Det här med häst och barn (igen)

[bravur68]

Sv: Det här med häst och barn (igen)

Omtvistat bland vänner jag känner. Själv har jag ju bestämt hävdat redan vid förhållandets början att han får acceptera att det är så här med mig. Jag har hästar, de behöver skötas varje dag. Utan dem blir jag inte "hel".

Självklart ska vi kompromissa om egentiden hos båda parter - man får inte bli dum och egoistisk heller.

När mannen i huset har sina tränardagar i veckan så har jag antingen tagit vilodag hos hästen eller plockat in barnpassning den stunden. Hästarna slutar ju inte äta o skita 2-3 dagar i veckan...

Att ta ett hästuppehåll går kanske om man inte får ihop det, provade det själv ett kort tag - blev nedstämd av det, det är ju en del av mig. Men den vikigaste delen; barnen är ju nr 1!!! Så jag gjorde ett uppehåll för att få tiden att räcka till. Sambon krävde det inte av mig - det var mitt val.

Antingen klarar man av att leva med en hästtjej eller gör man det inte. Gör man det inte så ska man nog aldrig inleda något förhållande med denna. Att försöka "göra om" någon som brinner för hästar, mota bort dem från aktiviterna i stallet, är ju nästan som att vingklippa en pippi
... tycker jag

 

[No1]

Sv: Det här med häst och barn (igen)

Kan bara hålla med dig....men vet som sagt flera som fått det att fungera..

Men desto fler som inte fått det att fungera alt helt fått ändra rutinerna.
Från 7 dagar i veckan och tävling/träningssatsande till skogsmulle till "jag kan lika gärna sälja hästen eftersom det blir för stor förändring".


Ska man vara seriöst hästsatsande och ha barn känns det som ett bra utgångsläge om man har en man som är mer intresserad av barn än egna intressen.
Det känns inte som ett bra utgångsläge att ha en man som redan innan barn är skeptisk till tiden och pengarna som hästintresset kräver.

Bra om man har en lösning på förhand för att slippa konflikter.
Ensamstående mammor brukar varken ha tid eller pengar för att kunna satsa inom ridsport.

 

[ylvalill]

Sv: Det här med häst och barn (igen)

Oj vad jag inser att jag är lyckligt lottad! Att min man accepterar att min häst tar väldigt mycket av min tid är det som får vår vardag att gå runt. Har i övrigt lite samma situation som du då min häst inte är (och inte heller var när jag fick mitt första barn) säljbar så det har aldrig varit något alternativ att göra mig av med hästen.

Jag har numera två barn (och har nått det där omöjliga pusslet med heltidsjobb och dagis) och enda anledningen till att vardagen överhuvudtaget går att få ihop är att min man aldrig (ok, nästan aldrig...) klagar över att jag måste iväg till stallet. Visst har jag haft hjälp av medryttare, men medryttare tröttnar, åker på semester, blir sjuka osv osv och plötsligt står man där själv med hästen, i alla fall en period eller tills man har hittat någon ny, och då måste ju ändå saker och ting lösas!

Visst, man får dra ned på sina krav i perioder. Min häst rids nog i snitt 4-5 dagar i veckan snarare än 6-7 dagar och hans utrustning är långt ifrån lika välskött som förr, men han mår bra och får allt han behöver. Jag har valt en uppstallningsform som innebär att jag kan få hjälp om det skulle köra ihop sig någon dag, och som inte kräver att jag har en massa åtaganden i stallet utöver att sköta min egen häst. Min häst vistas dessutom ute måååånga timmar per dygn i en gigantisk hage tillsammans med många hästkompisar så jag vet att han alltid får både stimulans och motion även om jag inte alltid hinner rida.

Mina barn har i perioder varit med mig rätt mycket i stallet, men jag har bara haft dem med i "stallskötseln" inte "hästskötseln". De har sovit i vagnen medan jag mockat och fixat mat och sådant och senare har de fått "hjälpa till" att mocka och fixa. Att låta dem vara med vid hästhantering har inte varit ett alternativ i mitt fall, men det beror på att jag inte har en häst som jag litar på så fullständigt (i kombination med att jag är lite för mycket hönsmamma...). Jag har istället gjort klart alla stallsysslor tillsammans med barnen på dagen och sedan åkt tillbaka till stallet på kvällen och tagit hand om hästen och ridit, utan barnen (och passat på att få lite egentid..). Lite omständigt, men det har sparat tid emellanåt.

Min mamma, som inte är hästmänniska, undrar alltid när jag ska göra mig av med hästen för hon förstår inte (och anser inte) att jag orkar. Men det är ju just det jag gör! Min häst är det som får mig att orka, orka vara mamma, orka jobba och orka vara en bra människa! Mina timmar i stallet är mitt eget andningshål i tillvaron och som jag ser det är de helt nödvändiga, oavsett hur mycket det innebär att jag måste pussla för att få vardagen att gå ihop.