Sv: Del II Hur går de för era 0.6or
*kl*
Jag har varit med i den gamla tråden men inte i denna, så jag kör väl en snabbpresentation på nytt:
Samwise är född i slutet av augusti 2006. Hans mamma är i vår ägo, hon är en korsning mellan nordsvensk brukshäst och halvblod. Sams pappa är fullblodshingsten Stravinsky xx.
Sååå... idag skrittade jag på honom för första gången! Vi kommer väldigt bra överens på marken och vi litar på varandra, tränar longering, lastning, går promenader o.s.v. men idag när vi skrittade kändes det bara ganska så läskigt faktiskt...
Han var som vanligt stencool när jag hoppade upp, detta har vi nött så många gånger nu... jag hade en medhjälpare som ledde honom och eftersom allt kändes bra tog vi några steg framåt i skritt, sedan ptroade jag på honom och han gjorde halt. Jätteduktig bäbis.
Så gjorde vi ett par gånger, sedan var det som att han kom på att shit, detta kanske är något farligt? Jag kände hur hela hästen spände sig, han kutade ryggen och sprattlade till med benen, absolut ingen big deal men jösses vad läskigt det kändes! Jag kände liksom att jag inte hade någon aning om vad han skulle göra härnäst eller vart det skulle bära av, det kändes som att han skulle explodera rakt upp i luften. Jag blev väldigt sur och besviken på mig själv över att jag blev skraj - jag brukar alltid behålla lugnet på spända hästar som skuttar och hoppar och far både hit och dit - inte så att jag inte behöll lugnet idag kanske, men jag kände hur jag darrade i hela kroppen efter Sams lilla sprattel.
Jag tyckte ju att vi helt klart var redo för lite skritt nu men kanske är jag helt enkelt inte rätt ryttare att rida in honom ändå? Man får ju inte bli helt darrig för en sån liten sak menar jag...
Hur som helst så skrittade vi och gjorde halt, skrittade och gjorde halt några gånger till efteråt och då gick allt hur bra som helst. Så egentligen gick det ju bra, det är bara det att jag känner mig så osäker på mig själv nu när jag känt hur jag tacklade den minsta lilla tvekan från Sam.
Hur gör ni egentligen? Det verkar gå så himla bra från början för alla, bara att hoppa upp och rida ungefär. Jag vet att allting handlar om tillit, men på marken fungerar ju den perfekt... han lyssnar jättefint på kommandon, han går förbi bilar, folk, hundar, presenningar... det är mycket fullblod över honom och han ÄR väldigt tittig och tvekar till en början inför saker, men det räcker med en klapp och lite prat så har jag övertygat honom och han pustar ut och går förbi/fram till eller vad det nu är vi ska göra.
När han spände sig så med mig på ryggen idag kändes det inte som att han inte litade på mig, snarare som att han reagerade just på att det var något på ryggen... när jag pratade med honom så lyssnade han ju och stannade, men det kändes så himla osäkert efteråt - vad sjutton gör man om han skulle få panik egentligen? Klamrar sig fast i skenturen eller vad det nu blir, och väntar tills han blir trött? Börjar om från början efter det?
Om någon annan hade skrivit detta så hade jag själv tyckt att det inte låter som att ekipaget är redo för skritt om man känner att det finns risk för panik och sken, men hur sjutton ska vi förbereda oss mer då? Allting känns ju bra på marken, vad mer kan man träna på innan man sitter upp och rider?
Hur skulle ni ha gjort?