Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

[OutOfService]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Dagarna är bara ångest, speciellt dagarna som idag när jag är ensam.. just nu känner jag att jag bara vill säga upp mig från mitt liv, jag vet varför jag ändrat mig till att göra abort.. men likförbannat är det ångest och jag mår skit.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Varför har du ändrat dig?

 

[OutOfService]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Varför har du ändrat dig?

gå tillbaks till sida 40 så finns mitt inlägg där..

 

[Linnea F]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Ta med killen till en kurator så att ni får snacka igenom det tillsammans. Det gjorde jag och det var till stor hjälp.

 

[Lena Furberg]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

gå tillbaks till sida 40 så finns mitt inlägg där..

Nu har jag också läst sidan 40 och min tanke är, att inget av alternativen är "perfekt". Alltså får du välja det som Du själv mår bäst av. Dina inlägg medan du tänkt behålla barnet var så positiva. Kan du hitta dit igen? Är det en omöjlighet? Du lät så glad då.

Om alternativet är att du knappt vill leva, kanske du måste vara helt självisk och bara se till vilket alternativ som får DIG att må bäst.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Har du lust att länka till inlägget? I min telefon är tråden nämligen på sidan 28 och det är så bökigt att blippa runt på den.

 

[Lena Furberg]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

kl

Nu är jag inne på min anonyma igen, men orkar inte byta.. Det har varit ett par jobbiga dagar och jag har verkligen inte orkat skriva..men förstår att ni undrar och tar absolut inte illa upp eller känner att ni tjatar/stressar/pressar!


Jag vet inte riktigt vad som hände i lördags, men plötsligt så kände jag mig inte så säker på att jag vill behålla längre. Rädslan att detta ska vara min enda chans vill behålla, men under tiden jag stod och pratade med killen i lördags så ändrade hjärtat sig.. Han pressade mig verkligen inte, jag inledde allt med att säga att jag inte kan göra abort och han protesterade inte, han sa typ bara "jaha", medans jag pratade(ältade) och då kände jag att nej jag vill inte göra det här. Jag tvivlar inte på att jag skulle fixa allting själv, men jag vill inte. Jag vill ha allt, vill att barnet ska vara efterlängtat.. att både jag och killen ska bli lyckliga över pluset..


Vet att det kommer bli en väldans massa reaktioner på det här och att säkerligen en del av er kommer tro att han tvingat mig att ändra mig, men det har han inte.. Och ja, jag kanske kommer ångra det här och det kommer antagligen vara bland det värsta jag har gjort.. och livet blir inte alltid som man tänkt sig, men det finns bättre förutsättningar än dom vi har just nu.

Det här inlägget.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Tack Lena!

TS: Jag förstår dig så väl och jag förstår att du både vill och inte vill ha barnet. Jag lider med dig för den sits du är i och jag hoppas verkligen att du kommer komma fram till nåt som känns bra.

Min tanke är (men jag kan ha helt fel!!) om abort är det du innerst inne vill så kanske beslutet skulle kännas mer som en lättnad. Nu mår du istället jättedåligt och det kanske är ett tecken på att du kanske ska tänka om?

 

[NotlikeI]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Ursäkta mig nu, men ingen kan väl säkert veta om de kan bli gravida i framtiden? Det tycker inte jag är något argument eller något som ska väga in i beslutet om att behålla eller inte. Vad som helst kan hända imorgon som gör ( att jag som är fertil vad jag vet, men kan lika bra ha något fel som gör att jag inte kan få barn) att jag aldrig kommer kunna få barn någonsin. Ska jag sluta upp med p-medel på stuts nu då och bli med barn bara för att jag KANSKE inte kommer kunna få barn i framtiden? Känns för mig som en väldigt jobbigt tankesätt. Man vet väl aldrig vad som händer i framtiden, kanske blir jag hel förlamad om några timmar för att jag halkar i trappan och bryter ryggen. Kanske dör jag till och med. Kanske missar jag massa chanser i livet. Inte kan jag ta alla på en och samma gång bara för det?

 

[SweetPanther]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Jag tycker inte att man ska basera livsviktiga beslut idag på vad som ev. kan hända i framtiden, men å andra sidan tycker jag inte heller att man helt kan bortse från det man redan vet. Att inte ta hänsyn till endometriosen alls är i mitt tycke galet, men det innebär inte att man ska låta det styra helt och hållet!

Precis som TS beskriver så är "allt annat" rätt, förutom förhållandet. Därför tycker jag att ditt exempel är lite extremt.

Till TS: Oavsett vad du gör kommer du troligen ha ångest över beslutet, åtminstone första tiden. Frågan är om något av alternativen är lättare, idag eller i framtiden? Om endometriosen väger tungt i beslutet, finns det något att hämta från en diskussion med läkare? Har ni hittat en effektiv behandling för minimera riskerna för fertilitetsproblem?

