Den omtalade olyckliga kärleken.

[Shoreline]

Jag är en sådan användare som mest smyger runt och läser, men nu är det sen kväll och jag har ingen annan att bolla med så jag väljer att spy ut mina ledsna tankar här på Ungdom. Den som orkar läsa (och kanske till och med svara) är värd en medalj!

Kalla mig lyckligt lottad, men jag tror faktiskt aldrig att jag varit olyckligt kär förut. Inte sådär på riktigt i alla fall, inte förrän nu. Och jag vet helt seriöst inte hur jag ska hantera det. Alltid tidigare har det varit killen som jagat mig och jag har fått besvara bäst jag kan – och det har också varit skitjobbigt när det varit fel kille som jagat – eller så har det varit sådan där fin, ömsesidig kärlek som tagit slut av andra anledningar.

Men nu. Nu är det jag som sitter och mår apa för att killen tar minst två timmar på sig att svara på mina sms. Nu är det jag som sitter och analyserar vad jag har gjort/sagt och inte, nu är det jag som hittar på en massa saker i huvudet och uppfinner en massa anledningar till att han inte vill ha mig. Anledningar till varför jag suger och gör allt fel. Och det är så jävla jobbigt, och det gör mig så jävla ledsen, och jag har absolut ingen aning om vad jag ska göra för att bedöva känslorna.

Grejen, och kanske det värsta, är att det inte alls var såhär jag trodde att det skulle bli. Det var inte alls jag som tog initiativet att börja träffas, och jag var ganska avvaktande ganska länge innan jag lät mig svepas med. Ville inte göra bort mig, var osäker på mig själv och på honom. Sedan lät jag mig svepas med, vi träffades två gånger och hade jättemysigt (enligt mig), jag trodde att det kunde bli något bra av det och nu har det helt plötsligt blivit jättesegt sedan dess. Det har varit jag som sms:at honom, jag som ställt frågor och han har som sagt oftast tagit massor av tid på sig att svara. När jag träffat honom i skolan har han varit som vanligt, kommit fram och snackat, frågat vad jag gör i helgen och sådär och allt har känts ok/som vanligt. Men inga initiativ, och inga övriga kontaktförsök.

De två gånger jag initierat en sms-konversation sedan vi träffades utanför skolan senast (i måndags) har jag känt mig jättedum och klängig, velat in i det längsta men trots allt skickat det jäkla sms:et för att jag tänkte att han kanske satt på sitt håll och velade. Så verkar det dock inte alls vara, och nu känner jag att jag aldrig mer vill skicka ett sms till den här killen och att jag bara gjort bort mig genom att vara naiv nog att tro att han skulle bli glad för sms från mig.

Jag hatar att jag blivit den här personen, som inte kan sluta tänka på hela grejen och som mår skitdåligt på grund av några jävla sms (eller bristen på sms, snarare) och en jävla kille. Men jag kan inte låta bli, och jag mår så dåligt och skäms så mycket över hela situationen och det jag inbillade mig att det kunde bli. Jag vill inte att min bästa vän ska fråga hur det går, för varje gång någon frågar hugger det till i mig och jag känner mig så fruktansvärt värdelös för att det inte går alls. Det går inte. Han är inte intresserad av mig. Jag har gjort bort mig. Jag har inbillat mig att han var intresserad av mig (vilket jag fortfarande anser att han måste ha varit någon gång, eftersom att det var han som startade hela grejen och stötte hejvilt på mig länge innan jag stötte tillbaka), och nu verkar han inte vilja höra av mig. Jag måste ha gjort något fel, jag måste ha gjort något som fått honom att tappa intresset bara sådär, och den drama queen som bor i mig känner att jag aldrig kommer att våga börja träffa en kille igen. Tänk om jag gör bort mig, tänk om han inte vill ha mig efter ett tag. Inte han heller.

Om han åtminstone kunde säga det, säga att han inte vill veta av mig och varför, så kan jag i alla fall bli ledsen och lägga det bakom mig. Nu kan jag bara gissa, och en liten liten del i mig vägrar att sluta hoppas på att han plötsligt ska vakna till liv och börja agera igen. Usch vad patetisk och värdelös jag känner mig.

 

[Shoreline]

Sv: Den omtalade olyckliga kärleken.

Och gud vilken dramatisk tonåring jag låter som ser jag när jag läser igenom min egen text. Men jag är faktiskt ganska klok, mogen och sansad i vanliga fall Det är bara den här situationen som är så chockande ny för mig och som gör mig så chockande ledsen att jag verkligen inte vet vad jag ska göra.

