Hej allihop!
Jag har alltid varit helt säker på att man kommer att träffa någon om man bara lever ett normalt liv, så jag har försökt att göra sådant som jag tycker är roligt och tänkt att jag kommer att träffa någon längs vägen. Nu är jag nästan 30 och känner mig helt uppgiven. De flesta av mina vänner träffade någon när de var runt 23, det känns som att tåget redan har gått för mig utan att jag ens märkte det själv. Mitt största problem är att jag aldrig träffar några killar, inte på jobbet, inte genom mina intressen, inte genom kompisar. Jag har i princip aldrig träffat mina kompisars pojkvänners kompisar, jag vet inte varför men de är liksom aldrig med när vi umgås (har de ens några kompisar?). Jag har gått en del kvällskurser inklusive en buggkurs, men det är aldrig några killar i min ålder med, det är mestadels pensionärer på de kurser jag gått. Ibland kan jag se mig omkring och tänka ”var sjutton är alla killar?” – inte på ica, inte i motionsspåret, inte på badhuset, inte på jobbet, inte på restaurangen, inte på tåget, inte där jag är i alla fall… Jag förstår att det låter helt knäppt, det tycker jag också att det är!
Jag dejtar nästan aldrig. Jag har provat nätdejting men tyckte inte att det var roligt eller att det gav något. Förr var jag ute på krogen nästan varje helg, men upplevde aldrig att någon kille tittade på mig eller var intresserad. Nu har jag inga vänner som är ute på krogen längre och jag är egentligen inte någon krogtjej.
Jag tycker att jag ser bra ut, har helt okej självkänsla och självförtroende. Jag skulle vilja dejta men jag träffar aldrig några killar. Jag skulle absolut ta initiativ till en dejt om jag träffade någon intressant kille, men jag träffar ju aldrig några killar över huvud taget, än mindre några intressanta. Nu är jag den eviga singeln som tvingas gå på parmiddagar själv. När någon frågar ”bor du ensam?” vill jag ge dem en rak höger.
Några tips?
Jag har alltid varit helt säker på att man kommer att träffa någon om man bara lever ett normalt liv, så jag har försökt att göra sådant som jag tycker är roligt och tänkt att jag kommer att träffa någon längs vägen. Nu är jag nästan 30 och känner mig helt uppgiven. De flesta av mina vänner träffade någon när de var runt 23, det känns som att tåget redan har gått för mig utan att jag ens märkte det själv. Mitt största problem är att jag aldrig träffar några killar, inte på jobbet, inte genom mina intressen, inte genom kompisar. Jag har i princip aldrig träffat mina kompisars pojkvänners kompisar, jag vet inte varför men de är liksom aldrig med när vi umgås (har de ens några kompisar?). Jag har gått en del kvällskurser inklusive en buggkurs, men det är aldrig några killar i min ålder med, det är mestadels pensionärer på de kurser jag gått. Ibland kan jag se mig omkring och tänka ”var sjutton är alla killar?” – inte på ica, inte i motionsspåret, inte på badhuset, inte på jobbet, inte på restaurangen, inte på tåget, inte där jag är i alla fall… Jag förstår att det låter helt knäppt, det tycker jag också att det är!
Jag dejtar nästan aldrig. Jag har provat nätdejting men tyckte inte att det var roligt eller att det gav något. Förr var jag ute på krogen nästan varje helg, men upplevde aldrig att någon kille tittade på mig eller var intresserad. Nu har jag inga vänner som är ute på krogen längre och jag är egentligen inte någon krogtjej.
Jag tycker att jag ser bra ut, har helt okej självkänsla och självförtroende. Jag skulle vilja dejta men jag träffar aldrig några killar. Jag skulle absolut ta initiativ till en dejt om jag träffade någon intressant kille, men jag träffar ju aldrig några killar över huvud taget, än mindre några intressanta. Nu är jag den eviga singeln som tvingas gå på parmiddagar själv. När någon frågar ”bor du ensam?” vill jag ge dem en rak höger.
Några tips?
. Jag blev hel frälst i Roxen och började gå ut på dans. Såååååå mycket härliga och sköna människor
