Jag och min andra hälft har varit tillsammans nu snart ett år. Jag är 27 och han 31 år. Vi trivs bra tillsammans och och har tagit det ganska så försiktigt med vårat förhållande, vi bor särbos och har varit nöjda med det.
Nu till själva problemet, jag börjar känna lite press från mig själv att jag kanske borde börja fundera på det där med att skaffa barn. Inte att jag vill skaffa barn nu utan har väl tänkt att när jag är runt 30 så om man vill kunna få barn så är det då det gäller att börja sätta igång.
Väldigt tidigt i vårat förhållande, eller ens innan vi faktiskt blev tillsammans så kommer jag ihåg att han frågade mig "Hur ser du på det där med barn och så? " och jag svarade då " Jag vill nog förmodligen ha barn när jag är runt 30, men absolut inte nu, hur känner du? " då svarade han "Jag har lite dåliga erfarenheter av barn då jag blev plastpappa till mitt ex dotter och jag vet inte om jag gillade föräldrarollen, jag har inget som helst sug efter barn nu som jag känner"
Sen pratade vi inte så mycket mer om det, jag kände ju att jag ändå inte ville ha barn inom kort så jag jag tänkte att sånt där löser sig ju. Men tanken har ju slagit mig nu att tänk om vi fortfarande är tillsammans när jag är 30 , jag har bestämt mig för att jag vill ha barn och han vill inte?, då har jag ju sumpat min chans att någonsin får bli förälder. Det tar ju tid att träffa en ny partner menar jag, som också då är rätt person.
Problemet är känslan jag får från honom är att han verkar väldigt nöjd med allt som det är, att bo särbos att inte skaffa barn osv, att han har sin frihet. Jag har ju också tyckt det varit bra, skönt och varit nöjd så. Problemet är att jag inte kommer vara nöjd med det för alltid.
Han skulle verkligen för övrigt bli en underbar pappa tror jag, han är väldigt omtänksam han är super mogen ordentlig osv.
Hur tar jag upp det här med honom, hur lägger jag upp frågan kring barn och att kanske flytta ihop? Jag har funderat på detta i månader, men skjuter bara upp det för jag är livrädd för svaret. Om han säger att han är säker på att han inte vill ha barn så vet jag att jag förmodligen inte kommer sluta tänka på detta och ser då ingen framtid tillsammans. Och om han säger "jag vet inte, jag vet inte hur jag känner om ett par år då kanske jag vill ha barn"
Jag menar, kan jag kräva av honom att välja Ja eller Nej redan nu, när jag själv inte är helt hundra på att jag faktiskt kommer vilja ha barn då?
I bakgrunden ligger också det faktum att jag har en del sjukdomar som definitivt kommer göra föräldrarollen svårare än för en normal person. Jag väger ju självklart in detta i beslutet kring om jag borde bli mamma, men jag kan ju inte nu säga hur min hälsa kommer vara om ett par år heller.
Hoppas ni orkade med mitt surrande här nu, och ger mig lite råd kring detta.
Nu till själva problemet, jag börjar känna lite press från mig själv att jag kanske borde börja fundera på det där med att skaffa barn. Inte att jag vill skaffa barn nu utan har väl tänkt att när jag är runt 30 så om man vill kunna få barn så är det då det gäller att börja sätta igång.
Väldigt tidigt i vårat förhållande, eller ens innan vi faktiskt blev tillsammans så kommer jag ihåg att han frågade mig "Hur ser du på det där med barn och så? " och jag svarade då " Jag vill nog förmodligen ha barn när jag är runt 30, men absolut inte nu, hur känner du? " då svarade han "Jag har lite dåliga erfarenheter av barn då jag blev plastpappa till mitt ex dotter och jag vet inte om jag gillade föräldrarollen, jag har inget som helst sug efter barn nu som jag känner"
Sen pratade vi inte så mycket mer om det, jag kände ju att jag ändå inte ville ha barn inom kort så jag jag tänkte att sånt där löser sig ju. Men tanken har ju slagit mig nu att tänk om vi fortfarande är tillsammans när jag är 30 , jag har bestämt mig för att jag vill ha barn och han vill inte?, då har jag ju sumpat min chans att någonsin får bli förälder. Det tar ju tid att träffa en ny partner menar jag, som också då är rätt person.
Problemet är känslan jag får från honom är att han verkar väldigt nöjd med allt som det är, att bo särbos att inte skaffa barn osv, att han har sin frihet. Jag har ju också tyckt det varit bra, skönt och varit nöjd så. Problemet är att jag inte kommer vara nöjd med det för alltid.
Han skulle verkligen för övrigt bli en underbar pappa tror jag, han är väldigt omtänksam han är super mogen ordentlig osv.
Hur tar jag upp det här med honom, hur lägger jag upp frågan kring barn och att kanske flytta ihop? Jag har funderat på detta i månader, men skjuter bara upp det för jag är livrädd för svaret. Om han säger att han är säker på att han inte vill ha barn så vet jag att jag förmodligen inte kommer sluta tänka på detta och ser då ingen framtid tillsammans. Och om han säger "jag vet inte, jag vet inte hur jag känner om ett par år då kanske jag vill ha barn"
Jag menar, kan jag kräva av honom att välja Ja eller Nej redan nu, när jag själv inte är helt hundra på att jag faktiskt kommer vilja ha barn då?
I bakgrunden ligger också det faktum att jag har en del sjukdomar som definitivt kommer göra föräldrarollen svårare än för en normal person. Jag väger ju självklart in detta i beslutet kring om jag borde bli mamma, men jag kan ju inte nu säga hur min hälsa kommer vara om ett par år heller.
Hoppas ni orkade med mitt surrande här nu, och ger mig lite råd kring detta.
