Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

[malinsky]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Jag tror inte man ångrar sina barn
Bara tidpunkten ;-)

 

[Petruska]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Och ibland pappan. Vilket ju hänger ihop med tidpunkten.

 

[malinsky]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Kan vara så

 

[OutOfService]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Jag tror inte ett skvatt på att TS skulle vara så onyanserad att hon gjorde abort för hans skull. I någon skepnad.

TS verkar väldigt realistisk i sitt resonemang, både för och emot. Att tro att hon nu helt plötsligt går på något rosa moln och ska göra allt för att behålla mannen hon träffat, inkl. abort för HANS skull - nej, det går jag inte på hur mycket du än försöker.

Att TS vill ge relationen en chans med schysst utgångsläge, det är väl snarast ett moget tecken på att relationen verkligen har en chans?!

Att sedan dra in det här med att "man ångrar aldrig sina barn" är bara rent nys. Det finns visst de föräldrar som ångrar sina barn, till stort lidande både för barn och föräldrar. Gör man abort är det i alla fall bara en som lider om det kommer ånger med i bilden. Med barn som inte önskas lider en helt oskyldig part, förutom föräldern. Barnet.

TACK!!




Till alla:

Det känns som att ganska många av er tolkar lite som ni vill. Var har jag skrivit att jag gör abort för killens skull? Och var har jag skrivit att detta förhållande med all säkerhet kommer att hålla?

Jag skrev igår att det finns ingen som vet vad framtiden har att erbjuda varken vad det gäller barn, kärlek eller nånting annat här i livet.
Jag skrev att som det känns just NU så är den här relationen värd en ärlig chans som inte börjar bakifrån. Och det är den känslan jag måste gå på, jag kan inte tänka att "jamen 9 av 10 relationer tar ändå slut, så varför satsa nu?"
Vill man inte gå in helhjärtat i en relation så vad är då meningen med att vara i relationen överhuvudtaget?
Och jag TROR att chansen att jag blir gravid igen är större än att jag hittar den här kärleken igen. Jag tror även att skulle jag behålla så skulle jag inte ångra barnet, absolut inte.. men jag skulle nog fundera både en och tre ggr på hur kärleken hade sett ut om jag inte valt att behålla.

 

[OutOfService]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

+ malinsky och Lovisaeleonora: håller helt med.


Jag tolkar inte alls TS som att det är själva beslutet hon mår dåligt över nu, utan att när hon är ensam mår hon dåligt över situationen. Vilket är helt olika saker, och givetvis helt förståeligt för det är ingen drömsituation att vara i.

Huvudet på spiken fina du

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Varför är man mån om att en person man inte känner, som befinner sig i en ny och osäker relation, ska fullfölja en från början oönskad graviditet?

Nu är jag inte särskilt mån om någonting men det är enda jag tänker är att det är viktigt att TS gör det hon vill, och att killens önskan inte ska bli för stor. Så hemsk är jag. Relationen ser jag som nåt helt annat, som egentligen inte har med abort eller barn att göra - just för att det är så nytt och man inte vet hur det blir (åt något håll).

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Var har jag skrivit att jag gör abort för killens skull? Och var har jag skrivit att detta förhållande med all säkerhet kommer att hålla?

Jag gissar att det är mig du syftar på och jag menade verkligen, verkligen inte så. Jag menade bara att om man ställer "att ge förhållandet en chans" gentemot ev barn så låter det i mina öron galet. Känner du inte så är det ju bara jättebra.

Vill man inte gå in helhjärtat i en relation så vad är då meningen med att vara i relationen överhuvudtaget?

Det är det här resonemanget jag inte riktigt förstår. Men, jag behöver inte förstå och vill inte skriva nåt som riskerar att missförstås.

 

[OutOfService]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Jag tycker ändå att det låter väldigt vanskligt att han spelar så stor roll i ditt beslut.

Hur stor är risken att du ångrar din abort om han dumpar dig om två månader?

Jag håller med dig här, hoppas verkligen att mannen är vad TS hoppas att han är.
Samtidigt är det kanske så att om TS prioriterar en nyförälskelse före ett ev framtida barn så är kanske valet ändå rätt för TS?

