Distansförhållande - framtiden?

[Cicci]

Jag och min kille har varit tillsamman i två år och levt på distans hela tiden. Vi har pratat om att flytta ihop men vi har svårt att hitta någon lösning:

Han bor i villa och har barn varannan vecka. Barnets mamma och skola finns i samma område. Om 7 år säger han att han kan flytta till mig.

Jag bor i mitt föräldrahem med tre hästar i eget stall på gården. Har hjälp nära av släkten och möjlighet att låna maskiner vid behov.

Jag börjar tröttna på distansförhållande men jag ser ingen lösning. Han är låst där han bor pga barn, jag är låst där jag bor pga hästarna som jag inte vill göra mig av med då de är viktiga för mitt mående. Jag är 30 år och börjar längta efter barn.

Vi skulle kunna köpa en gemensam gård i närheten av hans stad men jag hamnar lätt i att jag bara ser alla problem:
- Barnet är hästallergiker
- Jag vill inte sälja mitt föräldrahem
- Tappar möjligheten att få hjälp och att låna maskiner
- Vi har olika syn på barnuppfostran. Jag försöker att inte lägga mig i men jag börjar tröttna på att inte ens få 30 min egentid med min kille under barnveckan. Barnet är 10 år och kan/vill inte sova själv. Absolut att barnet alltid är prio 1 men jag behöver tid till vår relation också.

Jag älskar honom väldigt mycket och han kompletterar mig bra men jag hamnar hela tiden i att jag inte ser någon lösning på nuvarande situation.

Finns det någon här som varit med om något liknande och hur har ni löst det?

 

[Lingon]

Tyvärr. Låter som en jobbig sits. Väldigt jobbig. Du får fråga dig själv om du skulle trivas med att fortsätta bo på vars ett håll eller inte. Är han värd det eller inte? Bor ni långt från varandra?

 

[_Taggis_]

Jag tror att den primära frågan för dig TS är om detta verkligen är mannen du vill bilda familj med? Hans förutsättningar med barnet och exets bostadsort är ju vad det är. Barnet är allergiskt osv och kommer antagligen vara hela livet. Att ni sedan har olika syn på barnuppfostran är ju inget som kommer försvinna om ni skulle få gemensamma barn.

Dilemmat om distansrelationen har jag samma. Sitter i en låst position om att min kille vill bo där han bor och jag vill bo här. Inte nödvändigtvis i nuvarande bostad men i nuvarande landsdel. Hade gärna haft en lösning på det.

 

[Cicci]

Tyvärr. Låter som en jobbig sits. Väldigt jobbig. Du får fråga dig själv om du skulle trivas med att fortsätta bo på vars ett håll eller inte. Är han värd det eller inte? Bor ni långt från varandra?

Vi har 6 mil mellan oss så inget jätteavstånd. Men tillräckligt lång för att vara besvärligt...

Det fungerar som vi har det nu men jag börjar tänka på barn och jag har ingen lust alls att vara ensamstående förälder varannan vecka.

 

[Lingon]

Vi har 6 mil mellan oss så inget jätteavstånd. Men tillräckligt lång för att vara besvärligt...

Det fungerar som vi har det nu men jag börjar tänka på barn och jag har ingen lust alls att vara ensamstående förälder varannan vecka.

Det kan jag förstå. Har du lust att bo utan dina hästar, tillsammans med ett barn vars uppfostran du inte trivs med? Som jag sa innan så ser jag att det är en jobbig sits du är i! Han kan ju inte heller flytta så långt från sitt barns skola heller. Blir ju inte hållbart att varannan vecka köra 6 mil till skolan.

 

[starcraft]

Vi har 6 mil mellan oss så inget jätteavstånd. Men tillräckligt lång för att vara besvärligt...

Det fungerar som vi har det nu men jag börjar tänka på barn och jag har ingen lust alls att vara ensamstående förälder varannan vecka.

Varför vill du ha barn med någon som har en annan syn på barnuppfostran att du stör dig på det? Känns som bäddat för problem tycker jag. Med de förutsättningar du skriver här skulle jag antingen lägga barntankarna på hyllan och fortsätta som ni har det eller hitta en annan man som delar din syn på barnuppfostran om barn är viktigare.