 

[tigerflicka]

Sv: Den omtalade olyckliga kärleken.

Vet inte om det är nån tröst, men du är inte ensam!
Jag tillhör eg senior här, men är inte mkt bättre jag. Har en kille jag träffar emellanåt som när vi träffas beter sig som vi är ett par, men däremellan är det typ ingenting. Har hoppats att han ska vakna upp en dag och inse att han också är kär, men jag har faktiskt insett nu att han inte kommer göra det och känner mig redo att sluta hålla fast vid "tänk om".
Jag har heller aldrig varit en klängapa innan, och nu har jag tröttnat på mig själv och tror (hoppas) att jag ska kunna låta bli att vara det.

 

[Modest]

Sv: Den omtalade olyckliga kärleken.

Jag skulle råda dig att prata med honom, om du känner att du inte får ett avslut annars.
Lättare när man vet. Förstår att det är asjobbigt dock, är lite i samma sits. Men det kommer att gå över i sinom tid.

 

[Got2Be]

Sv: Den omtalade olyckliga kärleken.

Jag tycker att Mulberry hade bra tips; alltså prata med honom om du känner att du annars inte får ett avslut.

Jag själv hade bara gått vidare och skitit i honom.

 

[Mitrolle]

Sv: Den omtalade olyckliga kärleken.

Välkommen till de konstiga killarna, eller vad man ska säga. Det är typ bara sådana som den där du beskriver som jag har träffat. Det finns en uppsjö av dem tyvärr.

Mitt tips är att inte höra av dig igen och gå vidare.

 

[Shoreline]

Sv: Den omtalade olyckliga kärleken.

Tack för era svar! Lite bättre känns det faktiskt att höra att andra går igenom samma saker, även om det såklart är trist att vi ska behöva göra det. Men precis som delad lycka är dubbel lycka så kanske delad olycka är halverad olycka?

Jag tror att jag kommer att köra på en blandning av era förslag: tänker vara helt tyst i någon vecka eller två nu och på så vis ge honom en allra sista chans att höra av sig om han nu mot förmodan skulle vilja något men bara är extremt seg av någon anledning. Har jag inte hört ifrån honom då kommer jag nog dock att fråga varför; dels för att kolla läget med honom och dels för att jag verkligen vill ha en anledning. Något direkt avslut känns det inte riktigt som att det kommer att bli då jag kommer att fortsätta träffa honom i skolan, men där ska jag verkligen bara keep it cool och svara lite lagom svalt på hans kontaktförsök.

Det känns i alla fall som att jag gjort vad jag kunnat i det här, men den sorgsna besvikna känslan sitter nog kvar ett tag. Det känns så otacksamt och orättvist på något vis, att man när man till slut bestämmer sig för att låta sig svepas med och satsa på något ska sitta här och må dåligt. "Fy vad jag är värdelös" och "vad är det för fel på mig?"-känslorna är dock inte lika stora idag, så situationen känns lite lättare att hantera trots allt.

Tack för ert stöd, hoppas att allt löser sig till det bästa för både er och mig i sinom tid!

 

[Kiwifrukt]

Sv: Den omtalade olyckliga kärleken.

Jag tycker du resonerar klokt i ditt sista inlägg här. Låt det vara någon vecka och se om han hör av sig självmant, och kräv sen en förklaring om han inte hört av sig. Även om det är hemskt och man mår dåligt av det, så är det alltid bättre med ett avslut, för då vet man och går inte och hoppas.

Vi är nog många som kan skriva under på att vi har gått igenom precis samma sak, de allra flesta gör nog det någon gång i livet. Och även om det känns som jordens undergång just när det händer, så glömmer man faktiskt. Går vidare och hittar glädjen igen. Även om man vill nita den som påstår det just när man själv sitter i skiten.

 

[Shoreline]

Sv: Den omtalade olyckliga kärleken.

Tack, vad skönt att höra. Jag känner mig så inkörd i mina egna tankar sedan igår kväll att det känns bra att höra någon annans åsikt.

Och ja, olycklig kärlek är väl egentligen bara ännu en trist erfarenhet som man får här i livet vare sig man vill eller ej. Jag ska nog bara vara glad att jag lyckats undvika det hittills, antar jag.

 

[Kiwifrukt]

Sv: Den omtalade olyckliga kärleken.

Jag har också varit olyckligt kär i en person som jag gick i skolan tillsammans med. Och det var han som startade alltihop, jag var ytterst tveksam just för att jag var rädd för hur situationen skulle bli ifall det sket sig (det hade ju faktiskt inte behövt vara han som backade ur, det hade ju lika gärna kunnat bli jag, lika jobbigt oavsett när man måste fortsätta träffas). Det var väl inte direkt roligt de första månaderna efteråt, men med tiden kunde vi faktiskt prata som folk, även om vi inte har någon som helst kontakt idag. Man går vidare, även om man inte tror det.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Den omtalade olyckliga kärleken.