Klassiskt, men går det att göra någon form av för/mot-lista, för att kanske "övertyga dig själv" om det rätta beslutet? Har du någon i din närhet att vända dig till? Eventuellt mannen ifråga?

 

[AgentCarter]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Jag säger som andra, boka tid med kurator först så du/ni får bena igenom det hela.

 

[Texaz]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

När man bestämt sig för abort och bokar den brukar det vara obligatoriskt med kuratorsamtal, var iaf så här "förr".

Inget man kunde välja bort, vilket nog är bra. Där kan du ventilera alla tankar/känslor.

 

[OutOfService]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Ursäkta mig nu, men ingen kan väl säkert veta om de kan bli gravida i framtiden? Det tycker inte jag är något argument eller något som ska väga in i beslutet om att behålla eller inte. Vad som helst kan hända imorgon som gör ( att jag som är fertil vad jag vet, men kan lika bra ha något fel som gör att jag inte kan få barn) att jag aldrig kommer kunna få barn någonsin. Ska jag sluta upp med p-medel på stuts nu då och bli med barn bara för att jag KANSKE inte kommer kunna få barn i framtiden? Känns för mig som en väldigt jobbigt tankesätt. Man vet väl aldrig vad som händer i framtiden, kanske blir jag hel förlamad om några timmar för att jag halkar i trappan och bryter ryggen. Kanske dör jag till och med. Kanske missar jag massa chanser i livet. Inte kan jag ta alla på en och samma gång bara för det?

Nej, har jag sagt att någon kan veta? Och att jämföra att faktiskt vara gravid och göra abort och det kanske sedan visar sig vara enda chansen eller att sluta med p-medel nu för att veta tycker jag inte är riktigt samma sak.

 

[OutOfService]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Jag vet att det finns både rätt och fel med båda besluten, det är ju det som är det värdelösa..att inget är självklart. Men jag är inte beredd att ge upp denna kärleken jag hittat nu för att behålla ett barn jag eventuellt blir ensam med. Jag tror att det är större chans att jag blir gravid igen än att jag hittar den här kärleken igen.
Ingen kan veta vad som komma skall eller om denna kärlek kommer bestå.. men dom det känns nu så är den definitivt värd en ärlig chans som inte innebär att vi börjar "baklänges".. Så jag är säker på att abort är det som är det bästa i längden, men det hjälper ändå inte ångesten som kommer när jag är ensam.. Men samtidigt så när jag väl är med honom så känns det inte hälften så jobbigt, han ska även följa med på måndag när jag har samtalet med läkaren inbokat. Han är verkligen ett toppen-stöd, han har vart här så mycket han kunnat i veckan och står ut med att jag är ett psykfall med humörsvängningar från helvetet för tillfället..

Och jag har även i veckan pratat med min mamma(hade inte sagt något till henne innan) vilket känns väldigt bra, det var en lättnad bara det. Så jag har stöd, väldigt bra stöd.. men det är just dom här ensamma stunderna som är värst.. samtidigt som jag känner att jag måste vara ensam, för jag kommer inte kunna ha sällskap dygnet runt hela den här jobbiga perioden..

 

[Kilauea]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Vad bra att du har stöd från fler håll.
Det är ditt val och oavsett vad du väljer behöver du ju familj och andra som stöd.

Hoppas allt blir bra, vad du än beslutar.

 

[EmmaW]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Ibland står man mitt i mellan två val där man känner att hur man än väljer så är inget det ultimata.
Jag blev som du oväntad gravid ganska nyligen, jag trodde jag ville ha barnet i flera veckor,men plötsligt insåg jag (i mitt fall var pappa materialet inget att hänga i granen alls tyvärr) att jag inte ville, jag vill att det skulle vara efterlängtat av båda,få en trygg uppväxt, att tillsammans få barn och inte ensam osv. Jag förstår dig där. Jag gjorde det bästa valet jag kunde utifrån den situation jag var i och valet om vilken framtid jag ville ge både mig själv och mitt ofödda barn. Hur jag än hade valt hade inget blivit helt bra i mitt tycke, och jag valde att göra abort, fastän jag velat ha barn i flera år och varit rädd att jag inte kunnat få barn pga av en sjukdom jag har.
Jag säger inte att det är rätt för dig, inte på något vis. Själv är jag ledsen att det blev som det blev, men jag ångrar inte aborten då det var det bästa jag kunde göra just då för både mig själv och det ofödda barnet i den situation jag befann mig i.

