Det blev inget barn...

[SpanskaLoppan]

På rutinultraljudet igår fick vi veta att vårat barn dött i magen. Det döda fostret var i storlek som ett 14 veckors när jag borde varit i v20. Han/hon har alltså legat död i en dryg månad, och min kropp har inte märkt nånting...

Jag vet ingenting nu. Bara att vi måste läggas in och få ut det som finns kvar. Och jag är vettskrämd mitt i all sorg.
Rädd för smärtan och ångesten. Rädd för vad som ska komma ut, hur det ska se ut och kännas.
Jag vill ringa in till sjukhuset och säga att jag inte går med på detta. Jag skulle ju föda ett levande barn i maj, inte ett dött i januari!

Men jag vet ju att jag måste.
Sambon är helt underbar, trots att han också är ledsen, och ger mig så mycket kärlek och stöd. Utan honom hade jag nog inte klarat det.

Någon som kan dela med sig av någon sorts erfarenhet? Som vet hur man tar sig igenom detta med vettet i behåll?

Jag visste inte att man kunde sörja någon som aldrig fötts såhär mycket. Jag visste inte att man kunde gråta tills tårarna tar slut och sen lite till.
Alla på sjukhuset pratade om hur lätt det ska gå att bli gravid med ett nytt barn. Men jag vill ju ha det här barnet! Jag vill inte att han/hon ska vara död, vill inte ha ett "nytt" barn...

 

[Tassetass]

Jag har inga erfarenheter eller råd, vill bara beklaga sorgen och skicka en stor kram till dig och din sambo.

 

[Mois]

så otroligt sorgligt. Beklagar.
En idé kanske kan vara att ringa till sjukhuset för att få reda på lite mer om hur det kan tänkas gå till och redan nu få samtalsstöd.
Stor kram!

 

[Kilauea]

Jag beklagar verkligen.

 

[Gnist]

Någon som kan dela med sig av någon sorts erfarenhet? Som vet hur man tar sig igenom detta med vettet i behåll?

Har varit med om samma och i mitt fall så "visste" jag att nått var fel, det kändes helt plötsligt inte alls som tidigare graviditeter och instinkten sa att nått var fel, så tjatade mig till ett ul där det konstaterades att fostret dött ca 2 veckor innan ul, dvs när jag började känna att något inte stämde.

I mitt fall så blev det efter ytterligare några dagar ett missfall av det hela och såna är aldrig nice, men nog ändå att föredra framför en medicinsk abort/skrapning. I af för mig personligen.

Jag resonerade vid den händelsen samma som vid mitt första missfall att när det blir så, så finns där så allvarliga fel på fostret att det inte är livdugligt och rent krasst även om det är känslomässigt väldigt jobbigt med ett missfall så är det troligtvis 1000 gånger lättare att komma över än om man föder fram ett fullgånget foster som dör strax efter förlossningen pga dessa allvarliga fel..

Blev med barn rätt omgående med min yngsta dotter, där graviditeten löpte utan problem

 

[Linnea F]

Åh beklagar verkligen! Hur ska barnet ut, blir du sövd eller ska du föda fram barnet? Jag har vänner som förlorade sitt barn i vecka 34. Det var naturligtvis fruktansvärt för dem och man kom aldrig fram till vad som hade hänt, troligen ett virus.
När barn dör så tidigt i graviditeten som ditt barn har gjort så är det ofta något fel på barnet. Viktigt att komma ihåg att du inte har gjort någonting fel. Jag tror att du gör rätt i att prata med andra som har suttit i samma sits som du och att ni pratar med varandra men också inser att er sorg kan se väldigt olika ut.
Stora styrkekramar till er båda!

 

[SpanskaLoppan]

Det kommer bli samma förfarande som vid en medicinsk abort vilket jag gjort en gång tidigare för 6 år sedan. En mycket smärtsam upplevelse.
Vågar knappt tänka på hur ont det kommer göra den här gången.

Tänker på om någon genomgått det med ett foster i ungefär samma vecka som för mig. Om någon vet om det är oformliga blodklumpar och slem som kommer ut eller om man faktiskt ser vad det är?
På UL pratade bm och överläkaren om att dom kunde se aorta och revbensbåge och massa andra kroppsdelar...

Har fått kontaktuppgifter till kurator som jag ska ringa när det lugnat sig lite. Har också goda vänner att prata med och mamma. Och sambon förstås.

 

[Gnist]

Tänker på om någon genomgått det med ett foster i ungefär samma vecka som för mig. Om någon vet om det är oformliga blodklumpar och slem som kommer ut eller om man faktiskt ser vad det är?

Mitt som kom ut var oformliga klumpar, det gick inte att se "en bebis" liksom. Var svårt att undvika synen eftersom det skedde när jag satt i badkaret, men som sagt så fanns det egentligen inget att se på så vis om man nu vill titta på det som kommer ut..

 

[TeamLundVer]

Beklagar sorgen

 

[DarkInNight]

Jag beklagar verkligen

 

[SpanskaLoppan]

Mitt som kom ut var oformliga klumpar, det gick inte att se "en bebis" liksom. Var svårt att undvika synen eftersom det skedde när jag satt i badkaret, men som sagt så fanns det egentligen inget att se på så vis om man nu vill titta på det som kommer ut..

