Bra att du tar upp detta problem med andra tycker jag!Behöver lite relationsråd av er..
Jag och min sambo har varit tillsammans i 5 år . Min sambo har ett musikintresse som han haft sedan långt innan vi träffades. Han spelade då ett ett litet okänt band som innebar någon träff då och då med rep och någon liten spelning då och då. Jag var glad att han hade ett intresse som han brann för, och det är såklart viktigt med egentid.
Efter 3 år in i förhållandet lämnade han det lilla bandet p.g.a olika anledningar och fick erbjudande om att få testa att vara med i ett annat band. Han tackade ja till detta och var väldigt exalterad över detta, och jag var glad över att han verkade lycklig. Jag insåg nog aldrig vad detta skulle innebär för oss två. Jag visste väl någonstans att detta bandet var mer seriöst, då dom började repa 3 ggr i veckan ca 4 timmar per gång. Jag tyckte att 3 dagar i veckan var max vad man borde spendera på ett intresse då han jobbar heltid och jobbar sent 2 dagar i veckan, och dom dagar han slutade tidigare gick åt till rep. Efter ett år i bandet kommer han hem och är sjukt glad och säger att bandet har blivit signat av ett stort skivbolag, jag blir väl lite ställd och vet inte om jag skall skratta eller gråta, jag blir ju oerhört glad för hans skull. hans dröm liksom. jag blir också totalt livrädd för att ta upp mina farhågor kring detta då jag ju älskar honom och inte ville riskera vårat förhållande. Tiden rullade på och jag tror vi båda två blundande lite för detta, han märkte att jag var ganska kort i tonen och tyst när bandet kom på tal.
Igår tog han upp att han mår väldigt dåligt över hela grejen med bandet och vi har gråtit och pratat ut. han tror att bandet kan bli stort och att det kommer innebära att han måste använda våra semesterveckor till spelningar osv. men att det här känns som once in a lifetime chans.
Han är 34 år gammal och jag är 30. jag vill ha familj, och han säger att han också vill det, men jag börjar tvivla på det. Det hade varit så stor skillnad om detta hade hänt i 20 års åldern då man är mer fri, säger han.
hur ska vi tackla det här problemet, jag vill ju självklart att han ska hålla på med sitt intresse men jag tycker det går över till något annat när han måste ta sina semesterveckor till att ha spelningar och vara ute och resa medan jag sitter hemma?
Han säger nu att han älskar ju mig och är 110% säker på att han inte kan leva utan mig och tänker därför hoppa av bandet.
jag känner mig som svarta fåret här nu och jag vill inte vara den som hindrar honom från största drömmen, det kommer aldrig sluta bra.
men han säger att han hela tiden haft en dålig magkänsla kring att bandet blev signat, då han ju jobbar heltid och egentligen mår dåligt över en osäker tillvaro där han kanske måste säga upp sig/ta tjänstledigt för att kunna ha spelningar osv. men jag vet inte om han säger detta till mig nu bara för att han vet att jag inte skulle må bra av hela situationen..
Lite input? förlåt för långt inlägg
)tack! Absolut måste man kunna kompromissa och jag skall verkligen fundera över hur pass mycket jag kan kompromissa utan att själv må dåligt.
Det var nog inte riktigt så han menade, att han inte ger mig något val. Utan det var väl mer ett konstaterande bara att han älskar mig och att valet är enkelt då han skulle välja mig i första hand. men jag vill ju heller inte bli anledningen till en bitterhet resten av hans liv. det här beslutet är ändå något han måste fatta själv. Jag tror du är inne på rätt spår när du säger att jag skall skapa ett avstånd till honom så vi kan få tänka ifred. Men hur gör jag detta, vi bor i hop i en inte allt för stor lägenhet. magkänslan vet jag inte om jag litar på då jag konstant är en orolig människa som lätt målar upp senarior i onödan tyvärr !Bra att du tar upp detta problem med andra tycker jag!
Detta med att han inte kan leva utan dig reagerar jag kanske mest på. Vad har du då för val?! (ursäkta retorisk frågestil, du har val men det är grymt tufft att ta) Att han säger så är alltså inte gulligt, romantiskt eller något åt det hållet att alls. Det är egoistiskt och eventuellt även manipulativt.
Låt dig inte förvirras av ytligheterna och prat i detta, lita på din inre "magkänsla". (alltid då lätt att säga
Försök skapa avstånd till honom på ett vis som han känner är på hans villkor. Du behöver avståndet för att kunna veta vad du känner och kunna tänka klart.
Och jätteviktigt. Fortsätt för komunikation angående detta med andra än honom, även om vissa svar säkert kan låta som tagna från hans skalle som kommer det ju fram annat också
Stå på dig och lycka till!
Alltså... olika liv vet jag inte. jag blir inte klok på det här. det är som att han har två personligheter ibland. Den här drömmen om att slå igenom med musik men jag ser ju även den andra sidan där han är en ganska tillbakadragen man som föredrar myspys och ensamhet. jag vet ju heller inte vad han är ärlig med och inte
jag är inte rädd för att vara hemma ensam och inte ha något att göra, men det är helt enkelt inte min bild av ett lyckligt förhållande. men jag inser ju så klart att alla inte tycker som jag.
Hade jag vetat att det var 1-2 år och sedan att vi satsar på familjelivet så hade det varit en sak, men det vet jag ju inte nu. Det känns inte bra i magen att vänta 2 år och sedan inser han att han inte alls vill det jag vill. Då står jag där singel, uppgiven 32-33 år gammal och skall ut i dejtingvärlden igen? Som kvinna har man ju tyvärr tiden emot sig.
det är mycket möjigt att jag målar fan på väggen,det brukar vara min melodi
. P.g.a min ålder är jag stressad över familjegrejen. Hade det här varit tidigare i vårat liv hade jag nog varit mer öppen för att faktiskt avvakta ett år och se hur detta utvecklar sig.Det är en trevlig tanke, men i praktiken kan det vara en utmaning att få det att funka både socialt och jobbmässigt i ett band om en medlem har med sig familj/partner och andra inte. Det behöver vara rätt tydligt band-konsensus kring ett sådant upplägg.
Och då vet vi ju vad svaret är i 90% av fallen.
men om jag försöker vända på det; jag höll på med hästeriet väldigt mycket i början av vårat förhållande och hade funderingar på att verkligen satsa då det var en dröm att få bli stor inom den gren jag höll på med. Men jag kommer ihåg att jag ändå resonerade så att jag ju vill leva med min sambo och om han inte var okej med att intresset skulle ta upp ganska mycket tid så skulle jag dra ner det på en nivå som var okej för oss båda. Nu blev det inget med ridningen av andra anledningar så det blev aldrig aktuellt.
Jag förstår. Men det låter fortfarande som att du skapar en svårlöst situation när du liksom gör ett motsatsförhållande mellan ett intresse och ert förhållande.
Jojo absolut om jag själva hade tyckt det tog för mycket tid så hade det ju varit lika där att jag dragit ner på det.
