finns.

På rak arm kommer jag på 5-6 av varandra oberoende personer som av olika anledningar inte arbetar. En av dem har inte arbetat en enda dag i sitt liv, vad jag vet. (Personen har dock en master-examen).

Dessa försörjs inte heller av partners utan har en sån ekonomi att de helt enkelt inte behöver arbeta och inte heller behöver samhällets stöd.

De brukar dock inte berätta för okända att de inte jobbar eftersom folk har lite svårt att förstå hur det är möjligt.

 

[monster1]

Jag jobbar för att ha råd med den levnadsstandard jag vill ha (där häst faktiskt är det mest lyxiga jag unnar mig, så jag tycker faktiskt inte att jag borde stämplas som en fruktansvärd elak kapitalist bara för det) och för att ha en dräglig ålderdom den dag jag inte kan jobba mer. Det är ett ansvar som jag tycker ligger på mig, inte på staten eller en partner.

Men nog fan finns det väldigt mycket annat jag hellre hade gjort än jobbat. Men jag har då aldrig stött på någon som har råd att skita i att jobba? Alltså verkligen bara strunta i det, inte vara långtidsarbetslös eller sjukskriven utan bara ge fan i det. Ingen som inte har haft ett så pass bra jobb att man kan lägga undan så pass mycket pengar alternativt ärvt pengar så de har gått i pension i förtid i alla fall.

Jag känner flera, de flesta har startat och sålt sina företag och kan sedan leva på den inkomsten.

 

[Kiwifrukt]

Jag känner flera, de flesta har startat och sålt sina företag och kan sedan leva på den inkomsten.

En tanke - jag kan absolut köpa den förklaringen. Men då bör dessa vara äldre? Det vill säga inte 32? Jag hade haft extremt svårt för en jämngammal person som inte jobbar, det hade varit alldeles för mycket pappa betalar för mig. Däremot en person säg mellan 50 och pensionen hade jag inte reagerat på.

 

[Kiwifrukt]

Men bara för att du inte stött på dem så betyder det inte att de inte finns.

På rak arm kommer jag på 5-6 av varandra oberoende personer som av olika anledningar inte arbetar. En av dem har inte arbetat en enda dag i sitt liv, vad jag vet. (Personen har dock en master-examen).

Dessa försörjs inte heller av partners utan har en sån ekonomi att de helt enkelt inte behöver arbeta och inte heller behöver samhällets stöd.

De brukar dock inte berätta för okända att de inte jobbar eftersom folk har lite svårt att förstå hur det är möjligt.

Jag skrev ju också ”ingen som inte har tjänat så pass bra att de kunnat lägga undan så mycket pengar att de klarar sig, eller som ärvt pengar”. Jag vet självklart också personer ur föräldragenerationen som haft bra inkomster under sina liv och kunnat gå i pension tidigare (en del redan vid 50) och det tycker jag är dem väl unt. Eller folk som ärvt massa pengar och kunnat antingen ta en tidig pension eller trappa ner och typ jobba halvtid sista tio åren. Det säger jag inget om.

Men med tanke på vart frågeställningen från början startade - i dejtingtråden - hade jag som 32-åring inte velat leva med en hyfsat jämngammal man som har den attityden. Han har så många år kvar som han egentligen ”skulle” jobba att jag har svårt att se att någon så ”ung” har blivit så rik på ett vanligt knegarjobb (JAG känner bara vanliga knegare och kommer aldrig bli tillsammans med någon än en vanlig knegare för såna personer finns inte runt mig) att han aldrig mer behöver jobba.

Det finns personer (yngre) runt mig också som inte jobbar. Men de parasiterar på föräldrar eller partner och blir försörjda av någon annan och det är i mina ögon jävligt oattraktivt.

 

[Lingon]

Det är ju skillnad att vara dataspelsberoende och ha dataspel som hobby? Min sambo har det som hobby, jag har flera tidskrävande hobbys utanför hemmet. Iom att hans intresse är hemmavid så tar ju hans mindre tid egentligen än mina då jag har restider, kan inte bara ta en paus och umgås hemma en stund etc Vi har tid tillsammans, och hade nog haft mindre tid om han haft liknande hobbys som jag utanför hemmet
Han är verkligen inte en person utan driv, jobbar mer än de flesta på året (asfaltsbranshen)

Precis. Jag skulle aldrig kunna dejta en person med ett beroende. Oavsett vilket beroende det är. Alkohol, droger, spel, datorspel osv. Men en person som har datorspel som hobby är inte alls samma sak som en person som är beroende av det. Precis som att en person som är intresserad av fina viner inte är samma sak som en alkoholist.