Jag håller med om det. Att mannen har en så central och avgörande roll i beslutet - hur många nya relationer håller i all framtid? Jag tror inte man kan räkna med det, inte någonsin men framförallt inte så tidigt i en relation.

Samtidigt - om detta är vad du känner, TS, så följ den känslan. Jag tycker mig bara läsa mellan och i raderna att de olika besluten påverkar dig väldigt olika. Från sprittande glädje till ångest. Vad är det som gör att du mår så förfärligt just nu, när du beslutat att inte behålla? Ett beslut, oavsett vilket, som gör att man knappt vill leva, känns som ett tveksamt beslut.

Men herreGud, vem är jag att komma med åsikter, egentligen....... Det här är något bara du kan besluta om, och bara du ser hela bilden. Jag önskar dig lycka till vad du än väljer.

Jag känner samma sak. Det är sådan skillnad på känslan i dina inlägg och jag är så rädd att det kommer att påverka dig så otroligt om det skulle ta slut och du känner att du tagit ett beslut av fel anledningar, baserat på att du är nyförälskad...

Som sagt, TS, det är bara du som vet vad som är rätt beslut för dig och jag önskar dig lycka till oavsett vad det blir i slutändan.

Och TS,jag vill även tillägga att när jag var lika långt gången som dig så hade jag också känslan av: "Neeeeej!!! Jag vill inte,vad har jag gett mig in på!!!!!" Och som jag har förstått så är det något många upplever just i dessa veckor.

Du har väldigt många hormoner nu i kroppen,och det brukar vara kaos i skallen,MEN,du verkade så lycklig över beslutet att du skulle behålla,nu när du har beslutat (?) för abort så känns det inte längre som om du är nöjd över det nya beslutet...

Om inte killen hade funnits kvar i bilden alls längre,hur skulle du göra då? För även om du gör abort så är det ju inte alls säkert att ni kommer vara tillsammans i framtiden. Och är han så rätt och så bra som du säger så ser jag inget förhinder att det ska ändras bara för att det kommer in ett barn i bilden,då stannar han endå,och förhoppningsvis så växer ni in i rollen tillsammans. Visst så är det ju självklart inte det optimala att börja baklänges,men det är ju absolut inte omöjligt.

Samtidigt,om du kände att det rätta var att göra abort så kanske det är så,det kanske är värt att se vart det leder med killen i lugn och ro,utan graviditet och barn.

Jag önskar dig all lycka till och att du känner med hela hjärtat att du valt rätt,oavsett vilket beslut du än väljer. Kram!

Ni är så negativt inställda till min relation med killen att jag blir mörkrädd. På er låter det som att det finns 1 på 10 att den här relationen kommer att funka, 9 av 10 relationer tar ändå slut nångång så varför bry sig nu?

Ni tycker alltså att jag fullständigt ska strunta i killen och kärleken och behålla barnet för att jag var så glad när jag hade tänkt behålla?

Det är INTE killen som tvingat mig till nånting, ja han har del i att jag ändrat mig, just för att jag känner att kärleken är värd en ärlig chans. Bra kärlek växer inte på träd, inte i mitt liv iallafall.

 

[OutOfService]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Jag gissar att det är mig du syftar på och jag menade verkligen, verkligen inte så. Jag menade bara att om man ställer "att ge förhållandet en chans" gentemot ev barn så låter det i mina öron galet. Känner du inte så är det ju bara jättebra.


Det är det här resonemanget jag inte riktigt förstår. Men, jag behöver inte förstå och vill inte skriva nåt som riskerar att missförstås.

Nej jag syftade inte enbart på dig, vilket mitt senaste inlägg visar.

Varför låter det så galet?

Och vad är det som är så fel i resonemanget att om man inte vill gå in helhjärtat i en relation, så varför gå in i den alls?(med det menar jag att jag inte går in i en relation med tankarna att detta ändå inte kommer hålla i framtiden)

 

[Lejonelle]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Och jag TROR att chansen att jag blir gravid igen är större än att jag hittar den här kärleken igen. Jag tror även att skulle jag behålla så skulle jag inte ångra barnet, absolut inte.. men jag skulle nog fundera både en och tre ggr på hur kärleken hade sett ut om jag inte valt att behålla.

