Distansförhållande

[Mirre]

Ni som har det, hur får ni det och funka?
Hur långt är det mellan er?
Vad tycker ni har varit svårast med att ha långt mellan er?
Hur länge har ni varit tillsammans?

Har kontakt med en trevlig skåning, skulle det bli något så är det ju en bra bit mellan Skåne och här

 

[McFlurry]

Det måste finnas en gemensam plan om hur och när distansförhållandet ska vara över, det är jag helt övertygad om. Om ingen är flyttbar inom en överskådlig framtid blir det väldigt svårt. Jag har haft tre distansförhållanden genom åren men alla tog slut efter ungefär ett år, inte bara pga avståndet men det var en stor del av varför det tog slut. Killen som bodde längst bort bodde 5 timmar bort. Det svåraste tyckte jag, förutom saknaden, var att det aldrig blev någon vardag. Jag är en trygghetsnarkoman och älskar vardagen så för mig blev det en jobbig grej.

 

[Silkisif]

Vi klarade 2 år med 70 mil emellan, utan slutdatum. Det är förjävligt, men vill man så går det.

Vi började på distans, och flyttade senare ihop. Det svåraste är nog saknaden, att vara ensam, eventuellt avundsjukan (jag blev till slut avundsjuk på hans föräldrar.. jag sa inget, för det är ju nästan sjukt, men känslan fanns där).

 

[Araminta]

Mitt sprack visserligen helt nyligen. Men vi klarade 1,5 år mellan Sverige och Tyskland. Det kräver rätt stora uppoffringar med planering, pendlande och kontakt över skype för att hålla det hela vid liv. Det tog slut då känslorna svalnade, vilket troligen berodde på att vi inte kunde se någon framtid tillsammans rent praktiskt.

 

[Lotheb]

Klart det går. Som längst vart det typ 70 mil. Också skåning här. Men det är nog extremt mycket hur personerna är. Kan man fungera självständigt utan konstant kontakt så är det lättare. Men det är inte lätt.

edit: Den faktiska tiden vart nog 2-3 år. något. i början. Men sen bodde vi ihop massa år och sprack nyligen av helt andra orsaker.

-Lotheb

 

[Raderad medlem 6459]

Jag och min sambo hade distansförhållande ett år, ganska exakt. Det var dyrt och tidskrävande men det första halvåret hade vi väldigt väldigt roligt tillsammans. Det andra halvåret var också kul men avsevärt tuffare då vi först då började känna att vi faktiskt ville leva tillsammans. Första halvan tog vi oss igenom för att det var roligt och pirrigt och spännande och väldigt kravlöst, den andra genom att vi visste att vi snart skulle få vara tillsammans.

Jag personligen skulle inte ge mig in i en distansrelation om det inte var en person som jag verkligen klickat med på alla plan, som jag kände att "fan, den här personen vill jag träffa mer", samt bara om jag kände att distansandet kunde vara kul. När jag och sambon sågs gjorde vi det till en rolig grej; ses i nya städer och bara ha supersköna helger tillsammans. Annars hade jag aldrig pallat tror jag.

 

[snow]

Jag och min kille har haft ett distansförhållande i två år (dock "bara" 18 mil emellan, två timmar med tåg utan byte). Innan jag flyttade till min nuvarande stad så hade vi bott i samma stad och varit ihop i tre år, så jag kan inte riktigt uttala mig om hur det är att börja ett förhållande på distans. Otippat nog var faktiskt distansen en positiv sak för vårt förhållande: vi började värdera den tid vi spenderade ihop mycket högre och kom, i mitt tycke, närmare varandra på så sätt att längtan fick oss båda att förstå att vi verkligen vill vara med varandra. I november kommer han dock flytta hem till mig, och jag tror som många andra att det är en stor fördel om man kan se ett slut på distansförhållandet.

 

[Och_Aye]

Jag har haft ett distansförhållande, som iof bara handlade om 30 mil, men jag hade inte heller gjort det igen om det verkligen inte var några alldeles hysteriska känslor inblandade.

Jag är också väldigt mån om "vardagen" - jag älskar att leva tillsammans; somna ihop, städa ihop, promenera med hundarna ihop, tända ljus och slappa i soffan, betala räkningar tillsammans, allt det där. Jag är kanske också en trygghetsnarkoman, men just nytt + distans är rätt jobbigt för mig som mest vill känna "du & jag, raring. Foräääver".

