Det här med sambons släkt - hur gör man?

[moster]

Så här kring jul så är väl det en jätte aktuell fråga när man ska besöka alla dessa släktingar för att man "måste".

Jag och min sambo har två helt olika familjer.
Familj 1 är lätt att umgås med. Vi umgås ofta "bara för att", både jag och min sambo pratar med dessa i telefon ett par gånger i veckan. Rätt och slätt kan man säga att vi umgås för att vi tycker om varandra, trivs i varandras sällskap.

Familj 2. Ses för att vi "måste", speciellt kring jul och födelsedagar.
Det är spänt, det är oftast en specifik person som pratar, oftast om hur bra den personen är ibalnd så får några få prata resten sitter tysta och kommer med instämmande "mm" eller "okej".
Egentligen handlar det om att flera i den här familjen har ganska dåligt självförtroende och att man inte har så mycket gemensamt = finns inte så mycket att prata om.
Sambon och jag kan börja dagar innan "nu ska vi åka dit *suck*". Ofta händer det att vi bestämmer i förväg att vi den tiden börjar vi runda av.
Sammanfattningsvis kan man säga att det är spänt, jobbigt och tråkigt. Det tjafsas mellan mig och sambon varenda gång innan - den av oss som är "ingift" vill inte följa med, den andra blir besviken och tycker att den andra kan ställa upp.


Hur gör man? Hur gör ni med jobbig släkt? Ska man följa med sin partner för att man "måste"?
Jag hatar verkligen ordet måste. Jag personligen tycker att man måste ingenting. Samtidigt kan man ju inte förvänta sig att relationerna till den andras släkt blir bättre om man gömmer sig hela tiden?

Smått uppgiven efter förmiddagens tjaffs...

 

[tanten]

Det korta krassa svaret är att man inte måste något alls.

Men ibland kanske man måste väga plus och minus. Hur skulle familj två känna det om man inte kom? Kan man stå ut ett kort besök för att behålla släktfriden och inte såra?

Ni verkar åtminstonde överens om att det inte är något nöje. Kan ni resonera ihop er om en strategi?

Dn andra delen av detta är att man inte är en gemensam amöba bara för att man är i en relation. Men kan fortsätta vara en egen person. Dvs åka om man vill. Avstå om man vill.

 

[SiZo]

Jag tycker att om ens partner har jobbig släkt så kan man åka dit några timmar ändå om ens partner trots allt vill det. Men jag hade inte velat göra det till en hel helg, utan då får det handla om några timmar. Förutsatt att de inte är direkt taskiga då, för är de det så tycker jag att man inte behöver ödsla energin på dem alls.

Det där med att man inte skulle ha något att prata om för att man inte har något gemensamt behöver ju inte alls stämma. Jag har egentligen betydligt mer gemensamt med min egen släkt än min partners. Trots det är det betydligt trevligare stämning och intressantare samtal hos min partners släkt.

 

[Grazing]

Så här kring jul så är väl det en jätte aktuell fråga när man ska besöka alla dessa släktingar för att man "måste".

Jag och min sambo har två helt olika familjer.
Familj 1 är lätt att umgås med. Vi umgås ofta "bara för att", både jag och min sambo pratar med dessa i telefon ett par gånger i veckan. Rätt och slätt kan man säga att vi umgås för att vi tycker om varandra, trivs i varandras sällskap.

Familj 2. Ses för att vi "måste", speciellt kring jul och födelsedagar.
Det är spänt, det är oftast en specifik person som pratar, oftast om hur bra den personen är ibalnd så får några få prata resten sitter tysta och kommer med instämmande "mm" eller "okej".
Egentligen handlar det om att flera i den här familjen har ganska dåligt självförtroende och att man inte har så mycket gemensamt = finns inte så mycket att prata om.
Sambon och jag kan börja dagar innan "nu ska vi åka dit *suck*". Ofta händer det att vi bestämmer i förväg att vi den tiden börjar vi runda av.
Sammanfattningsvis kan man säga att det är spänt, jobbigt och tråkigt. Det tjafsas mellan mig och sambon varenda gång innan - den av oss som är "ingift" vill inte följa med, den andra blir besviken och tycker att den andra kan ställa upp.


Hur gör man? Hur gör ni med jobbig släkt? Ska man följa med sin partner för att man "måste"?
Jag hatar verkligen ordet måste. Jag personligen tycker att man måste ingenting. Samtidigt kan man ju inte förvänta sig att relationerna till den andras släkt blir bättre om man gömmer sig hela tiden?

