Vet att frågan inte var till mig, men jag sveper t.ex. vänster på personer som har "sönderavlade" raser med grava genetiska (eksteriöra) problem. Skulle inte kunna leva ihop med en sådan hund, och känner mig tveksam inför människor som gör det.
Det kan ju finnas behjärtansvärda skäl bakom deras hundinnehav, men jag är beredd att hålla med. Synen på djur säger ganska mycket om folk! (Oerhört glad att det finns en malle i hemmet där R bor, så jag fick se honom interagera med en sån hund. Det bidrog starkt till hur trygg jag känner mig med att han ska komma in i våra liv här om några månader, och bli familj med mina hundar)
Aha, det är någon form av dealbreaker alltså? Då förstår jag bättre. Jag tänker att det inte behöver säga så mycket om en person, men då är jag också lite mer av tanken att hundras bara är ett av många val och inte så viktigt liksom.