Det här med eventuella syskon...

[Smulu]

Jag har ganska precis 7 år mellan mina barn. Yngsta, en pojke föddes 16:e april i år och äldsta 1:a april 2008.

Än så länge trivs jag väldigt bra med åldersskillnaden. Stora tjejen klarar väldigt mycket själv och kan t o m hjälpa till att vakta honom korta stunder.
Samtidigt har jag tid för henne medan han sover.
Han får helt enkelt hänga med dit jag och stora syster går.

Hon älskar honom och vill väldigt gärna visa honom och vad han kan för sina kompisar.
Ibland tror jag hon ser honom som en levande docka. hon är super snäll mot honom och är ofta snabbare att trösta än både mig och pappan. Ibland vill hon dock ta upp honom i famnen ( de sitter på golvet) lite för ofta. Jag hoppas deras relation kommer fortsätta vara så här bra

 

[Hyacinth]

Vi har BARNET, snart 6 år. Jag är nöjd, Partnern vill ha fler. Vi diskuterar det lite då och då och jag skulle säga att det är först nu jag över huvud taget kan diskutera det på ett sansat sätt.

 

[Ray]

Jag kommer ha 6,5 år mellan mina om allt går bra...
Kul att se att andra hamnat i samma sits... Man vill när man vill ju. Ibland går inte allt som planerat...
Tänker att när båda är över tjugo kommer inte åldersskillnade vara problem. Och det är ändå största delen av livet. Klart det är kul att leka jämbördig med syskon men det är inget måste för en bra relation.
Tycker alla haft kloka åsikter i detta☺

 

[hvala]

Vi har inte bestämt än hur vi gör. Vi har planer på ett till barn men just nu är jag väldigt nöjd med att bara ha ett. Dottern är snart 11 månader. Blir det ett till barn så skaffar vi det för vår egen skull och inte för att dottern ska få ett syskon. Jag tycker 3-4 år mellan känns lagom för då förstår det större barnet lite bättre vad som händer. Samtidigt kan jag se en poäng med att få barnafödandet avklarat, bli klar med föräldraledigheter och återta sin kropp. Plus att vi inte vet hur länge jag kommer vara fertil. Men som sagt, just nu njuter vi av vår dotter. Och av att kunna träna.

 

[Bambi]

Jag har tidigare alltid tänkt att jag ville ha 4-5 år mellan, för att slippa ha två små superkrävande samtidigt. Jag skulle också kunna komma framåt med karriären emellan graviditeterna.

Sen så blir det ju inte alltid som man har tänkt sig då jag blev gravid med tvillingar... Som nu är 4 mån. Det är jättetufft att ha två spädbarn som ska matas och tröstas dygnet runt. Det börjar lätta lite och det är så skönt med all utveckling som går framåt. Blir ibland avundsjuk på andra som har EN bebis att ta hand om, för med två fylls verkligen hela livet upp och det är jättesvårt att komma iväg och göra något alls. Men de är förstås alldeles underbara och vi tröstar oss med att de alltid kommer ha varandra och vi behöver inte gå igenom graviditet (jag blev väldigt sjuk) och spädbarnstid igen! Karriärmässigt blev det ju också väldigt effektivt I år blev jag i rask takt både läkare och tvåbarnsmamma

 

[Amha]

Jag ville ha två barn för att jag själv tycker att det vore kul. Längtan tog aldrig slut efter att dottern föddes. Först i höstas gav sambon klartecken på skarpa skott och när som helst föds vår nr2. Jag vet inte riktigt om just syskon var med i planen på det viset i min värld. Jag ville ju ha två barn, egentligen fler från början men i höstas innan vi tillverkade nr2 kände jag att nä, 2 räcker och sen har jag planer på att blocka äggledarna. Tänkte ge mig 2 år att tänka på det bara. En unge i varje hand när man är själv. En per förälder när man är två, helt lagom. Dessutom är det nog rätt lagom för att vi ska orka också tror jag. Eller hoppas

Dottern är 2.5 år idag. Min största anledning till att skaffa barn såpass tätt är att jag ville bli klar och rikta in mig på att plugga eller vad jag ska göra och att jag sen kan göra en sterilisering. Jag trivs suveränt bra med att vara föräldraledig men jag inser att det inte är på livstid och det skulle underlätta att man kände sig färdig med den biten innan man försökte göra något vettigt av sitt liv. Dottern var nämligen en hoppsan så planerna blev ju lite annorlunda även om jag tycker att det blev till det bättre.