Smått uppgiven efter förmiddagens tjaffs...

Jag tycker man bör åka med, iallafall en kortare stund. Saker att prata om finns alltid, det behöver inte vara samma intressen för att ha något att prata om.

 

[athena_arabians]

@Michaelsdotter: Jag träffar inte min egen släkt, jag träffar hellre särbons

Men visst, för husfriden/släktfriden skulle jag kunna tänka mig att besöka den släkt som inte är så himla rolig så länge besöket är ordentligt tidsbegränsat. Går partnern inte med på det är jag hemma. Det skulle aldrig falla mig in att tvinga särbon att träffa min släkt om han inte ville det.

Är något rent ut elak mot mig finns det inte suck i helvetet att jag följer med, där har jag en absolut gräns.

 

[Modest]

Om min partner hade haft en tråkig släkt så hade jag nog följt med dit ibland och ibland inte beroende på vad jag kände för. Vid högtider så hade jag följt med så länge jag stod ut och det är ju ändå få saker som man absolut inte kan uthärda i 3-4 timmar som vuxen. Detta förutsatt att det är relationer som jag ändå vill upprätthålla någorlunda ok.

Man måste väl ingenting. Men det får ju vara rätt jävla jobbigt för att orka tjafsa varenda gång man ska spendera några timmar hos den tråkiga släkten..? Om nu båda är överens om att det är tråkigt, åk inte överhuvudtaget eller bestäm en tid då ni åker hem (precis som ni verkar göra?). @Michaelsdotter

 

[moster]

Tack för era svar!
Ja självklart har ni rätt i att man kan prata med varandra även om inte alla har samma intressen...
Tyvärr görs inte det ändå. Utan det kan sitta vuxna runt ett bord, tysta, obekväma och man kan på riktigt höra hur en knappnål faller till golvet. Som sagt, några få trevar på men utan riktig framgång. Överlag har väl familj 2 ganska dåliga sociala skills. Jag tror helt enkelt dom inte riktigt vet hur man gör...

Tänker att det där med en bra gemensam strategi kan vara bra. Funderar dock på hur en sån skulle se ut... Känns överlag som att frågan hemma hos oss just nu är lite infekterad. Men vi får nog bara bli ännu tydligare i "jag vill gå efter 3 timmar" och så får den av som "tvingar dit oss" bli bättre på att Nu ska vi gå så slipper den ingifta varje gång känna att det är hen som ska avrunda...

 

[Sleepy]

@Michaelsdotter Om ingen av er trivs i sällskapet så varför åka alls? Om en av er trivs o vill åka så kan den göra det - den andre gör som den vill; men kan fundera på vad det betyder för partnern och om det är viktigt för den så går det ju alltid att åka för dens skull och försöka göra det bästa av det.

 

[Bison]

Man måste inte ett skit.
Jag åkte inte med till mitt ex släkt. Jag hade roligare saker att göra, som att rida och sova.
Hade inte blivit stött om han inte velat följa med till min släkt heller. Folk måste börja chilla lite.

 

[Petruska]

Jag ser det som flera andra som en fråga där man lite får väga för och mot. Hur viktigt är det för sambon att jag följer med, tex? Vilka blir konsekvenserna om jag inte gör det? Påverkas tex barn, åldringar eller sjuka av vad jag gör?

Även om frågan är infekterad gos er just nu, så låter det också som att ni kan prata om det?

En typ av argument som jag inte accepterar är "jag följde ju med dig, så nu får du följa med mig". Den argumentationen, om den förekommer, ser jag som ett eget och separat problem som måste hanteras.

 

[Septicemia]

@Michaelsdotter Vill ni verkligen ha en bättre relation till släkten som ni inte vill besöka?

Jag följer oftast med till sambons släktmiddagar, även om jag inte är så sugen, för att göra honom glad. Men hade han sagt att jag måste hänga på för att han följer med till min familj så hade jag sparkat bakut. På samma vis tvingar jag inte med sambon på "mina" släktgrejer utan han har alltid ett val. Jag tycker inte att släktkalas av olika slag ska innebära obligatorisk närvaro bara för att det är familjen.

Det funkar fint för oss. Nu har vi inga barn och relativt problemfria släkter, om än stora och utspridda, så det är mer regel än undantag en hel del inte kan/vill/orkar komma på samma släktmiddag.