Det där med att skaffa barn....

[sjoberga]

En läkare förväntas ju inte operera en familjemedlem heller liksom.

Jo det förväntas man göra om människolivet är i stark fara om man inte gör det. Ingår i läkaretiken.

 

[Petruska]

Lärare är utbildade i sin profession, många års studier. Det är viktigt att föräldrar förstår det. Många gör inte det, eller respekterar det inte i alla fall.

Ja, nu är det ju ingen hemlighet att lärarutbildningen dras med stora problem, att det långt ifrån är de starkaste studenterna som hamnar där osv.

Jag respekterar personers yrkeskompetens om jag märker av den, så att säga. Inte bara pga utbildningens längd.

"Styra upp", kan jag givetvis inte, men jag ser det inte heller som min sak att lösa alla problem jag ser.

 

[DarkInNight]

Hur är det egentligen?

Ena delen av mig vill ha barn, självklart liksom! Medan andra delen rynkar på näsan och tycker att det blir på tok för mkt uppoffringar och att det är skitjobbigt!


Det verkar som att alla familjer ha det så bra med sina barn, att de älskar sina barn över allt annat och de gör allt för dem. Blir det alltid så?
Struntar man i allt annat den dag man står där med ett barn?

Hur mycket förändras livet? Ångrar man sig?

Ja, helt enkelt, hur är det att få barn egentligen?

Hur har Du det, barn eller inga barn?

"Mina barn, andras ungar"
Nej men jag har väl alltid sagt att jag vill ha barn, men inte haft någon större brådska.
Däremot har jag aldrig gillat barn, utan mest tyckt att de varit dryga, tålamodskrävande, ouppfostrade, högljudda och enerverande små människor

Jag ville ha barn innan jag blev trettio, plötsligt stod vi i ett vägskäl, antingen barn nu eller inte.

Fick min dotter för två år sedan, inväntar lillebror som beräknas komma i augusti.
Älskar min lilla tösabit, en helt otrolig kärlek.
Men det som ändå förvånar mig lite är att jag älskade min numera avlidne häst lika mycket, det var bara en annan typ av kärlek.

Haft tuffa graviditeter och traumatisk förlossning, hade aldrig gått igenom detta helvete en gång till om jag inte haft dottern som påminner om hur mycket jag kan komma att gilla den lilla människan i magen när han väl är ute.

Och ja livet förändras, men jag känner inte att jag fått avstå mitt liv för barnens skull.
Men däremot graviditeter och förlossningsdepressionen... hatar det!

 

[Sleepy]

Du kan lugnt räkna med att, så gott som, samtliga föräldrar i ditt barns klass också varit med om att "styra upp inkompetent skolpersonal"

Termen "inkompetent" är inte menad som en generell anklagelse till samtlig skolpersonal i landet; det är en direkt anklagelse till de personer det berörde och jag använder termen för att beskriva fakta. Det handlade heller aldrig någonsin om en önskan om särbehandling för mina barn jämfört med andra.

 

[lil-sis]

Jag förstår. Det är så främmande för mig att tänka i såna banor, men så har jag aldrig haft något intresse av att min kropp måste se perfekt ut i alla lägen, jag är ingen barbie. De förändringar som kroppen genomgick var en del av livet, bara. Smärtan chockade mig första gången, men jag insåg snabbt fördelen med den; precis som för en tyngdlyftare så var smärtan en nyckel till mer kraft för att föda ut barnet som jag längtade så efter att äntligen få hålla om.

Du vill ju ha barn. Då är det ju det vanligaste att man tar kroppsförändringarna för vad de är, liksom förlossningen.

Vill man inte verkar det ju helt galet att ens fundera över att utsätta kroppen för den påfrestningen det innebär.

 

[sjoberga]

Ja, nu är det ju ingen hemlighet att lärarutbildningen dras med stora problem, att det långt ifrån är de starkaste studenterna som hamnar där osv.

Jag respekterar personers yrkeskompetens om jag märker av den, så att säga. Inte bara pga utbildningens längd.

"Styra upp", kan jag givetvis inte, men jag ser det inte heller som min sak att lösa alla problem jag ser.

Jag menar mest att föräldrarnas hemvävda teorier och egenupplevda skolgång har väldigt liten bäring på hur skolverksamhet ska bedrivas. Det är ganska många som inte fattar det.

 

[Mabuse]

Skolan (med det menar jag grundskola och gymnasium) är helt enkelt inte riktigt kompatibla. Jag avskydde min skoltid från första klass tills jag äntligen kunde hoppa av gymnasiet. (Är högutbildad, men det är trots skolan, inte tack vare.) Skolan är inte min grej, helt enkelt, även som förälder till skolbarn gjorde jag rätt klent ifrån mig i det där maskineriet.

Jag såg heller inte på förhand någon anledning att tro att ett barn till mig skulle fungera bättre i skolan än vad jag gjorde, utan lutar helt enkelt åt att jag inte vill utsätta andra för skolan, särskilt inte älskade andra.