Jag är 25 idag. Var då.. Ehm. Nyss fyllda 23 när dottern kom (vi fyller så tätt att jag slipper fira min födelsedag utan folk kan säga grattis på hennes födelsedag om.de tycker att det är viktigt). För mig är det en perfekt ålder iom att dottern kom så pass tidigt. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska göra med mitt yrkesliv och det känns som att jag ligger okej till i ålder för att byta. Hade jag väntat längre och fortfarande inte vetat hade jag känt mig stressad. Nu kan jag gå på föräldraledigheten och fundera lite till.

 

[lil-sis]

Om det blir barn här blir det bara ett. Dels finansierar inte landstinget syskonförsök och dels lär det ändå inte gå, min tid är redan snubblande nära ute.

 

[Bambi]

Jag ville ha två barn för att jag själv tycker att det vore kul. Längtan tog aldrig slut efter att dottern föddes. Först i höstas gav sambon klartecken på skarpa skott och när som helst föds vår nr2. Jag vet inte riktigt om just syskon var med i planen på det viset i min värld. Jag ville ju ha två barn, egentligen fler från början men i höstas innan vi tillverkade nr2 kände jag att nä, 2 räcker och sen har jag planer på att blocka äggledarna. Tänkte ge mig 2 år att tänka på det bara. En unge i varje hand när man är själv. En per förälder när man är två, helt lagom. Dessutom är det nog rätt lagom för att vi ska orka också tror jag. Eller hoppas

Dottern är 2.5 år idag. Min största anledning till att skaffa barn såpass tätt är att jag ville bli klar och rikta in mig på att plugga eller vad jag ska göra och att jag sen kan göra en sterilisering. Jag trivs suveränt bra med att vara föräldraledig men jag inser att det inte är på livstid och det skulle underlätta att man kände sig färdig med den biten innan man försökte göra något vettigt av sitt liv. Dottern var nämligen en hoppsan så planerna blev ju lite annorlunda även om jag tycker att det blev till det bättre.

Jag är 25 idag. Var då.. Ehm. Nyss fyllda 23 när dottern kom (vi fyller så tätt att jag slipper fira min födelsedag utan folk kan säga grattis på hennes födelsedag om.de tycker att det är viktigt). För mig är det en perfekt ålder iom att dottern kom så pass tidigt. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska göra med mitt yrkesliv och det känns som att jag ligger okej till i ålder för att byta. Hade jag väntat längre och fortfarande inte vetat hade jag känt mig stressad. Nu kan jag gå på föräldraledigheten och fundera lite till.

Ber om ursäkt om frågan är för privat, men varför att du inriktad på sterilisering? Funderar själv på olika preventivmedel, därför jag frågar...

 

[Amha]

Ber om ursäkt om frågan är för privat, men varför att du inriktad på sterilisering? Funderar själv på olika preventivmedel, därför jag frågar...

Det är ingen fara hormonbaserade preparat är av olika anledningar (både miljö och mitt eget mående) inget alternativ. Kopparspiral är hormonstimulerande har jag fått lära mig och det i kombination med att den känns obehaglig i sig gör att den inte känns som ett alternativ. Jag tänkte i väntan på min egen deadline pröva pessar, blir jag helnöjd med det så kanske det blir så men vi är tydligen extrema frögurkor av vad vi har sett hittills så jag hoppas att det är tillräckligt säkert för att funka.

Jag är idag väldigt säker på att 2 barn är vad som passar oss. OM det skulle falla sig så att vi separerar och jag veeeerkligen vill ha barn med en ny partner har jag förstått att det går att göra på konstgjort vis, om det nu är så viktigt men jag känner mig nu och även innan graviditeten helt trygg med det här beslutet och trots det väljer jag att vänta för att se så ingenting förändras.