Jag ville bara dela med mig, det kanske inte hjälper dig alls, men var ärlig mot dig själv om vad du känner. Det är inte fel på något vis att ta ett sånt beslut så länge man är ärlig mot sig själv. Det tog mig ett tag, inget jag erkände för mig själv på nån dag utan det tog tid att inse vad jag faktiskt ville under dom omständigheter som fanns...
Vill du kan du skicka pm om du vill prata. Annars hoppas jag allt löser sig för dig på bästa sätt. En stor kram till dig !

 

[OutOfService]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Ibland står man mitt i mellan två val där man känner att hur man än väljer så är inget det ultimata.
Jag blev som du oväntad gravid ganska nyligen, jag trodde jag ville ha barnet i flera veckor,men plötsligt insåg jag (i mitt fall var pappa materialet inget att hänga i granen alls tyvärr) att jag inte ville, jag vill att det skulle vara efterlängtat av båda,få en trygg uppväxt, att tillsammans få barn och inte ensam osv. Jag förstår dig där. Jag gjorde det bästa valet jag kunde utifrån den situation jag var i och valet om vilken framtid jag ville ge både mig själv och mitt ofödda barn. Hur jag än hade valt hade inget blivit helt bra i mitt tycke, och jag valde att göra abort, fastän jag velat ha barn i flera år och varit rädd att jag inte kunnat få barn pga av en sjukdom jag har.
Jag säger inte att det är rätt för dig, inte på något vis. Själv är jag ledsen att det blev som det blev, men jag ångrar inte aborten då det var det bästa jag kunde göra just då för både mig själv och det ofödda barnet i den situation jag befann mig i.

Jag ville bara dela med mig, det kanske inte hjälper dig alls, men var ärlig mot dig själv om vad du känner. Det är inte fel på något vis att ta ett sånt beslut så länge man är ärlig mot sig själv. Det tog mig ett tag, inget jag erkände för mig själv på nån dag utan det tog tid att inse vad jag faktiskt ville under dom omständigheter som fanns...
Vill du kan du skicka pm om du vill prata. Annars hoppas jag allt löser sig för dig på bästa sätt. En stor kram till dig !

Det där hjälpte jätte mycket, det är ju precis det som gjorde att jag ändrade mig.. att det är inte såhär jag vill ha mitt första barn, jag vill att det ska vara efterlängtat och att vi ska ha så bra möjligheter det går att bli en lycklig familj. Enda skillnaden mellan dig och mig är att pappan i mitt fall är av bästa pappa-material.

 

[Ginne]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Ja, inte är det lätt. Jag hoppas att ni båda kan hjälpas åt med att ta det bästa beslutet för er. Och att ni båda får och kan lägga fram era respektive känslor kring detta så ärligt som möjligt. Jag har varit i samma situation som EmmaW, men tog till slut ett motsatt beslut. Jag insåg att jag inte skulle kunna leva med mig själv om jag gjorde en abort, jag hade i så fall förlorat båda två, nu förlorade jag bara en, och det är jag oerhört tacksam över. Men var och en måste ta sitt egna beslut.

 

[malinsky]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

...och då är det rätt beslut. Jag tycker du resonerar vettigt. Varmt lycka till!!

 

[Fenestra]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Det är ofta som livet stället till det för oss och inte följer vår planering och våra önskningar.

Det enda jag tror är att man genom hela livet träffar på olika potentiella livskamrater och olika vägskäl..

Som flera skrivit så är det oerhört viktigt att det känns rätt för DIG.

Det är sällan som det är enligt mallen, de allra flesta vill nog ha det exakt så, att man har levt ett par år tillsammans, att det är gemensamt.

Om du har bra pappamaterial i mannen och du har bedömt honom rätt.. Ni har inte känt varandra så länge så kanske du faktiskt inte kan vara helt hundra på vad det är för kille ännu..

Men som sagt är han nu den han verkar vara så kommer han älska även detta barn och han kommer finnas där.. är ni ämnade för varandra och det var meningen så tror jag ni kommer kunna skapa en relation även om det inbegriper ett tidigare barn än planerat..

Du kan komma att ångra en abort men ett barn tror jag aldrig att du ångrar..

Förstår att det är jättesvårt och tungt, hoppas att du kan komma fram till vad som faktiskt är rätt val för DIG.

Dvs det ska kännas rätt även om nu mannen inte visar sig vara ditt livs kärlek och ni gått skilda vägar efter 6 månader..

Det är svårt att förstå att det faktiskt är ett embryo redan nu, jag har en vän som inte insåg det "på riktigt" förrän efter aborten var gjord.

Nu låter det kanske som att jag är emot abort men så är det verkligen inte, däremot så har jag som jag skrev ovan stått nära när en vän fallit djupt efteråt och det var fruktansvärt...

Kurator före kanske kan vara bra för er båda?

Kram