Observera att jag absolut inte tycker att några års egotripp med liten unge är något särskilt vettigt skäl att skaffa barn om man är det minsta tveksam. Jag skulle aldrig anföra det som ett argument i frågan.

Lite OT, men jag tror faktiskt aldrig jag stött på en människa med en så djupt rotad och hjärtinnerlig motvilja mot att styra eller bli styrd av andra (och i förlängningen: inte styra den andre, så följaktligen inte heller ta ansvar för denne) som du ger uttryck för här på forumet. Det är lite fascinerande och ovanligt, att någon driver en hållning så konsekvent till sin spets.

Jag ser nog människor som lite för socialt sammanlänkade för att kunna dela din hållning (så som den framstår på forumet), plus då att det finns stora fördelar, som jag ser det, med att koordinera människors handlande, vilket i någon mån förutsätter att man låter sig styras (av människor och/eller regler). Men det är ändå intressant med en sån konsekvens, i alla former av relationer till andra människor.

 

[voltis]

Hur är det egentligen?

Ena delen av mig vill ha barn, självklart liksom! Medan andra delen rynkar på näsan och tycker att det blir på tok för mkt uppoffringar och att det är skitjobbigt!


Det verkar som att alla familjer ha det så bra med sina barn, att de älskar sina barn över allt annat och de gör allt för dem. Blir det alltid så?
Struntar man i allt annat den dag man står där med ett barn?

Hur mycket förändras livet? Ångrar man sig?

Ja, helt enkelt, hur är det att få barn egentligen?

Hur har Du det, barn eller inga barn?

Jag gick länge m tanken: jag ska inte ha några barn!

Inte ens första åren m sambon kändes barn som ngt för oss (var iof 17 när vi träffades).

Sen kröp känslan fram lite och jag sa: OM jag ska ha barn så får det bli innan jag är 30.

Jag o sambon diskuterade det aldrig egentligen, men en dag var mina p piller slut och jag glömde skaffa nya. Jag påpekade detta för sambon men vi sa inte så mkt mer om det.
Vi var 29 år och 3 månader senare var jag gravid!
Känslan? Överlycklig!!! Trodde aldrig jag skulle känna så jag blev pirrig och glad!!

Nu är dottern 4,5 år och vår trio har kännts perfekt sedan början!
Spädbarnstiden var bitvis utmattande, mest pga dålig sömn och typ konstant amning, det var vid runt året det börjadd bli riktigt roligt och det är så kul att följa denna lilla tjejs utveckling!
Såklart livet har förändrats, men för oss till det bättre. Vill man så kan man nog leva ungefär som man gjort innan, själv valde jag bara att lägga hästeriet åt sidan, men som sagt det var självvalt.

Ångrat att vi skaffade barn?? Aldrig!!

Skaffa fler barn?? Nej!!
Som sagt detta känns helt perfekt då vi är nöjda så!

 

[Mabuse]

Därtill skulle jag vägra föda vaginalt just av rädsla för smärtan och att förstöra underlivet, om än så bara tillfälligt, och jag gör inte vågen av tanken på att behöva bråka med en läkare om det.

Alltså, alla får ju göra en efterkontroll, vars enda syfte är att undersöka att allt verkligen helt säkert har läkt som det ska efter förlossningen, så man behöver ju inte precis bråka för att få hjälp. Syftet med efterkontrollen är ju just att man ska kunna få hjälp om något inte läkt som det borde.m

 

[cirkus]

Förresten, ni andra som har någorlunda vuxna barn och som skriver att de är sådana fantastiska personer. Tycker inte ni att era barn är rätt lika er själva på rätt många sätt? Och inte enbart på de sätt som ni trivs med hos er själva?

Jag kan ärligt talat inte komma på någon som jag tycker är fantastisk, och absolut ingen i min familj. Snarare är väl idoler på lite avstånd fantastiska, tack vare avståndet.

Det är nog en definitionsfråga om vad ordet fantastisk betyder tror jag. Jag har massor av fantastika människor runt mig.

I fråga om att alltid älska sina barn och sin nya livssituation är jag övertygad om att mörkertalet bland olyckliga och olämpliga (alltså ur egen synvinkel) föräldrar är stort. En vän valde relativt omgående att adoptera bort sitt barn (jag vet inte om det faktiskt är en adoption eller om det fungerar som en fosterhemsplanering, men ni förstår vad jag menar) och en bekant har uttryckt ånger över föräldraskapet, men "ser ingen annan väg ut än att acceptera och uthärda". Jag tror förvisso att fall likt dessa är förhållandevis få, men ändå betydligt fler än vad man hör om.

Det adopteras bort typ 3 barn om året i Sverige så det är nog inte direkt betydligt fler än vad man hör om, om det var adoptioner i sig du syftade på.