 

[Cicci]

Jag tror att den primära frågan för dig TS är om detta verkligen är mannen du vill bilda familj med? Hans förutsättningar med barnet och exets bostadsort är ju vad det är. Barnet är allergiskt osv och kommer antagligen vara hela livet. Att ni sedan har olika syn på barnuppfostran är ju inget som kommer försvinna om ni skulle få gemensamma barn.

Dilemmat om distansrelationen har jag samma. Sitter i en låst position om att min kille vill bo där han bor och jag vill bo här. Inte nödvändigtvis i nuvarande bostad men i nuvarande landsdel. Hade gärna haft en lösning på det.

Jag har nog en förhoppning att det skulle bli annorlunda om vi hade gemensamma barn. Jag hör själv hur naiv jag låter men min kille är väldigt ödmjuk och öppen så när jag kommer med förslag så lyssnar han alltid och tar åt sig. Nu är barnet 10 år så jag har accepterat att jag inte kan påverka något stort. Men det är jobbigt att stå bredvid och se relativt enkla lösningar på problem utan att kunna göra mer än att ta upp det med min kille efteråt.

Jag är väldigt nogrann att inte ta på mig något ansvar/föräldraroll eftersom barnet är så pass stort och för att vi enbart träffas cirka 2 kvällar varannan vecka. Just nu har jag ingen lust att åka dit barnveckan överhuvud taget eftersom jag inte får ut något av det. Jag lagar mat, vi äter, surfar på mobilen tills det är dags för nattning vid 20, då får jag ensamtid tills barnet förhoppningsvis sover vid 21:30 och jag får några minuter med min kille innan jag somnar.

 

[Cicci]

Det kan jag förstå. Har du lust att bo utan dina hästar, tillsammans med ett barn vars uppfostran du inte trivs med? Som jag sa innan så ser jag att det är en jobbig sits du är i! Han kan ju inte heller flytta så långt från sitt barns skola heller. Blir ju inte hållbart att varannan vecka köra 6 mil till skolan.

Utan mina hästar tänker jag aldrig bo. Barnet har jag ingenting emot bara jag får några minuter ensam med min kille varje dag.

 

[Wysiwyg]

Just nu har jag ingen lust att åka dit barnveckan överhuvud taget eftersom jag inte får ut något av det. Jag lagar mat, vi äter, surfar på mobilen tills det är dags för nattning vid 20, då får jag ensamtid tills barnet förhoppningsvis sover vid 21:30 och jag får några minuter med min kille innan jag somnar.

Även om ni skulle lösa situationen med att ingen av er vill flytta så låter ju inte det ovan särskilt lovande. Flytta inte ihop med en karl vars barn du inte går bra ihop med. Det kommer bara vara plågsamt, främst för barnet.

 

[Cicci]

Varför vill du ha barn med någon som har en annan syn på barnuppfostran att du stör dig på det? Känns som bäddat för problem tycker jag. Med de förutsättningar du skriver här skulle jag antingen lägga barntankarna på hyllan och fortsätta som ni har det eller hitta en annan man som delar din syn på barnuppfostran om barn är viktigare.

Det är precis där jag hamnar hela tiden men det är svårt att bryta med någon man älskar och det oftast fungerar väldigt bra med. Han har helt fantastiska sidor och uppmuntrar mig och får mig att känna mig som världens underbaraste och mest älskade kvinna. Jag vill inte förlora det så blir nog att jag ignorerar problemen och bara flyter med...

 

[Cicci]

Även om ni skulle lösa situationen med att ingen av er vill flytta så låter ju inte det ovan särskilt lovande. Flytta inte ihop med en karl vars barn du inte går bra ihop med. Det kommer bara vara plågsamt, främst för barnet.

Jag har ingenting emot barnet, vi har bara ingenting gemensamt. Barnet är fullt nöjd med att spela datorspel och titta på youtube hela kvällarna. Jag är van att bygga relationer genom gemensamma aktiviteter. Men vi brukar göra matteläxan tillsammans vilket fungerar bra.

 

[Monkie]

Nu var det ju inte det du efterfrågade, men.. Jag tycker synd om barnet.. Det är nog inte så lätt att som barn få en ny bonusförälder som stör sig på en. Jag hade inte heller känt mig trygg som barn under de omständigheter du beskriver.
Jag upplever att det är så lätt! (been there..) att komma in som bonusförälder och veta hur "man borde göra istället". Och vilken press det blir på din kille att barnet snabbt ska växa upp så han kan flytta ifrån det..