Sen finns det såklart miljoner fler tankar runt det här men jag känner mig som sagt helt trygg med att det är såhär jag vill att det ska bli. Det absolut enda jag tänker som skulle kunna vara till nackdel är om barnen blir stora och jag då känner en längtan men om vi båda känner den längtan finns det andra sätt att få in barn i vårt hem. Min sambo tycker att det känns lite konstigt. Han vill själv inte genomgå en sterilisering men det är inte heller han som får stå ut med att skydda sig, annat än om vi använder kondom då men det är vi inget vidare värst på. Iom att han inte vill sterilisera sig tycker han att det känns jobbigt att jag gärna gör det för han vill att vi spelar lika i den frågan men han säger att det är min kropp och jag gör vad jag vill med den men det tar nog längre tid för honom att smälta beslutet än för mig Han tyckte att han själv borde känna likadant, dvs att han också kan tänka sig att sterilisera sig om jag gör det, trots att jag själv, utan några idéer från honom, ansett att det är en bra väg för mig att ordna p-medel.

Ja, det är ett permanent beslut osv så det finns som sagt massor med tankar kring det så undrar du något specifikt får du väl fråga kanske via PM för att inte kapa tråden.

 

[FrDrake]

Jag har en 14-åring och en plutt på 10 månader. Fick barn tidigt och eftersom jag separerade från hans pappa när han var runt 1 år blev det aldrig aktuellt med syskon då. Sen kände jag länge att jag inte orkade börja om småbarnsåren från början igen, men för några år sedan kom suget efter en bebis tillbaks och när min nuvarande sambo kände sig mogen för det körde vi. Lillplutten är imponerad av sin storebrorsa, medan min äldre son inte direkt är intresserad av bebisar... Jag hoppas i alla fall att de kan sparka lite boll ihop och sådär om något år, men de kommer förstås aldrig bli lekkamrater som de hade blivit om de varit närmare varandra i ålder.

Min stora son är ju uppvuxen som ensambarn och det har väl egentligen inte varit några problem. Dock tänker jag att det måste varit tråkigt för honom att alltid bara få hänga med vuxna på t ex badplatser, nöjesfält och liknande. Han har dock aldrig uttryckt något sånt utan snällt lekt med mig istället (om han inte hittat någon tillfällig kompis på plats förstås). Nu är han så stor att han kan åka med kompisar istället för mig.

Nu är jag rätt sugen på ett barn till, men jag har inte funderat klart på om det verkligen är för att jag vill ha ett till eller för att jag vill att lillplutten ska få växa upp med ett syskon. Sambon är dock inte sugen på ett till, så det blir inget oavsett.

 

[Snowwhite]

Intressant att höra era synpunkter.
Ett till barn vill vi i sådana fall ha just för att vi vill ha ett till barn. Inte för vårat förstas skull, att han av något skäl "behöver" syskon. Men så trodde jag lite i min enfald att alla kände när de valde att skaffa (fler)barn, att de gjorde det för att de önskade sig det barnet...?

 

[Pontevecchio]

Vi vill ha två barn, dels för attvi själva vill men även för att ge första barnet ett syskon. En som delar upplevelsen av att växa upp i vår familj.

Vi väntar första om en månad och tänker 3 år emellan.

 

[Soapbubble]

Några aspekter som jag inte tror någon har nämnt tidigare i tråden, förskola och fritis mm.

Det var inte planerat, men våra barn fick ett läsår tillsammans på samma förskoleavdelning. Inskolningen av den minsta gick som en dans, eftersom fröknarna och lokalerna var kända då vi hade hämtat och lämnat storesyskonet där.

Hade vi haft ett till år mellan dem hade vi istället fått skola in på två ställen samma höst, förskola och förskoleklass. Hämtat och lämnat på två ställen, ett mer år än vi behöver nu. Hade vi haft ytterligare ett år till i mellan dem hade vi inte haft rätt till fritis på eftermiddagar och lov, utan storesyskonet hade fått vara hemma och ha det tråkigt med förälder och bebis.

 

[fia-lisa]

Hade vi haft ytterligare ett år till i mellan dem hade vi inte haft rätt till fritis på eftermiddagar och lov, utan storesyskonet hade fått vara hemma och ha det tråkigt med förälder och bebis.

