Det är finito.
Vi hade ett bra snack för någon månad sedan, där i allafall jag var väldigt öppen med hur jag kände och att jag gärna hade provat att gå all in och se var det leder men att jag kände mig väldigt osäker på honom och att jag fick intryck av att han bara vill vara vän men gav lite dubbla signaler och öppnade mig om mina issues som han verkligen hjälpt mig med. (Vilket jag också sa till honom, och han blev glad för).
Kort efter hörde han av sig med dåligt samvete utifrån att jag varit så öppen och berättade att han träffat någon. Vilket jag i princip redan räknat ut utifrån hur han förändrat sitt beteende. Han blev en smula ställd när jag sa att jag förstått det.
Jag är glad för hans skull och det är rimligt att han träffar någon, jag tror egentligen att jag blev lite uppe i det blå av att ha hittat någon att jag struntade i att det trots allt positivt kanske inte var rätt ändå, och att det är mer rätt för båda med någon annan.
Men jag har inget intresse just nu av att veta mer om tjejen, och vill inte träffa dem ihop på länge, om hon blir långvarig. Jag känner mig en smula besviken på att han inte klarat att vara mer rak, och att jag inte klarat att vara ännu tydligare med att det är viktigt för mig att veta hur vi förhåller oss till varandra och hade trott att genom att jag var så transparent med vilka jag umgås med här och hur våra relationer är så skulle han vara detsamma. Det är så väldigt viktigt för mig med tillit. Jag har tänkt att vi haft någonsorts lite mer än vänskapsrelation och om fler människor kommer in i bilden skulle vi vara öppna med det. Det borde vi ha pratat mer om.
Pratade med honom en gång till efter det, men kände att jag hade ungefär noll att säga, och vi har bara hörts nån gång helt kort på meddelande efter det. Så det känns som om den där vänskapen nog behöver tid i båda ändar för att kunna läka helt.
Men tid lär den ju få med tanke på Coronastängda gränser. Lär tidigast mötas i höst, om ens då.
Så det var synd! Men livet går vidare, och utan att ha haft Kapet hade jag inte varit där jag är idag. Jag är betydligt mer redo att dejta och har övat på att prata om mina issues och hittat lite verktyg att hantera kroppens flyktreaktioner*.
*Tillexempel upptäckte jag att min kropp (paradoxalt nog) blev lugn om jag när jag kände att kroppen blev rädd och stressad i sängen bad honom krama mig hårt en längre stund och bara vara. Då var det som den fattade att ”detta är bara Kapet, det går bra, du är trygg”.
Nåväl. Nu är jag mest lite melankolisk, den värsta abstinensen har gått över, och det har oavsett mest kommit positiva saker ur alltihop.