 

[Riley]

@Sleepy Jag kan mycket väl tänka mig att alla potentiella besvär och nackdelar, såväl fysiska som vardagsmässiga, ter sig som betydligt mindre om man verkligen vill ha barn. Det gäller nog alla intressen och starka önskemål i livet (även om det nu inte är något ovanligt eller fel med (blivande) föräldrar som hyser samma rädslor och vill ha snitt trots en stark önskan om barn). För mig som inte vill ha barn skulle ju dock t.ex. viktuppgång av en graviditet vara i princip samma sak som att viktuppgång orsakat av 20 kilo godis; Det finns helt enkelt ingen mening med det för just min del.

@Mabuse Med "bråka med läkare" syftade jag på risken för att behöva tjata till mig ett planerat snitt. Kanske framgick något otydligt.

 

[Riley]

@cirkus Nej, jag syftade även på människor som passivt ångrar någon del av sitt föräldraskap.

 

[cirkus]

@cirkus Nej, jag syftade även på människor som passivt ångrar någon del av sitt föräldraskap.

Aha.

Jag tror att det är fler än vi nirmalt hör om men inte särskilt många ändå.

 

[Riley]

Jag tror att det är fler än vi nirmalt hör om men inte särskilt många ändå.

Exakt så, ja.

 

[Pepson2]

Alltså, alla får ju göra en efterkontroll, vars enda syfte är att undersöka att allt verkligen helt säkert har läkt som det ska efter förlossningen, så man behöver ju inte precis bråka för att få hjälp. Syftet med efterkontrollen är ju just att man ska kunna få hjälp om något inte läkt som det borde.m

Visst var det nåt på "Uppdrag granskning" om det där, i vintras?

 

[stjarnhimmel]

Alltså, alla får ju göra en efterkontroll, vars enda syfte är att undersöka att allt verkligen helt säkert har läkt som det ska efter förlossningen, så man behöver ju inte precis bråka för att få hjälp. Syftet med efterkontrollen är ju just att man ska kunna få hjälp om något inte läkt som det borde.m

Dock har det stått en hel del i media senaste åren om att det är vanligt med förlossningsskador och att det är svårt att få hjälp.
Dock handlar det väl om hur gärna msn vill ha barn dvs vill man verkligen ha barn så är man kanske beredd att ta vissa risker för att få barnet.

 

[Inte_Ung]

Du vill ju ha barn. Då är det ju det vanligaste att man tar kroppsförändringarna för vad de är, liksom förlossningen.

När det gäller just fortplantning så önskar jag att jag hade varit man.
Som man så behöver man ju inte offra sin egen kropp för att få barn.
Det måste vara en stor fördel.

 

[Pepson2]

Dock har det stått en hel del i media senaste åren om att det är vanligt med förlossningsskador och att det är svårt att få hjälp.
Dock handlar det väl om hur gärna msn vill ha barn dvs vill man verkligen ha barn så är man kanske beredd att ta vissa risker för att få barnet.

Mmmm. Att man sen vill ha ett barn till... Det kan ju, rent hypotetiskt, vara svårt för de som blivit skadade att öht känna sig attraktiva för sin man, liksom det kan vara svårt för mannen att känna attraktion för sin kvinna. I de fall där det förekommer läckage av urin och fekalier, menar jag...

 

[stjarnhimmel]

När det gäller just fortplantning så önskar jag att jag hade varit man.
Som man så behöver man ju inte offra sin egen kropp för att få barn.
Det måste vara en stor fördel.

Haha jag med.. Jag vill inte vara man annars.. Men just när det gäller skaffa barn-grejen. Måste vara himla skönt att ha någon annan som är gravid, förlossning och att inte behövs ta största ansvaret första tiden med barnet.

 

[Mabuse]

Visst var det nåt på "Uppdrag granskning" om det där, i vintras?

Ja, det stämmer, uppdrag granskning gjorde ett program om det. Men om du tittade på det så handlade det om kvinnor som hade gått sönder väldigt mycket (vilket är ovanligt), och sen tyckt det hela var så pinsamt att de inte ville söka hjälp. Först flera år senare hade de sökt, och talat om vilka problem de hade, och då hade de fått hjälp.

Programmet handlade, som jag minns det, om att en del kvinnor upplever sig inte fått information om att man kan gå sönder, och därför blev helt överraskade över det, liksom över att det kunde bli något som inte läkte som det skulle av sig själv, utan som man kunde söka hjälp för. Det är ju tråkigt att det blir så, men min upplevelse av förlossnings- och mödravård är att man i högsta grad blir informerad om att det kan bli så, det är inga hemligheter, och hur mycket man brustit och fått sy står i journalen, också i klartext. Jag frågade till och med så fort bebisen var ute, och fick veta. Inga konstigheter alls, sen frågar de också vid efterkontrollen om allt fungerar som det ska, om man har ont osv, så då har man en chans till att prata om saker och få hjälp om det behövs.