Hej dejtingtråden! Jag känner mig sämst på att dejta, men efter ett misslyckat försök med Tinder i somras då jag bara ville ge upp allt så vill jag nu ändå försöka. Fast inte just med nätdejting. Har alltid känt att jag måste vara så himla udda som aldrig får till det (i ärlighetens namn har jag bara gjort ett fåtal försök trots ständigt singel och nu 34 år), men efter att ha läst här och även hängt i Facebook-grupper kopplade till poddar om dejting/singelliv har jag ju förstått att jag bara är mänsklig. Är också lite rädd för närhet tror jag, och tycker att jag är väldigt pinsam/konstig/udda som aldrig har haft ett förhållande, eller ens haft sex med någon. Just kring det känner jag mig väldigt udda, och det skrämmer mig lite att frågor om tidigare erfarenheter säkert kommer upp i dejtingsammanhang. Vill ju vara ärlig (om det är någon som jag ser en fortsättning med, känner inte att detta är något jag själv vill ta upp snabbt), men alltså, orkar någon i min ålder ens med någon som mig? Jag har ju ingen egentlig förklaring till varför jag aldrig har haft ett förhållande, mer än att jag ärligt kan säga att jag inte har försökt särskilt mycket. Men det känns bara slappt typ? Eller som att jag inte bryr mig tillräckligt? Fast jag vet inte, kanske inbillar jag mig bara att det hade varit lättare om jag hade haft en massa erfarenhet, det hade kanske varit lika nervöst med en ny person ändå. Och skapar onödiga problem inom mig.
Jag har för tillfället lagt ner allt med nätdejting (har testat Tinder och Happy pancake). Bestämt mig för att ägna mig mer åt mina intressen och försöka hänga mer med kompisar (är rätt introvert och kan lätt hamna i att inte umgås med någon förutom kollegorna på jobbtid). Nu är ju allt lite begränsat i och med corona, men för ett år sen började jag gå danskurs, och föreningen har haft lite arrangemang ändå. Var på ett sånt i veckan som var. Och där var en söt kille som kom fram och pratade. Såg till att gå samtidigt som honom och vi hade sällskap en bit och alltså, bara att jag kan lyckas prata med någon och att jag kan känna mig intresserad känns så himla skönt. När jag swipeat på Tinder vill jag mest bara ge upp på alla män. Så jag tror absolut att det passar mig bättre, i alla fall just nu, att försöka se mig om IRL, prata med folk, bli lite mer pepp på relationer i allmänhet, försöka hänga mer med vänner.
Emellanåt är jag mig ändå rätt uppgiven, känner att jag inte ens vet hur man flirtar och jag vågar inte ta initiativ. Känner mig smått desperat emellanåt, och vill ju inte framstå så, men det funkar ju uppenbarligen inte heller att vara passiv och vänta på att någon dyker upp (det har jag redan testat alldeles för länge). Växlar mellan att jag så jättegärna vill ha ett förhållande, och att det typ inte är någon idé, de verkar ju ändå mest bara ta slut, och alltså orka. Har nog hoppats på att träffa ”the one” och att allt ska kännas lätt då. Det känns i alla fall skönt att få höra om era dejtinghistorier, att få slippa känna sig så ensam och konstig (även om jag kanske tycker att jag är mer udda än de flesta
![Stick Out Tongue :p :p]()
)