Driv och sammanhang utan lönearbete? (utbruten från Dejtingtråden 33)

[_Taggis_]

Tycker det bara kändes lite väl världsfrånvänt att tro att man nödvändigtvis behöver leva minimalistiskt och bo i en koja i skogen för att klara sig på 15’.

Och vem trodde det, tycker du?

 

[karamelldrottningen]

Jag ser inkomst som en rätt liten del i det hela. Alltså jag väljer inte en person utifrån vad de tjänar utan utifrån vem personen är.
En person som tjänar 15 000 kr är varken mer eller mindre intressant än den som tjänar 50 000 kr.

 

[Gnist]

Jag tycker nog det låter väldigt mycket sorgligare att tillbringa en tredjedel av sin vakna tid på något som "bara är ett jobb", något nödvändigt som bara ska klaras av för att man sen ska kunna göra roliga och utvecklande saker resten av sin vakna tid, än att tillbringa den tredjedelen med att göra sådant som bidrar med personlig utveckling, substans och sammanhang.

Du missar poängen.

Jag gillar mitt jobb vilket jag varit rätt tydlig med genom åren, men jag behöver inte jobbet för att ha personlig utveckling, substans och sammanhang osv i mitt liv.

Det sorgliga är -för mig- de som behöver jobbet för att uppnå detta.

 

[karamelldrottningen]

Jag kan ändå om jag utgår från mig själv se att det absolut inte behöver vara fel i att personlig utveckling och vad man arbetar med går hand i hand. Att jobba med sig själv och sedan avancera eller lära sig mer/ bli bättre på sitt jobb hör absolut ihop. Vissa grejer kan man ju behöva jobba med sig själv i kombo med att bli duktig på sitt jobb

 

[Gnist]

det absolut inte behöver vara fel i att personlig utveckling och vad man arbetar med går hand i hand.

Fel är det ingen som sagt att det är, men väldigt många behöver inte jobbet för att uppnå det.

 

[Sel]

Jag ser inkomst som en rätt liten del i det hela. Alltså jag väljer inte en person utifrån vad de tjänar utan utifrån vem personen är.
En person som tjänar 15 000 kr är varken mer eller mindre intressant än den som tjänar 50 000 kr.

Jag önskar att jag kunde tänka så, men samtidigt vill jag absolut inte på några villkor känna mig beroende av en annan människa eller känna att jag begränsar min eventuella partner - vilket nog skulle bli fallet om jag fick ut runt tiotusen efter skatt och den andre fem gånger så mycket. Hur möts man i mitten där?

 

[Hazel]

Jag önskar att jag kunde tänka så, men samtidigt vill jag absolut inte på några villkor känna mig beroende av en annan människa eller känna att jag begränsar min eventuella partner - vilket nog skulle bli fallet om jag fick ut runt tiotusen efter skatt och den andre fem gånger så mycket. Hur möts man i mitten där?

Jag har ju i princip alltid varit i den sitsen eftersom jag varit sjukskriven mer eller mindre hela livet, nästan alla jag träffar tjänar därför mycket mer än mig. Jag har landat i att jag har råd med mitt liv, det livet jag lever just nu och jag är på det hela nöjd med det (hade jag velat ha mer pengar? självklart men jag tycker inte jag lider liksom) om en partner väljer att lägga pengar på mig då är det ok, det måste ju vara upp till var och en vad man lägger pengar på. Men jag vill inte ha någon annans pengar för att överleva och jag skulle nog aldrig ta emot en present som gjorde att jag sedan var beroende av hans pengar för att kunna behålla den tex.

 

[Kiwifrukt]

Även om vi tar bort den rent ekonomiska aspekten i frågeställningen hade jag ändå dragit öronen åt mig om en ny bekantskap sa att hen inte jobbar. (Om det inte finns ett uppenbart skäl som sjukskrivning, men det verkade det inte vara tal om här.) Jobbet är en stor del av ens liv och går minst åtta (ibland tio) timmar av mitt dygn bort på att jobba (och sen två-tre på hästarna efter det) så blir det inte mycket tid kvar. Medan den andra personen då sitter hemma och spelar dator? Jag hade känt konstant dåligt samvete för att jag inte tillbringade tillräckligt mycket tid med min partner om det hade varit så, jämfört med om partnern också jobbar åtta timmar och har något fritidsintresse efter jobbet. Men alla är olika, och tur är väl det.