 

[Lingon]

Självklart kan man vara driven med ett aktivt liv även om man inte jobbar.
Personligen vill jag dock inte leva med någon som inte arbetar. Jag är en knegare som vill leva med en knegare, vill tjäna hyfsat likvärdigt. Helt enkelt leva samma typ av liv, då känner jag mig bekväm i relationen.
Vi behöver inte vara exakt lika i allt men samma grund. Jag är väldigt driven, jobbar heltid och extrajobbar i stall när jag är ledig, har alltid tusen idéer och har svårt att bara göra ingenting. Därför har jag valt bort alla som spelar dataspel, hade blivit totalt tokig på någon som bara vill sitta inne och titta på en skärm
Vill ha hopp och lek i livet och dela det med min partner

Fast bara för att man spelar datorspel innebär det inte att man bara vill sitta inne och titta på en skärm. Jag spelar datorspel, har medryttarhäst, målar lite, läser, älskar att gå på konserter, ut och äta på fina restauranger, gå på museum osv. En människa är sällan bara en sak.

 

[Teilani]

En tanke - jag kan absolut köpa den förklaringen. Men då bör dessa vara äldre? Det vill säga inte 32? Jag hade haft extremt svårt för en jämngammal person som inte jobbar, det hade varit alldeles för mycket pappa betalar för mig. Däremot en person säg mellan 50 och pensionen hade jag inte reagerat på.

Och jag träffat flera personer i 30-års åldern som gjort just det. De flesta har haft något med data, men även turism.

De har allihopa haft mycket driv, och flera av dem har gjort ”ingenting” i några år, för att sedan hoppa på ett nytt projekt. De är inte typen som sitter hemma och väntar på en partner för underhållning.

Lägger mig i mest för att just dessa människor har varit så coola och intressanta att det minsta man funderat på är att de inte har ett vanligt kneg.

 

[Snurrfian]

Och jag träffat flera personer i 30-års åldern som gjort just det. De flesta har haft något med data, men även turism.

De har allihopa haft mycket driv, och flera av dem har gjort ”ingenting” i några år, för att sedan hoppa på ett nytt projekt. De är inte typen som sitter hemma och väntar på en partner för underhållning.

Lägger mig i mest för att just dessa människor har varit så coola och intressanta att det minsta man funderat på är att de inte har ett vanligt kneg.

Grejen är ju att dessa yngre som har sålt och kan leva på det sällan är sysslolösa. De har ofta minst ett projekt på gång, ofta fler. Där handlar det snarare om ett annat sätt att jobba än fast arbetsplats och många gånger jobbar de mer än en vanlig 8-17 arbetare. De kan visserligen lägga en månad på en häftig resa och vara hemma en vardag, men de är inte typen som hasar mellan soffan och kylen och hoppas att någon ska försörja dem.

 

[Blimblom]

En tanke - jag kan absolut köpa den förklaringen. Men då bör dessa vara äldre? Det vill säga inte 32? Jag hade haft extremt svårt för en jämngammal person som inte jobbar, det hade varit alldeles för mycket pappa betalar för mig. Däremot en person säg mellan 50 och pensionen hade jag inte reagerat på.

Jag vet ett gäng unga personer (ja yngre än 32) i staden jag bor i som tjänat så extremt bra på sina dataspel att dom aldrig någonsin behöver jobba igen, och säkerligen inte deras barn och barnbarn heller

Vet även folk som haft vanliga lågavlönade jobb men som levt snålt ett tag och sparat jävel, haft tur med aktier och sen inte heller behöver jobba någonsin igen

 

[Bison]

Fast bara för att man spelar datorspel innebär det inte att man bara vill sitta inne och titta på en skärm. Jag spelar datorspel, har medryttarhäst, målar lite, läser, älskar att gå på konserter, ut och äta på fina restauranger, gå på museum osv. En människa är sällan bara en sak.

Absolut, jag gillar det bara inte. Vill inte ha någon stor dator där jag bor, så osympatisk är jag