Har nog kommit fram till att inte träffa nya danskillen mer. Men det känns svårt och vet inte alls hur jag ska ta upp det.
Dels att vi har olika åsikter om vissa viktiga grejer, dels att jag inte känner den här attraktionen när vi är fysiska som jag gjort tidigare när vi dansat även om den finns där ibland.
Men jag kan verkligen känna att "du tar på min arm/rygg på fel sätt" han kliar mig ofta på arm/rygg/huvud och jag tycker det känns som att han håller på att gräva sig in i min hud/hjärna. Så känner jag oavsett person. Även om jag vet att många älskar att bli kliade på ryggen.
Jag gillar snarare smekningar och lätt beröring, vilket jag försökt säga på ett lite fint sätt
, men känns inte riktigt som det gått in.
Redan från innan sommaren och när vi började träffas var jag inne i en mindre bra period. Har varit väldigt stressad och orolig under våren pga. mycket med Corona och familjen och min ångest jag sluppit i många år triggades igång igen. Är väl lite bättre nu, men sover fortfarande dåligt. Så jag föredrar att sova själv, annars sover jag bara ännu sämre och jag blir stressad för att inte kunna sova och sen behöva jobba och vara trött dagen efter.
Som flera andra skrivit om, när man blir den där som måste säga att man vill sova själv/inte ses för att bara vara själv.
Jag tycker det gått lite snabbt, vi har väl egentligen bara setts 5-6 ggr utanför dansen. Men jag har redan hunnit träffa 2 av hans vänner och 1 kollega och han har sagt att hans syster vill träffa mig... Jag får känslan av att han har mer känslor för mig än vad jag har för honom, vilket stressar mig.
Hade det inte varit för att jag känt en attraktion för honom när vi dansat, hade jag inte valt att dejta någon under sommaren eller nu. Känner egentligen att jag har fullt upp med mig själv. Orkar inte riktigt med att jag även ska försöka förhålla mig till hur jag själv mår i relation till någon annan.