Ingen kan ju säga att du inte har tänkt över det här ordentligt. Och vägt alla för och emot. Och lyssnat på alla möjliga (och omöjliga) argument. Och stött och blött och gett dig själv tid.

Nu har du kommit fram till det här. Det har inte varit lätt och beslutet känns tungt. Det är ändå det bästa beslut som du under de här omständigheterna kan fatta.

Och då tänker jag såhär: Det är rätt beslut. Eftersom det är DITT beslut.

Önskar dig all lycka!

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Ja, alltså, jag personligen tar ingenting för givet så kort inpå en relation. Jag ser det som 50/50 typ. Jag märker att det gör dig upprörd men det är min ärliga åsikt. Man vet aldrig vad som händer, absolut, och det kan ta slut efter fyra år. Men efter ett par månader känns det ändå som att man inte riktigt vet ens åt vilket håll det går, man lär ju fortfarande känna varandra (oftast). Jag ser det inte som nåt hemskt eller jobbigt eller sorgligt, när jag dejtade killar så tänkte jag alltid att tja, vi får väl se hur det går. Men för mig var det ju aldrig i början särskilt på liv och död heller, tog det slut så gjorde det det.

Jag önskar dig lycka till i alla fall och hoppar ur tråden nu! Det blir nog bättre om du får feedback från dem med samma mindset som du

 

[OutOfService]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Ingen kan ju säga att du inte har tänkt över det här ordentligt. Och vägt alla för och emot. Och lyssnat på alla möjliga (och omöjliga) argument. Och stött och blött och gett dig själv tid.

Nu har du kommit fram till det här. Det har inte varit lätt och beslutet känns tungt. Det är ändå det bästa beslut som du under de här omständigheterna kan fatta.

Och då tänker jag såhär: Det är rätt beslut. Eftersom det är DITT beslut.

Önskar dig all lycka!

Tack för dom orden

Beslutet är tungt, men att sitta i den här situationen är det värsta och just nu väntan..

 

[OutOfService]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Ja, alltså, jag personligen tar ingenting för givet så kort inpå en relation. Jag ser det som 50/50 typ. Jag märker att det gör dig upprörd men det är min ärliga åsikt. Man vet aldrig vad som händer, absolut, och det kan ta slut efter fyra år. Men efter ett par månader känns det ändå som att man inte riktigt vet ens åt vilket håll det går, man lär ju fortfarande känna varandra (oftast). Jag ser det inte som nåt hemskt eller jobbigt eller sorgligt, när jag dejtade killar så tänkte jag alltid att tja, vi får väl se hur det går. Men för mig var det ju aldrig i början särskilt på liv och död heller, tog det slut så gjorde det det.

Jag önskar dig lycka till i alla fall och hoppar ur tråden nu! Det blir nog bättre om du får feedback från dem med samma mindset som du

Men bara för att man går in helhjärtat i en relation och tror på kärleken som finns så innebär ju inte det att jag på blodigt allvar inte ser någon annan utväg än att detta är mitt livs kärlek.

Men jag tycker det känns fel att fortsätta nånting som man ändå tror ska ta slut.

 

[Lena Furberg]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Jag tycker han låter som en jättefin kille och jag förstår att du vill satsa på er relation.

Jag reagerade egentligen enbart på hur din ton ändrades när beslutet ändrades och på hur otroligt ledsen du lät.

Men, som jag också skrev tidigare: Vilket beslut du än fattar så finns där plus och minus i kanten, och nåt facit finns inte. Vad du än väljer tror jag faktiskt att det blir "rätt" och det viktigaste är att du sen kan släppa taget om alternativet som inte blev, och gå vidare med tillförsikt.

Och jag tror också att du visst kan bli gravid igen. Garantier finns självklart inte, men att du är gravid idag ser jag som ett gott tecken!

Lycka till!

 

[OutOfService]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Jag tycker han låter som en jättefin kille och jag förstår att du vill satsa på er relation.

Jag reagerade egentligen enbart på hur din ton ändrades när beslutet ändrades och på hur otroligt ledsen du lät.

Men, som jag också skrev tidigare: Vilket beslut du än fattar så finns där plus och minus i kanten, och nåt facit finns inte. Vad du än väljer tror jag faktiskt att det blir "rätt" och det viktigaste är att du sen kan släppa taget om alternativet som inte blev, och gå vidare med tillförsikt.