Tänk så olika det kan vara, jag tänker precis tvärtemot. Tycker det är skönt att min son, som skolas in i förskoleklass när vi är föräldralediga, inte behöver utnyttja fritids under det första året. Att det blir nog med omställning och "långa" dagar hemifrån utan att han behöver skolas in på ett nytt fritids också.

 

[MiniLi]

Jag har inga barn men det är intressant att läsa om hur ni har tänkt och tänker. Själv är jag nog ganska inställd på att ett barn kan räcka, men jag tror inte att min sambo håller med. Inte nu iallafall, han kanske tänker om efter småbarnsåren

Jag har valt att starta upp karriär och jobb och vill liksom ha livet ganska ordnat innan vi börjar försöka, och jag tycker faktiskt att det känns jobbigt att tänka på att vara borta från jobbet så länge.. Jag kan tänka att det vore skönt med ett barn, och därmed kunna vara mer flexibel med sina egna intressen och inte heller behöva vara borta från jobbet i flera omgångar eller väldigt länge. Jag ser också en poäng i att kunna engagera sig desto mer i den individen.
Men vem vet, suget kanske drar igång när vi fått vårt första barn..

Har ni alltid tänkt att det ska bli fler barn eller har några av er från början varit inställda på ett?

 

[Snowwhite]

Jag har inga barn men det är intressant att läsa om hur ni har tänkt och tänker. Själv är jag nog ganska inställd på att ett barn kan räcka, men jag tror inte att min sambo håller med. Inte nu iallafall, han kanske tänker om efter småbarnsåren

Jag har valt att starta upp karriär och jobb och vill liksom ha livet ganska ordnat innan vi börjar försöka, och jag tycker faktiskt att det känns jobbigt att tänka på att vara borta från jobbet så länge.. Jag kan tänka att det vore skönt med ett barn, och därmed kunna vara mer flexibel med sina egna intressen och inte heller behöva vara borta från jobbet i flera omgångar eller väldigt länge. Jag ser också en poäng i att kunna engagera sig desto mer i den individen.
Men vem vet, suget kanske drar igång när vi fått vårt första barn..

Har ni alltid tänkt att det ska bli fler barn eller har några av er från början varit inställda på ett?

Jag skulle aldrig ha barn över huvud taget.
Sedan så lyckades sambon övertala mig om att skaffa ETT.
Nu är jag (vi) så hopplöst, galet, fantastiskt, vansinnigt förälskad i denna unge så att jag (vi) vill ha en till.
Så kan det gå

 

[Ray]

Jag har inga barn men det är intressant att läsa om hur ni har tänkt och tänker. Själv är jag nog ganska inställd på att ett barn kan räcka, men jag tror inte att min sambo håller med. Inte nu iallafall, han kanske tänker om efter småbarnsåren

Jag har valt att starta upp karriär och jobb och vill liksom ha livet ganska ordnat innan vi börjar försöka, och jag tycker faktiskt att det känns jobbigt att tänka på att vara borta från jobbet så länge.. Jag kan tänka att det vore skönt med ett barn, och därmed kunna vara mer flexibel med sina egna intressen och inte heller behöva vara borta från jobbet i flera omgångar eller väldigt länge. Jag ser också en poäng i att kunna engagera sig desto mer i den individen.
Men vem vet, suget kanske drar igång när vi fått vårt första barn..

Har ni alltid tänkt att det ska bli fler barn eller har några av er från början varit inställda på ett?

Oh yes!

 

[Roheryn]

Jag har inga barn men det är intressant att läsa om hur ni har tänkt och tänker. Själv är jag nog ganska inställd på att ett barn kan räcka, men jag tror inte att min sambo håller med. Inte nu iallafall, han kanske tänker om efter småbarnsåren

Jag har valt att starta upp karriär och jobb och vill liksom ha livet ganska ordnat innan vi börjar försöka, och jag tycker faktiskt att det känns jobbigt att tänka på att vara borta från jobbet så länge.. Jag kan tänka att det vore skönt med ett barn, och därmed kunna vara mer flexibel med sina egna intressen och inte heller behöva vara borta från jobbet i flera omgångar eller väldigt länge. Jag ser också en poäng i att kunna engagera sig desto mer i den individen.
Men vem vet, suget kanske drar igång när vi fått vårt första barn..