 

[karamelldrottningen]

Jag önskar att jag kunde tänka så, men samtidigt vill jag absolut inte på några villkor känna mig beroende av en annan människa eller känna att jag begränsar min eventuella partner - vilket nog skulle bli fallet om jag fick ut runt tiotusen efter skatt och den andre fem gånger så mycket. Hur möts man i mitten där?

Jag vet inte exakt men när jag varit tillsammans med någon som tjänat betydligt mer än mig har det ändå känns som att vi kompenserat varandra på ett bra sätt. Ingen har heller inte begränsat den andra på något ekonomiskt eller liknande plan. Sen att relationen ändå inte höll men det var inte pga ekonomin iaf

 

[Sel]

Jag har ju i princip alltid varit i den sitsen eftersom jag varit sjukskriven mer eller mindre hela livet, nästan alla jag träffar tjänar därför mycket mer än mig. Jag har landat i att jag har råd med mitt liv, det livet jag lever just nu och jag är på det hela nöjd med det (hade jag velat ha mer pengar? självklart men jag tycker inte jag lider liksom) om en partner väljer att lägga pengar på mig då är det ok, det måste ju vara upp till var och en vad man lägger pengar på. Men jag vill inte ha någon annans pengar för att överleva och jag skulle nog aldrig ta emot en present som gjorde att jag sedan var beroende av hans pengar för att kunna behålla den tex.

Jag vet inte exakt men när jag varit tillsammans med någon som tjänat betydligt mer än mig har det ändå känns som att vi kompenserat varandra på ett bra sätt. Ingen har heller inte begränsat den andra på något ekonomiskt eller liknande plan. Sen att relationen ändå inte höll men det var inte pga ekonomin iaf

Jag har inte aktivt velat ha en partner sedan rätt många år tillbaka så jag kan bara utgå ifrån hur det hypotetiskt känns för mig, och själv hade jag känt mig besvärad och otillräcklig från början tror jag, så jag hade helt enkelt inte nappat på att ens försöka med någon som satt i en helt annan ekonomisk sits. Jag hade nog inte kunnat se förbi det, och så räknar jag med att en person i ett annat skift nog har andra viljor och vanor i livet än mig också. Kanske resor och äta ute och liknande.
Jag ser absolut inte snett på den eller de som får det att fungera ändå, det är bara så det initiellt känns för mig.

 

[Motacilla]

Känner några personer som inte jobbar men som inte heller är pensionärer eller sjukskrivna. Har aldrig frågat vad de lever på (det är kanske inte riktigt min angelägenhet??) men min uppfattning är att de lever på ärvda pengar, investeringar, pengar de fått vid försäljning av företag osv.

Till saken: jag tycker man kan leva ett alldeles utmärkt liv utan att arbeta. De jag känner är väldigt aktiva på många sätt och har inga problem att få tiden att gå.

Tycker egentligen att jobbet har en för stor roll i många människors liv, och att många identifierar sig i för hög utsträckning med sitt yrke istället för att tänka efter hurdana de är som privatpersoner. Liksom hur presentera sig för en främling om man inte berättar vad man jobbar med?

Jag gillar mitt jobb men jag ÄR INTE mitt jobb. Jobbet är en del av mitt liv men långt ifrån allt. Just nu håller jag på med en viss grej, om fem år kanske jag gör något annat. Mina kollegor är inte heller några jag umgås med på fritiden. Vi kommer bra överens men jobbet är bara jobbet. Vänner är en annan, mycket närmare relation.

 

[Tonto]

Även om vi tar bort den rent ekonomiska aspekten i frågeställningen hade jag ändå dragit öronen åt mig om en ny bekantskap sa att hen inte jobbar. (Om det inte finns ett uppenbart skäl som sjukskrivning, men det verkade det inte vara tal om här.) Jobbet är en stor del av ens liv och går minst åtta (ibland tio) timmar av mitt dygn bort på att jobba (och sen två-tre på hästarna efter det) så blir det inte mycket tid kvar. Medan den andra personen då sitter hemma och spelar dator? Jag hade känt konstant dåligt samvete för att jag inte tillbringade tillräckligt mycket tid med min partner om det hade varit så, jämfört med om partnern också jobbar åtta timmar och har något fritidsintresse efter jobbet. Men alla är olika, och tur är väl det.