Och jag tror också att du visst kan bli gravid igen. Garantier finns självklart inte, men att du är gravid idag ser jag som ett gott tecken!

Lycka till!

Fast det är nog mest som det skrevs innan här, att det är situationen som gör att jag mår dåligt, ensam med mina tankar.. och väntan på att få genomföra aborten, jag ringde i måndags, fick tid i morgon och får sedan ytterligare en tid..den här väntan är fruktansvärd. När man väl bestämt sig så vill man helst få det gjort igår.


Tack!

 

[Texaz]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Att "vela" fram och tillbaka är ju en del av processen för att du ska kunna ta ett väl övervägt beslut!

Att du känner olika saker och att de ändrar sig, även när du träffar och umgås med pojkvännen är ju helt naturligt. Likaså att humöret pendlar mellan glädje och ångest.
Dels är det hormoner, men även att du står inför ett val som ju kommer att följa dig i livet!
Hur du än gör, så försona dig med det! Just när du tar beslutet och dess konsekvenser så är det du väljer rätt. Tvivlen kommer säkert att kunna komma i efterhand, men ditt val i den stunden är rätt utifrån vad du då vet och känner.

Ingen vet hur morgondagen ser ut, och man kan inte fatta beslut utifrån saker som sker i framtiden.

All lycka till dig, och jag håller tummarna för ditt relativt nya förhållande

 

[Lillelorden]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Ni är så negativt inställda till min relation med killen att jag blir mörkrädd. På er låter det som att det finns 1 på 10 att den här relationen kommer att funka, 9 av 10 relationer tar ändå slut nångång så varför bry sig nu?

Nej, inte alls. Jag hoppas alldeles helhjärtat att ni fortsätter er relation och att den blir fantastiskt fin, det gör jag verkligen. Jag har ingen anledning alls att missunna dig det. Men fortfarande är det så att alla relationer - och speciellt alldeles nya - är ganska sköra, och ni har lika stor chans som vilket annat nytt par som helst att lyckas liksom att falla isär efter ett kort tag. Därför tror jag, liksom flera i tråden, att det är klokt att fundera på relationen och barnet separat från varandra och som två av varandra oberoende saker, hur konstigt det än må låta.

 

[Fenestra]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Vad då hur mycket jag än försöker?????

Jag har inte sagt att hon gör abort för hans skull?

Bara att det är ett stort beslut och att man inte alls vet hur saker och ting blir i slutändan..
När TS skriver att dagarna bara är ångest framförallt när hon är ensam så gör iaf jag tolkningen att det är mkt jobbigt för henne.

Många gånger kan man annars känna en viss lättnad när man kommit till ett beslut även om det är jobbigt.

Sen tolkade jag i starten av tråden att TS inte trodde att hon kunde bli gravid alls och att det ev kunde bli mkt svårt att bli gravid igen.

Till TS själv så menade jag med mitt inlägg om mannen, att som du skriver så vet man aldrig vad framtiden bär med sig.

Föhoppningsvis är det början på ngt jättebra!

Vad man kanske ska bära med sig är att de flesta här skriver av välmening...

 

[Petruska]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Nu är jag inte särskilt mån om någonting men det är enda jag tänker är att det är viktigt att TS gör det hon vill, och att killens önskan inte ska bli för stor. Så hemsk är jag. Relationen ser jag som nåt helt annat, som egentligen inte har med abort eller barn att göra - just för att det är så nytt och man inte vet hur det blir (åt något håll).

Jag tycker naturligtvis inte heller att killen ska få avgöra frågan, men jag kan lätt förstå att man helt enkelt inte vill fullfölja en graviditet därför att killen inte vill ha barn (just då). Det är inte samma sak som att lämna beslutet till mannen, det handlar bara om vilka förutsättningar man vill ge sitt föräldraskap.

Det relationen kan ha att göra med graviditeten, är väl att en helt ny relation inte kan betraktas som bästa tillfället att få barn. Oavsett vad som sker med relationen sedan.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Förutsättningar för föräldraskap är en sak, att prata om att gå in helhjärtat i en ny relation är nåt annat (om du frågar mig).