Har ni alltid tänkt att det ska bli fler barn eller har några av er från början varit inställda på ett?

Du tänker väldigt likt hur jag tänkte då, innan jag fick barn. Och mitt tänk höll i sig, jag har en dotter på snart 15 år och har aldrig känt något sug efter ytterligare barn. Som du säger har det alltid varit rätt "behändigt" att bara ha ett barn att ta hänsyn till, ganska lätt att ta med sig bara ett barn överallt, och eftersom vi dessutom delar vårt största intresse (hästar) så blir det mycket tid tillsammans, betydligt mer än om hon haft ett syskon med kanske andra intressen. Jag tror också att det hade varit svårt för mig att fortsätta med häst i samma utsträckning om jag haft flera barn. Så jag är en mycket nöjd ettbarnsförälder! :-)

 

[voltis]

Hur tänker ni/har ni tänkt när det gäller skaffandet av syskon?
Fördelar och nackdelar med att få barn tätt eller vänta lite längre? Fördelar och nackdelar med att ha ett ensambarn?
Hur långt har ni mellan era barn och hur gamla var ni själva när ni fick dom?

Har en dotter på snart 6 år, har alltid varit inställd på att bara ha ett barn och tänker likadant fortfarande!
Fick henne när vi var 30, och bara några år tidigare tänkte vi inte ens på barn överhuvudtaget.
Jag ogillar inte barn, dottern är världens snällaste och lättaste unge, jag älskade att vara gravid... men suget finns inte helt enkelt!
Nu ska dottern börja förskoleklass och det händer mkt i hennes liv, bara tanken på en spädis med ev vakna nätter... som sen ska skolas in på dagis (det har vi ju avklarat nu liksom hehe)... Nej det lockar inte oss.
Nu vill vi koncentrera oss på den vi har, följa och stötta henne på bästa vis i livet. Känns som att vi är en bra trio, det känns rätt för oss helt enkelt :-)

 

[Cambrie]

Vi ville ha två barn - och behålla min sgi som var på högst (jag blev arbetslös på grund av konjunkturen när jag var gravid så den hade blivit lägsta annars) men det var väl inte riktigt planerat att det skulle bli så tätt som det blev, ett år på dagen, mellan mina (då är den första två och en halv vecka sen och den andra några veckor för tidig). Idag är de fyra och fem år och det har oerhört många fördelar för de är otroligt tighta, och vi bor också långt ut på landet så de har bara varandra i princip förutom sina vänner i förskolan som bor en mil ifrån dem och som vi aldrig hinner se tyvärr.. Nackdelarna har dock varit desto fler och självklart älskar jag mina barn men jag har i princip alltid varit ensam med dem, både när jag levde med pappan och sedan när vi separerade (som var till en stor del för att pappan inte ville ändra sitt liv för familjens skull). Och det har varit fruktansvärt intensivt. Det tog fyra år innan jag fick sova i egen säng och sova hyfsat bra då den minsta varit otroligt mammig, de första tre åren hade han kolik, sedan kom separationen och han vägrade lämna mamma en millimeter och han har varit en väldigt orolig själ överlag från dag ett. Ett ständigt dåligt samvete över att inte ge dottern tillräckligt med tid som hänger i fortfarande då sonen kräver så otroligt mycket mer (tack och lov ska jag och dottern till London på en tjejresa och jag försöker vara noga att bara göra saker med henne).

Nåväl, nu har jag äntligen fått lite struktur på livet med studier, bra jobb och sömn på nätterna. Har svårt att se att vi vill ha ett halvsyskon till barnen, trots ny man. Han kanske vill ha barn när han har jobb och uppehållstillstånd, och då får vi ta en diskussion men som läget är idag är det inte aktuellt för någon av oss, han är också rädd att det ska bli svårt att behandla barnen lika och då tycker han vi ska hoppa över gemensamma barn. Man ska aldrig säga aldrig, men idag känns det väldigt långt ifrån. Jag tror verkligen att man måste känna själv om man vill ha barn eller inte, inte skaffa syskon för barnets skull.