@Klinkers jag har varit där du är. Min chef var "bara" 13 år äldre än jag, och det tog oss två år att inleda, eller ens prata om, ett förhållande som var något mer än arbetskamrater (även om vi nog faktiskt "fallit pladask", som du säger, redan de första veckorna), men det var ju samma typ av situation som du är i. Vi var båda gifta, dessutom, och hade båda barn i varierande ålder.
Det tog oss tre år att lämna våra respektive äktenskap och skaffa oss varsitt eget liv (jo, man måste nog skaffa sig ett EGET liv, på egen hand, när man kommer ur ett långt äktenskap, även om det finns en ny partner inblandad). Vi var ett älskande par under de tre åren, men i hemlighet. Och det var tufft, riktigt tufft, både att vara i en inofficiell kärleksrelation och att bryta upp från varsitt 20-årigt äktenskap med barn. Men vi gjorde det och för oss var det värt det.
Idag, 2½ år efter "det stora uppbrottet", 5½ år efter att vi inledde vår relation och nästan 8 år efter att vi började jobba ihop och lärde känna varandra, är vi fortfarande ett par. Vi lever som lyckliga särbos, i varsin stad, och tänker oss att flytta ihop så småningom, när sista barnet flyttat hemifrån. Vi har det bra, vi har haft en helt otrolig resa (det har hänt mycket, mycket mer än jag kan, vill och hinner skriva här) och för oss har det som sagt till slut varit värt det (men det har funnits stunder då jag inte tyckt det).
Och ändå, trots att jag själv har trotsat allt förnuft och till slut har fått min stora kärlek, så skulle jag råda var och en som funderar på att inleda ett förhållande med en gift person att springa åt andra hållet så fort benen bär... Jag har haft en sån otrolig tur i att allt faktiskt fungerat för mig, men jag tror att jag/vi är en på miljonen eller i alla fall en på tusen. Och för de andra 999 går det nog inte lika bra...