Jag inser återigen när jag lägger på telefonluren att jag är för snäll/mesig och säger "Javisst" när en kompis ringer och frågar om barnvakt, visst hennes ungar är hur snälla och trevliga som helst och det handlar bara och typ 1,5 timme men ändå, jag har ju inte ens mina egna ungar hemma och hade tänkt att få lite jobb gjort. Nu är det väl ingen större kris på den fronten, jag jobbade undan en hel del i helgen men ändå.
Jag skulle själv aldrig komma på tanken att fråga någon som jag vet har sina barn på dagis och jobbar hemifrån om barnvakt för att åka och klippa mig. En krissituation, javisst, dvs hastigt måste möte/läkartid osv men klipptid? Sånt bokar jag inte om jag inte vet att jag har barnvakt/maken är hemma, jag ringer inte runt kvällen före för att kolla det. Jag kom mig inte heller för att fråga varför innan jag sa ja, jag antog helt kallt att det var något akutläge.
Och det är inte första gången heller, några gånger har jag lyckats säga nej för att jag faktiskt har saker inbokat, men lite nu och då så hamnar barnen här. Och är mina barn hemma så är det inte särskilt besvärligt då leker de på och man märker knappt av dem men som sagt nu är de inte det och det innebär att jag får lov att leka med någon annans ungar...
Sen är vi rätt dålig på att be om barnvakt själva, vi anser att ska vi iväg och tex handla så kan barnen gott följa med, och bokar vi in saker så ser vi antingen till att en av oss är hemma eller att det är barn välkomna. Är det någon "större" grej utan barn så brukar vi ordna sånt långt i förväg och då brukar antingen min syster eller min mamma kunna ställa upp eller svägerska och svågern och deras barn (som är tonåringar).
Hur är ni? Ber ni om barnvakt dagen före en klipptid? För att åka och handla? Frågar ni grannar, bekanta, vänner lite nu och då?
Jag skulle själv aldrig komma på tanken att fråga någon som jag vet har sina barn på dagis och jobbar hemifrån om barnvakt för att åka och klippa mig. En krissituation, javisst, dvs hastigt måste möte/läkartid osv men klipptid? Sånt bokar jag inte om jag inte vet att jag har barnvakt/maken är hemma, jag ringer inte runt kvällen före för att kolla det. Jag kom mig inte heller för att fråga varför innan jag sa ja, jag antog helt kallt att det var något akutläge.
Och det är inte första gången heller, några gånger har jag lyckats säga nej för att jag faktiskt har saker inbokat, men lite nu och då så hamnar barnen här. Och är mina barn hemma så är det inte särskilt besvärligt då leker de på och man märker knappt av dem men som sagt nu är de inte det och det innebär att jag får lov att leka med någon annans ungar...
Sen är vi rätt dålig på att be om barnvakt själva, vi anser att ska vi iväg och tex handla så kan barnen gott följa med, och bokar vi in saker så ser vi antingen till att en av oss är hemma eller att det är barn välkomna. Är det någon "större" grej utan barn så brukar vi ordna sånt långt i förväg och då brukar antingen min syster eller min mamma kunna ställa upp eller svägerska och svågern och deras barn (som är tonåringar).
Hur är ni? Ber ni om barnvakt dagen före en klipptid? För att åka och handla? Frågar ni grannar, bekanta, vänner lite nu och då?