 

[Mirre]

Låter som att det är fullt möjligt att få ett sådant förhållande att fungera även om man får jobba för det sas. Men det får man å andra sidan göra i alla förhållanden.
Är ungefär 40 mil emellan (tror jag det blir ) och som det verkar hittills är det nog värt ett försök alla fall
Men jag håller med om att man nog bör ha ett mål att leva ihop till slut.

 

[Tassetass]

Jag och sambon började med 80 mil emellan oss. Tack vare att vi båda hade god ekonomi och jobb som tillät det kunde vi ses i snitt var tredje vecka.

Redan från början visste vi att jag skulle flytta ner ett drygt år senare, annars vettekatten om jag hade gett mig in i det hela. Långdistans är jobbigt.

 

[Mirre]

Det kan jag tänka mig att det är, inte kunna träffas så ofta som man vill osv.
Men får se vad som händer och var det leder

Komplicerar det ju lite med att jag har barn också, jag kan ju inte flytta hur som sas.
(även om jag gärna skulle göra det)

 

[Mela99]

Ptja, jag hade ett med 878 mil emellan oss var såklart jobbigt men fanns inte på kartan att bryta upp. Idag bor han här i Sverige med mig. Jag träffade honom när jag backpackade runt där och va väl där tre gånger sammanlagt och han hos mig en gång innan han flyttade hit. Varit tillsammans fyra år snart.

 

[Mirre]

Ptja, jag hade ett med 878 mil emellan oss var såklart jobbigt men fanns inte på kartan att bryta upp. Idag bor han här i Sverige med mig. Jag träffade honom när jag backpackade runt där och va väl där tre gånger sammanlagt och han hos mig en gång innan han flyttade hit. Varit tillsammans fyra år snart.

Oj! Var bodde han då?
Hur fick ni det att funka?

 

[Springsteen]

Det var skit! Men vi pratade massor över telefon varje dag och smsade konstant. Haha. Planen var väl att ha ett distansförhållande i något år och sedan skulle någon av oss flytta. Men så blev det inte, han flyttade hit efter knappt två månader från England. Mer stod vi inte ut med.

 

[Mirre]

Det var skit! Men vi pratade massor över telefon varje dag och smsade konstant. Haha. Planen var väl att ha ett distansförhållande i något år och sedan skulle någon av oss flytta. Men så blev det inte, han flyttade hit efter knappt två månader från England. Mer stod vi inte ut med.

Skype känns otroligt användbart här haha.
Men att ha kontakt mer eller mindre dagligen, eller ofta i varje fall, är nog en förutsättning för att få det och funka.

 

[Raderad medlem 6459]

@Mirre Hur väl känner ni varandra? Hur mycket har ni setts?

 

[Sleepan]

Jag och min sambo börjar bli alldeles för bra på distansförhållande. Vi hade varit tillsammans 3 månader när jag var tvungen att flytta pga studier. Pluggade på annan ort, tre timmar bort, i två år. Flyttade sen äntligen ihop och bodde tillsammans inatt halvår, innan jag tvingades flytta till annan ort igen pga jobb ca 2,5 timme bort. Drygt som fan, men det funkar. Planen är att få ett jobb hemma så fort som möjligt...

 

[Mirre]

@Mirre Hur väl känner ni varandra? Hur mycket har ni setts?

Inte mycket alls, vi träffades på en datingsite. Kul och spåna lite bara om det skulle bli något

 

[starcraft]

Jag har alldeles nyligen inlett ett. Vi har 260 mil. Vi har daglig kontakt med hjälp av chatt, sms och sånt. Stora utmaningen för oss är att få till att träffas tillräckligt ofta för att det inte ska rinna ut i sanden. Och en grundförutsättning är ju att tanken på distans inte är för evigt utan att det finns en plan för framtiden.

 

[No1]

If there is a will there's a way.


A och O är troligen ett djupare intresse och känslor för den andre.
Realistiska förväntningar, tålamod, envishet, viljestyrka och handlingskraft är troligen punkter som också bör nämnas.

Fixar man en längre tids distans är jag övertygad om att det har en limmande effekt och att det är en livserfarenhet som övervägande är positiv.

Det hade varit intressant att se hur många av alla relationer som har känslokapital nog för att klara av 2 år på distans.


Jag skulle vilja påstå att en längre tids distansrelation är ett utmärkt kvalitetstest gällande både relationen, partnern och en själv.