För egen del har jag lämnat ett sådant förhållande, hur kär man än är så får barnen gå först.

 

[starcraft]

Det är precis där jag hamnar hela tiden men det är svårt att bryta med någon man älskar och det oftast fungerar väldigt bra med. Han har helt fantastiska sidor och uppmuntrar mig och får mig att känna mig som världens underbaraste och mest älskade kvinna. Jag vill inte förlora det så blir nog att jag ignorerar problemen och bara flyter med...

Det förstår jag! Sånt är skitjobbigt, men jag tror det är där du behöver fundera hur du vill ha det och hur han passar in. Kanske ha ett rejält snack hur han ser på saken, vill han ha fler barn och hur ser han på sin barnuppfostran?

Det jag ser som positivt med folk som har barn innan, är att man får möjlighet att se hur de fungerar eller inte fungerar som föräldrar innan man sitter i sitsen att man ska försöka dela ansvaret att uppfostra ett gemensamt barn.

 

[Wysiwyg]

Jag har ingenting emot barnet, vi har bara ingenting gemensamt. Barnet är fullt nöjd med att spela datorspel och titta på youtube hela kvällarna. Jag är van att bygga relationer genom gemensamma aktiviteter. Men vi brukar göra matteläxan tillsammans vilket fungerar bra.

Nejdå jag menade inte att du ogillar barnet. Jag menar mer att det verkar jobbigt att bo med någon man har noll intresse av att umgås med. Eftersom det kommer vara barnets hem också. Att "inte ha något emot" en familjemedlem låter ju skitjobbigt, både för barnet och för dig.

Jag tänker att det inte är så lyckat att gå in i ett samboskap med någon som har barn med inställningen att det kommer gå an bara man får ensamtid med partnern varje dag. Jag tycker inte man kan ha den typen av krav på någon som har barn eftersom barnet alltid kommer först. Tror det är viktigt att gilla umgänget i den familjen som det är (dvs med barnet). Och såklart att gilla samt ha en relation till barnet innan man flyttar ihop med dess förälder.

 

[starcraft]

Nu var det ju inte det du efterfrågade, men.. Jag tycker synd om barnet.. Det är nog inte så lätt att som barn få en ny bonusförälder som stör sig på en. Jag hade inte heller känt mig trygg som barn under de omständigheter du beskriver.
Jag upplever att det är så lätt! (been there..) att komma in som bonusförälder och veta hur "man borde göra istället". Och vilken press det blir på din kille att barnet snabbt ska växa upp så han kan flytta ifrån det..

För egen del har jag lämnat ett sådant förhållande, hur kär man än är så får barnen gå först.

Vad olika man kan läsa.. jag läser inte alls att ts stör sig på barnet. Snarare på sin kille och livet med barn som han erbjuder. Det enda är väl att barnet var allergisk mot häst och det komplicerar saker och svårt att göra något åt, men är väl knappast att störa sig på det?

 

[Bulldoozer]

Utan mina hästar tänker jag aldrig bo. Barnet har jag ingenting emot bara jag får några minuter ensam med min kille varje dag.

Fast skaffar ni gemensamma barn så är det ju så det kommer se ut varje dag och inte bara två kvällar varannan vecka. Det finns inget som tar så mycket på förhållandet som att skaffa barn, ens egentid försvinner och man får inte sova ordentligt på nåt år (om man inte har himla tur då och får ett barn som sover nätterna igenom).
Sen kan ju jag tycka att det vore bra om tio åringen och du hade en hyfsat bra relation innan ni skaffar ett halvsyskon till denne, risken är att denne kommer känna sig utanför sen och troligen känna sig utanför er familj om du redan nu känner att du inte vill vara där när hen är hemma. Det är inte barnets fel om pappan har dålig barnuppfostran och ni bör absolut ta upp den diskussionen innan ni skaffar gemensamma barn eller ens flyttar ihop så du vet om det ens lönt att satsa på eller om det bättre att se sig om efter lämpligare partner. Det inte så att det automatiskt kommer lösa sig om ni skaffar gemensamma barn om ni i grunden har väldigt olika syn på barnuppfostran.