Låt det vara någon vecka och se om han hör av sig självmant, och kräv sen en förklaring om han inte hört av sig.

Jag tycker inte att man kan kräva en förklaring i ett sånt läge faktiskt (vad nu kräva innebär) om man inte ens haft en relation. Det man kan göra är ju att fråga vad som hände, vart intresset tog vägen, men inte så mycket mer än så.

Jag har själv droppat killar efter några dejter genom att helt enkelt hänga av dem lite fint. Man gör det ju för att man inte är intresserad längre helt enkelt. Eftersom jag vet det så skulle jag aldrig höra av mig till nån och kräva en förklaring om den gjorde så mot mig i början, eftersom jag vet att det helt enkelt är det universella sättet att säga "jag är inte intresserad".

Jag håller dock med om att det är ett pissigt och trist beteende (särskilt om man går i samma skola eller jobbar tillsammans) och jag lider med TS som är hooked på en kille som beter sig så

 

[Kiwifrukt]

Sv: Den omtalade olyckliga kärleken.

Fast det är det jag menar. "Kräva" var kanske fel ordval, vilket jag själv kom på när jag hade skrivit det. Men jag tycker inte det är fel att fråga vad han känner, är det så att han inte har något intresse för TS kan han faktiskt tala om det. Jag skulle förmodligen själv tycka att det var apjobbigt att sitta även i killens sits, det är bara det att jag aldrig har gjort det och därför inte riktigt kan relatera till det, men om hon frågar så kanske han tycker det är lättare att svara än att själv ta upp det? Särskilt eftersom de verkar ha anledning att träffas även i fortsättningen, om de vill eller inte. Det tycker jag är skillnaden på att träffa på en kille som man sen träffar ett par gånger och sen kanske man låter det hela rinna ut i sanden, utan att man behöver ses i tid och otid efteråt.

 

[bettysmatte]

Sv: Den omtalade olyckliga kärleken.

Det jag tänker när jag läser är att han kanske var väldigt intresserad av att träffa dig, men att det sedan inte "klickade" för honom så som han hade hoppats? Det behöver ju inte vara en otrevlig, konstig kille utan han kanske bara inte kände som han trodde att han skulle känna...

 

[Shoreline]

Sv: Den omtalade olyckliga kärleken.

Kommer in lite sent och svarar här, det här med att bli mer aktiv på forumet funkar sådär...

Kiwifrukt: Det låter väldigt mycket som att vi varit med om samma sak ja. När det gäller att träffa honom i framtiden i skolan och så känner jag dock inte att det blir jättekonstigt, även om jag kanske borde tycka det. Nu har jag inte sett honom idag, men nästa gång jag stöter ihop med honom känns det nästan som att jag kommer att gå med huvudet högt och tänka att det är hans förlust snarare än att bli ledsen, förlägen och försöka gömma mig typ. Det kanske är lätt att känna så nu - när jag väl står där framför honom kanske jag reagerar helt olika - men jag grämer mig inte för att träffa på honom i alla fall vilket känns skönt.

Niphredil (och till viss del även Kiwifrukt): Nä, att kräva en ursäkt är väl att gå lite långt kanske även om jag förstår att det inte var så Kiwifrukt menade. Men jag kommer nog absolut att ifrågasätta beteendet genom att lugnt fråga vad som hände, vad som gick fel. Inte för att tränga honom eller för att jag vill att han ska kasta sig ner på knä och be om ursäkt, men för att han ska inse att det inte är riktigt okej att bete sig så och för att jag för min egen skull ska få en riktig anledning istället för att gå omkring och spekulera i att det nog var mitt kroppsspråk, min kommentar, mitt hår eller vad tusan som helst som gjorde att han bröt.

Bettysmatte: Ja, det kan ligga något i det där. Det enda som får mig att tro något annat är att han 2 gånger försökte övertala mig att sova över hos honom när vi träffades i måndags, samt att han innan jag gick kollade av vad jag hade för planer för veckan och om vi kunde ses den kommande helgen. Så just där och då kändes det ju som att han fortfarande var intresserad, och eftersom det var vår sista/senaste dejt liksom vet jag inte riktigt vad som kan ha gått fel sedan dess. Men det är klart, han kanske bara frågade och sa sådär för att vara snäll eller för att han kände sig tvungen - vad vet jag!