Fast datorspel kan vara ett intresse? Uppenbarligen vill personen göra det och tycker säkert att det är jättebra att partnern är borta på sitt jobb och på sina intressen så att de kan få utöva sitt intresse. Varför är spela dator sämre än att ha häst?

 

[Kiwifrukt]

Fast datorspel kan vara ett intresse? Uppenbarligen vill personen göra det och tycker säkert att det är jättebra att partnern är borta på sitt jobb och på sina intressen så att de kan få utöva sitt intresse. Varför är spela dator sämre än att ha häst?

Fast hade jag inte jobbat utan bara hängt i stallet hade det nog också bedömts som märkligt av omgivningen?

Ja, jag har svårt för personer som är spelnördar, det erkänner jag. Men jag var knappast ensam i den ursprungliga tråden om att tycka så. Vill inte en kille dejta mig för att han har åsikter eller fördomar eller vad man än vill kalla det mot hästtjejer är han inte rätt för mig och jag vill inte vara tillsammans med någon som spelar datorspel dygnet runt, för det är mil från min vardag och min världsbild. Men jag skiter fullständigt i vad mina vänner och kollegor och andra personer som jag har relativt nära men inte behöver dela liv med som en kärlekspartner gör (diskussionen är de facto utbruten ur just dejtingtråden) har för intressen, det angår inte mig. Men ska jag leva med någon bör vi ha relativt lika intressen. Han behöver inte gilla hästar men just dataspel är så långt bort från mig man bara kan komma.

 

[Tonto]

Fast hade jag inte jobbat utan bara hängt i stallet hade det nog också bedömts som märkligt av omgivningen?

Ja, jag har svårt för personer som är spelnördar, det erkänner jag. Men jag var knappast ensam i den ursprungliga tråden om att tycka så. Vill inte en kille dejta mig för att han har åsikter eller fördomar eller vad man än vill kalla det mot hästtjejer är han inte rätt för mig och jag vill inte vara tillsammans med någon som spelar datorspel dygnet runt, för det är mil från min vardag och min världsbild. Men jag skiter fullständigt i vad mina vänner och kollegor och andra personer som jag har relativt nära men inte behöver dela liv med som en kärlekspartner gör (diskussionen är de facto utbruten ur just dejtingtråden) har för intressen, det angår inte mig. Men ska jag leva med någon bör vi ha relativt lika intressen. Han behöver inte gilla hästar men just dataspel är så långt bort från mig man bara kan komma.

Varför det? Varför ska det vara märkligt att man gör det man älskar om man kan det?

Ja, jag sveper bort både häst och hundmänniskor för att jag inte skulle stå ut med att dejta någon som hade det t.ex.
Är inte heller speciellt förtjust i datorspelande som intresse - hade ett ex som var helt beroende. Men i det stora hela så har personen ett intresse och sitter inte och väntar på att partnern ska komma hem. Det var nog det jag vände mig om.

 

[Kiwifrukt]

Varför det? Varför ska det vara märkligt att man gör det man älskar om man kan det?

Ja, jag sveper bort både häst och hundmänniskor för att jag inte skulle stå ut med att dejta någon som hade det t.ex.
Är inte heller speciellt förtjust i datorspelande som intresse - hade ett ex som var helt beroende. Men i det stora hela så har personen ett intresse och sitter inte och väntar på att partnern ska komma hem. Det var nog det jag vände mig om.

Men då kan du se mitt uttalande likadant som att du sveper bort häst- och hundmänniskor. Jag skulle aldrig vilja dejta någon som har datorspel som sitt stora intresse. Punkt. Lika mycket som säkert många killar väljer bort hästtjejer. Varför inleda något som jag vet aldrig kommer funka, för vi tycker så totalt olika om det? Men jag pratade om mig. Inte om dataspelande människor generellt, utan hur jag ser det i en potentiell kärleksrelation.

 

[Kiwifrukt]

Men jag är säkert färgad av att jag har varit tillsammans med en kille som inte jobbade. (Nej, han spelade inte dator.) Han jobbade som en galning under juni-augusti och sen var han i princip ledig resten av året. Vi träffades under sommaren när han hade ett jobb, men ganska snart efter att hösten och vardagen kom igång så visade det sig att det inte funkade.