 

[Cicci]

Nu var det ju inte det du efterfrågade, men.. Jag tycker synd om barnet.. Det är nog inte så lätt att som barn få en ny bonusförälder som stör sig på en. Jag hade inte heller känt mig trygg som barn under de omständigheter du beskriver.
Jag upplever att det är så lätt! (been there..) att komma in som bonusförälder och veta hur "man borde göra istället". Och vilken press det blir på din kille att barnet snabbt ska växa upp så han kan flytta ifrån det..

För egen del har jag lämnat ett sådant förhållande, hur kär man än är så får barnen gå först.

Jag har inte gjort annat än sätta barnets bästa först. Jag har själv vuxit upp med styvföräldrar och är livrädd att bli lika hemsk som de har varit mot mig. Jag försökte sova med barnet i sängen men det fungerade inte för mig, det kändes inte bra. Så nu har min kille sista 1,5 året gått och lagt sig på golvet på barnets rum och legat där till barnet somnat. Har barnet vaknat på natten har han gått tillbaka dit och lagt sig med barnet. Vi sover alla på övervåningen med lampa tänd i hallen.

Jag uppmuntrar min sambo att de ligger och myser och läser tillsammans på kvällen, det vill jag inte ta bort. Det jag vill är att få lite tid med min sambo att prata igenom dagen innan jag somnar. Det är viktigt för vår relation och inte för mycket begärt tycker jag.

De förslag jag ger min kille är hur han ska hantera olika situationer för att undvika konflikter. Ofta när det blir konflikter ser jag hur min sambo lätt skulle kunnat undvika dem genom sitt eget beteende. Det är aldrig barnets fel.

 

[Monkie]

Vad olika man kan läsa.. jag läser inte alls att ts stör sig på barnet. Snarare på sin kille och livet med barn som han erbjuder. Det enda är väl att barnet var allergisk mot häst och det komplicerar saker och svårt att göra något åt, men är väl knappast att störa sig på det?

Jag kanske uttryckte mig klumpigt, (Sorry TS). Jag läser det som att barnet är hindret som är i vägen för ett samboskap och i vägen för att TS och pojkvännen ska få lite tid tillsammans. Jag förstår absolut att man vill ha det men kan tänka mig hur det känns om man är barn och någon ny person kommer och ska dela ens förälders uppmärksamhet, som man bara träffar varannan vecka dessutom. Jag har varit både bonusbarn i tre konstellationer, varit bonusmamma och har bonuspappa och tycker att jag har ganska bra erfarenhet från alla synvinklar.

 

[Cicci]

Det förstår jag! Sånt är skitjobbigt, men jag tror det är där du behöver fundera hur du vill ha det och hur han passar in. Kanske ha ett rejält snack hur han ser på saken, vill han ha fler barn och hur ser han på sin barnuppfostran?

Det jag ser som positivt med folk som har barn innan, är att man får möjlighet att se hur de fungerar eller inte fungerar som föräldrar innan man sitter i sitsen att man ska försöka dela ansvaret att uppfostra ett gemensamt barn.

Han vill gärna få fler barn. Det som talar för honom är att han inte har svårt att ändra sig. Han har även sagt att han gärna vill vara föräldraledig den här gången, förra gången jobbade han mycket och var inte så delaktig. Det ångrar han nu. Han älskar sitt barn och det är fint att se.

 

[Cicci]

Jag kanske uttryckte mig klumpigt, (Sorry TS). Jag läser det som att barnet är hindret som är i vägen för ett samboskap och i vägen för att TS och pojkvännen ska få lite tid tillsammans. Jag förstår absolut att man vill ha det men kan tänka mig hur det känns om man är barn och någon ny person kommer och ska dela ens förälders uppmärksamhet, som man bara träffar varannan vecka dessutom. Jag har varit både bonusbarn i tre konstellationer, varit bonusmamma och har bonuspappa och tycker att jag har ganska bra erfarenhet från alla synvinklar.

Jag är bara hos dem två kvällar i veckan så jag tycker nog att de får tillräckligt med tid tillsammans bara de två för att jag ska få 30 min de kvällarna.

Sen är barnet absolut ett ”hinder” att vi ska kunna flytta ihop. För min del hade livet varit enklare om min kille inte hade barn sedan innan, precis som att min killes liv skulle vara enklare om jag inte hade haft mina hästar. Men barnet är viktigt för min kille och jag vet att han skulle välja barnet framför mig alla dagar i veckan precis som det ska vara.