SpanskaLoppan
Trådstartare
Sent omsider är jag tillbaka i tråden igen. Det har varit tufft dessa dagar, mycket upp och ner. Vissa dagar verkar det som att jag känslomässigt inte alls tagit in vad som hänt och nästa dag kommer insikten tillbaka som en örfil rakt i ansiktet.
Det var fint att ha tråden att titta i, fint med empatin och att höra att andra har upplevt samma sak. Känner förstås väldigt mycket med er som själva gått igenom detta, och värre saker. Att förlora ett barn i sista månaden eller strax efter födseln måste vara bland det hemskaste som kan hända en människa!
Att bli inlagd på BB med vetskapen att man kommer åka därifrån utan sitt barn var ingen höjdare direkt. Inte heller de värkar som satte igång nån timme efter medicineringen. Fy tusan sådan smärta! Det upptäcktes också efter ett tag att morfin bara susar igenom min kropp. Efter varje dos var jag någotsånär smärtlindrad i 15 min ungefär sen kom allt tillbaka igen. Tillslut låg jag med både morfin, TENS och värmekudde och då var det åtminstone uthärdligt...
Därtill har jag tydligen mjölkproduktion som en kossa skulle bli avundsjuk på. 6 timmar efter utskrivning fick vi åka in igen för brösten gjorde svinont och blev helt knöliga, läkaren var förundrad över hur fort det gått då det tydligen inte brukade hända alls om man inte gått längre. Så som bonus fick jag gå en vecka med sprängfyllda bröst som det kändes som någon körde knivar i alternativt brände inifrån. Att linda dom var inte kul, hur någon kvinna någonsin kunnat amma med mjölkstockning är för mig en gåta! Jag känner mer och mer respekt för alla mammor i världen!
Det fina i kråksången är att sambon och jag verkligen "svetsats samman" som det heter. Jag har aldrig känt mig så älskad och så trygg i ett förhållande. Han har varit underbar från första hemska sekunden när jag låg där på britsen med tårarna rinnande och insåg vad barnmorskan skulle säga härnäst.
Han hade t.o.m sinnesnärvaro nog att fråga personalen på BB vad det var för kön på fostret för att han visste att det var viktigt för mig att få göra en person av barnet istället för "bara" ett foster. Och sen var han klok nog att låta den första smärtsamma sorgen rinna av innan han frågade om jag ville veta. Det var en liten kille, precis som jag sagt sedan v.8.
Det känns bra att kunna prata om honom som just honom, inte "den".
Har varit sjukskriven från att vi fick beskedet 30/12 och tanken var att börja jobba igen 13/12. Men jag vet inte hur jag ska fixa det... Räknade lite snabbt på hur många arbetsplatser jag har och inräknat alla hemtjänstgrupper och avdelningar på boenden så har jag ca 36 olika. Och på alla ställen vet övrig personal om att jag är(var)gravid, alla kommer fråga vart magen tagit vägen och jag orkar bara inte. Jag vill inte träffa dom, vill inte tala om vad som hänt, vill inte ha sympati eller tröst alls.
Jag vill helst inte gå utanför dörren. Igår satt jag 20 minuter på en toalett på "vår" supermarket och stortjöt för att vi träffat en höggravid kvinna på vägen in i affären och sedan ett par med en liten liten bebis vid kassorna. Och jag ska JOBBA? Med människor som behöver omvårdnad, stöd och närvaro, på olika arbetsplatser varje dag. Hur? Kan man krångla med mer sjukskrivning eller är det lite för mycket begärt?
Det var fint att ha tråden att titta i, fint med empatin och att höra att andra har upplevt samma sak. Känner förstås väldigt mycket med er som själva gått igenom detta, och värre saker. Att förlora ett barn i sista månaden eller strax efter födseln måste vara bland det hemskaste som kan hända en människa!
Att bli inlagd på BB med vetskapen att man kommer åka därifrån utan sitt barn var ingen höjdare direkt. Inte heller de värkar som satte igång nån timme efter medicineringen. Fy tusan sådan smärta! Det upptäcktes också efter ett tag att morfin bara susar igenom min kropp. Efter varje dos var jag någotsånär smärtlindrad i 15 min ungefär sen kom allt tillbaka igen. Tillslut låg jag med både morfin, TENS och värmekudde och då var det åtminstone uthärdligt...
Därtill har jag tydligen mjölkproduktion som en kossa skulle bli avundsjuk på. 6 timmar efter utskrivning fick vi åka in igen för brösten gjorde svinont och blev helt knöliga, läkaren var förundrad över hur fort det gått då det tydligen inte brukade hända alls om man inte gått längre. Så som bonus fick jag gå en vecka med sprängfyllda bröst som det kändes som någon körde knivar i alternativt brände inifrån. Att linda dom var inte kul, hur någon kvinna någonsin kunnat amma med mjölkstockning är för mig en gåta! Jag känner mer och mer respekt för alla mammor i världen!
Det fina i kråksången är att sambon och jag verkligen "svetsats samman" som det heter. Jag har aldrig känt mig så älskad och så trygg i ett förhållande. Han har varit underbar från första hemska sekunden när jag låg där på britsen med tårarna rinnande och insåg vad barnmorskan skulle säga härnäst.
Han hade t.o.m sinnesnärvaro nog att fråga personalen på BB vad det var för kön på fostret för att han visste att det var viktigt för mig att få göra en person av barnet istället för "bara" ett foster. Och sen var han klok nog att låta den första smärtsamma sorgen rinna av innan han frågade om jag ville veta. Det var en liten kille, precis som jag sagt sedan v.8.
Det känns bra att kunna prata om honom som just honom, inte "den".
Har varit sjukskriven från att vi fick beskedet 30/12 och tanken var att börja jobba igen 13/12. Men jag vet inte hur jag ska fixa det... Räknade lite snabbt på hur många arbetsplatser jag har och inräknat alla hemtjänstgrupper och avdelningar på boenden så har jag ca 36 olika. Och på alla ställen vet övrig personal om att jag är(var)gravid, alla kommer fråga vart magen tagit vägen och jag orkar bara inte. Jag vill inte träffa dom, vill inte tala om vad som hänt, vill inte ha sympati eller tröst alls.
Jag vill helst inte gå utanför dörren. Igår satt jag 20 minuter på en toalett på "vår" supermarket och stortjöt för att vi träffat en höggravid kvinna på vägen in i affären och sedan ett par med en liten liten bebis vid kassorna. Och jag ska JOBBA? Med människor som behöver omvårdnad, stöd och närvaro, på olika arbetsplatser varje dag. Hur? Kan man krångla med mer sjukskrivning eller är det lite för mycket begärt?