Han hade noll förståelse för att jag behövde lägga tid på studier (tack och lov pluggade jag på den tiden, hade jag jobbat hade det förmodligen blivit sjutusen gånger värre) och ridningen. När jag sen bytte stall i den vevan och behövde vara mer i stallet än vad jag hade varit innan, var det dödsstöten. För honom var det liksom helt normalt att sova borta (det skilde åtta mil enkel resa mellan oss) flera dygn i sträck (alltid att jag skulle sova hos honom dessutom) men för mig gick det inte.

Nu ska man väl inte döma ut alla människor för att det inte fungerade med just honom. Men eftersom jag har provat att dejta en kille som suttit i den sitsen och det verkligen inte var något för mig har jag väldigt svårt att se att jag skulle ge mig in på det igen. Särskilt inte nu är vi adderat ett heltidsjobb till ekvationen som jag faktiskt behöver sköta också. Jag har inte möjlighet att sluta jobba.

 

[fijja]

Fast hade jag inte jobbat utan bara hängt i stallet hade det nog också bedömts som märkligt av omgivningen?

Ja, jag har svårt för personer som är spelnördar, det erkänner jag. Men jag var knappast ensam i den ursprungliga tråden om att tycka så. Vill inte en kille dejta mig för att han har åsikter eller fördomar eller vad man än vill kalla det mot hästtjejer är han inte rätt för mig och jag vill inte vara tillsammans med någon som spelar datorspel dygnet runt, för det är mil från min vardag och min världsbild. Men jag skiter fullständigt i vad mina vänner och kollegor och andra personer som jag har relativt nära men inte behöver dela liv med som en kärlekspartner gör (diskussionen är de facto utbruten ur just dejtingtråden) har för intressen, det angår inte mig. Men ska jag leva med någon bör vi ha relativt lika intressen. Han behöver inte gilla hästar men just dataspel är så långt bort från mig man bara kan komma.

Det är ju skillnad att vara dataspelsberoende och ha dataspel som hobby? Min sambo har det som hobby, jag har flera tidskrävande hobbys utanför hemmet. Iom att hans intresse är hemmavid så tar ju hans mindre tid egentligen än mina då jag har restider, kan inte bara ta en paus och umgås hemma en stund etc Vi har tid tillsammans, och hade nog haft mindre tid om han haft liknande hobbys som jag utanför hemmet
Han är verkligen inte en person utan driv, jobbar mer än de flesta på året (asfaltsbranshen)

 

[Kiwifrukt]

Det är ju skillnad att vara dataspelsberoende och ha dataspel som hobby? Min sambo har det som hobby, jag har flera tidskrävande hobbys utanför hemmet. Iom att hans intresse är hemmavid så tar ju hans mindre tid egentligen än mina då jag har restider, kan inte bara ta en paus och umgås hemma en stund etc Vi har tid tillsammans, och hade nog haft mindre tid om han haft liknande hobbys som jag utanför hemmet
Han är verkligen inte en person utan driv, jobbar mer än de flesta på året (asfaltsbranshen)

Men dataspelsspåret var ju bara ett sidospår i den stora diskussionen. Jag vill inte dejta en kille som har dataspel som hobby. Det är min personliga åsikt. Det är säkert väldigt många som inte vill dejta mig heller, fine med mig.

 

[Görel]

För mig spelar det ingen roll om man lönearbetar eller försörjer sig på annat sätt. Det viktiga är att jag inte behöver avstå eller betala för att partnern inte har ekonomiska möjligheter att göra sånt som jag vill, resa på semester, gå på spelningar, gå ut och äta.
Jag vill ha en partner som har egna intressen och egna vänner, som får input någon annanstans ifrån än relationen. Om det är lönearbete eller annat är egalt för mig. Jag har varit ihop med flera som spelat i band vilket är kreativt, ger kompisar och man kommer hemifrån. Kan också dra in pengar om man har tur.

 

[Ullmerkott]

Jag tänker att det beror lite på vad man gör istället för att lönearbeta. Att enbart driva runt och roa sig på heltid utan att någonsin göra någon nytta känns lite.. ansvarslöst och egoistiskt? Helt upp till var och en såklart, men det är inget som skulle attrahera mig.

Sen går det säkert att skaffa sig sammanhang med uppgifter och ansvar även utan att få lön, om man har ekonomisk möjlighet till det.