Nej inte VILL jag se på det som kommer ut men kommer det ut ett helt foster lär det väl kännas annorlunda än om det "bara" är blodklumpar.
Enligt sambon såg det helt ut på UL bilden, med huvud och kropp. Med tanke på att bm såg skelettet och hjärtat så bör den ha en kropp och inte bara bestå av mjukvävnad?
Moderkakan ska ju ut den med...

 

[Gnist]

Visst finns det skelett och sånt, men det ser man ju inte och nu studerade jag inte det som kom ur mig speciellt noga och kanske hade jag om jag gjorde det kunnat urskilja mer, men det var som en klump bara för fostret är ju ändock väldigt litet så pass tidigt i graviditeten, bara 7-8 cm långt från huvud till rumpa.

 

[SpanskaLoppan]

Visst finns det skelett och sånt, men det ser man ju inte och nu studerade jag inte det som kom ur mig speciellt noga och kanske hade jag om jag gjorde det kunnat urskilja mer, men det var som en klump bara för fostret är ju ändock väldigt litet så pass tidigt i graviditeten, bara 7-8 cm långt från huvud till rumpa.

Tack för att du delar med dig. Trots att det kanske verkar känslokallt så är det lite en tröst att läsa att den är ganska oformlig så att säga.

 

[Gnist]

Tack för att du delar med dig. Trots att det kanske verkar känslokallt så är det lite en tröst att läsa att den är ganska oformlig så att säga.

Om nån framstår som känslokall så är det väl i såna fall jag, men det är ju 14 år sedan det hände mig och jag har en rätt krass syn på sådant där överlag.

Visst blev jag ledsen över mina missfall och gråtit över de som inte blivit, men jag har som sagt resonerat som så att det var så grava fel på de små fostren att de helt enkelt inte hade blivit livsdugliga och hellre mister jag foster som ännu inte direkt "blivit något" än föder ett fullgånget barn som dör i samband med förlossningen pga att det inte gått som det skulle under fosterutvecklingen.

Så jag har sörjt, men samtidigt insett att för det blivande barnets del och för min egen del så var det nog det bästa som kunde hända ändå, så sörj och gråt över den lilla, men gräv inte ner dig i det för det som skett är ingenting som du har kunnat påverka på något vis.

 

[Cocos]

Beklagar
En vän till mig gjorde en sen abort, hon sa att man såg det va ett foster men den har ju väldigt tunn hud och är blålilaröd ifärgen så ser inte ut som ett barn utan mer som en liten fantasifigur. Det är hennes beskrivning hoppas du inte tar illa upp på nått sätt!
Sen kan det va en bra grej att titta enligt vissa för bearbetningen av allt kan bli lättare. Många avstår om fostret har synliga missbildningar vilket låter vettigt tycker jag.
Hoppas att allt går så smidigt och smärtfritt som möjligt för dig nu!!!

 

[Andromedae]

Jag beklagar er sorg.

Det finns gott om smärtstillande som du kan få, för att åtminstone slippa fysisk smärta. Tala med vården om vad du behöver, så att ni tillsammans kan komma fram till en så bra strategi som möjligt.

Du kommer att klara det här. Men självklart är det okej att sörja.

 

[Gnist]

Beklagar
En vän till mig gjorde en sen abort, hon sa att man såg det va ett foster men den har ju väldigt tunn hud och är blålilaröd ifärgen så ser inte ut som ett barn utan mer som en liten fantasifigur.

Det är ju en rätt stor skillnad på ett aborterat (nydött) foster och på ett som varit dött i flera veckor och börjat brytas ned dock, så jag tror nog att det som kommer ut är mer likt det som kom ur från mig än nån liten "fantasifigur" faktiskt.

 

[Elisha]

Det kommer bli samma förfarande som vid en medicinsk abort vilket jag gjort en gång tidigare för 6 år sedan. En mycket smärtsam upplevelse.
Vågar knappt tänka på hur ont det kommer göra den här gången.

Tänker på om någon genomgått det med ett foster i ungefär samma vecka som för mig. Om någon vet om det är oformliga blodklumpar och slem som kommer ut eller om man faktiskt ser vad det är?
På UL pratade bm och överläkaren om att dom kunde se aorta och revbensbåge och massa andra kroppsdelar...

Har fått kontaktuppgifter till kurator som jag ska ringa när det lugnat sig lite. Har också goda vänner att prata med och mamma. Och sambon förstås.

Jag gjorde abort i v14 en gång o man såg tydligt att det var ett barn, eller såg mer ut som en Alien men ändå..det var hemskt! Beklagar.

 

[lady_vip]

Jag mötte en kvinna genom mitt arbete som fick göra ta bort sitt barn i vecka 18 pga kromosomförändringar. Tyvärr fick hon inte det stöd hon behövde, så jag pratade väldigt mycket med henne.
Själva ingreppet, den medicinska aborten tyckte inte hon var så farligt, det var det själsliga som var värst för henne. Och att de hade gått ut med graviditeten och att det syntes ganska väl på henne att hon var gravid. Jag fick en känsla av att hon var ensammast i hela världen.
Så ganska fort fick hon en samtalskontakt via kyrkan, vilket nog hjälpte henne en del.

 

[Retro]

Jag har inget annat att säga än att jag beklagar och blir oerhört ledsen över vad jag läser.

Hoppas du får all den hjälp du behöver!