Dejtingtråden nr 28

[the_connemara]

För mig var det nog en process innan jag kände att pojkvän/flickvän kändes rätt. Först ville jag inte bli tillsammans innan vi had träffats på riktigt (trots att vi känslomässiga redan var tillsammans) och sen när vi väl hade träffats så visste jag säkert att det var den här personen jag ville leva med. Trots det så behövde jag vänja mig lite vid tanken på att ha en pojkvän, att vara någons fuck än, för det kändes enormt främmande för mig. Jag tror inte riktigt jag landat i att bli bekväm i det förrän i år, efter att vi känt varandra i 2 år och 1 år sedan vi först träffades. Vi har ju varit tillsammans och han har ju varit min pojkvän, jag har bara inte riktigt känt mig hemma i det, på något sätt. Svårt att förklara och det här låter nog bara luddigt. Men jag hade nog trott att jag aldrig skulle bli kär eller ha ett förhållande, och därför kändes det så himla främmande att plötsligt bara vara "en flickvän". På så sätt har det säkert varit bra att vi har haft det här på distans, för då har jag kunnat vänja mig i min egen takt liksom.

Förstår absolut och uppskattar ditt svar jättemycket!! ❤

 

[Mumfie]

Något jag tycker är jättesvårt är det här med hur man förhåller sig till sin partners familj. Det är nog det enda jag tycker känns jobbigt och som oroar mig i vårat förhållande.. Jag kommer från en liten familj, som inte har någon nära kontakt till släkten utan det är bara vi, och vi är nöjda så. S däremot kommer från en stor familj och en kultur där familjen är viktig, så det blir lite utav en krock. Hans föräldrar är väldigt väldigt annorlunda jämfört med mina föräldrar, och jag kan liksom inte se att det skulle gå bra om de träffades, och jag kan inte låta bli att oroa mig för det.. Men samtidigt vill jag ju inte låta det gå ut över våran relation, för det är ju honom jag tänker leva med, och inte hans familj liksom.. Men det känns verkligen jättesvårt! Sen kanske det blir extra svårt när det känns som att hans mamma inte gillar mig, för då blir jag automatiskt väldigt obekväm. Usch vad svårt det kan vara ibland, med sånna här saker som kommer lite på köpet när man blir tillsammans med någon..

 

[Migo]

Förstår! Minns bara hur det var för min väns syster. Ett jävla helvete rent ut sagt då han ännu inte hade ID/pass och förvägrades det länge. Bara avståndet och olika kontinenter är liksom nog svårt känns det som ju ❤

Ja, fast nu börjar det ändå kännas som att det snart är över. Vi har en stabil plan oberoende av om jag hinner dit i sommar eller inte, en lösning för hur han ska kunna vistas i Sverige på obestämd tid, det är bara typ 5 månader kvar innan han kommer!! Att slippa svärföräldrar gör mig inget, och att han inte har några band där gör ju flytten hit lättare!

 

[Linta]

Jag tog en snabbfika med min crush idag ingen riktig dejt, mer hallå det var längesen, jag har lite tid över osv, men han betalade och sa att jag kunde bjuda nästa gång(och klappade mig på armen ) Fick lägga mig en stund när jag kom hem och liksom processa hur jävla gorgeous han är herregud alltså. Jag pratade som vanligt alldeles för mycket, men det känns liksom aldrig som om det är ett problem med honom eftersom att han framförallt är en finfin person. 27 bast och fjortisförälskad, hjälp

 

[the_connemara]

Jag tog en snabbfika med min crush idag ingen riktig dejt, mer hallå det var längesen, jag har lite tid över osv, men han betalade och sa att jag kunde bjuda nästa gång(och klappade mig på armen ) Fick lägga mig en stund när jag kom hem och liksom processa hur jävla gorgeous han är herregud alltså. Jag pratade som vanligt alldeles för mycket, men det känns liksom aldrig som om det är ett problem med honom eftersom att han framförallt är en finfin person. 27 bast och fjortisförälskad, hjälp

Hallå jag vill höra mer vad gulligt!

 

[Raderad medlem 19815]

Något jag tycker är jättesvårt är det här med hur man förhåller sig till sin partners familj. Det är nog det enda jag tycker känns jobbigt och som oroar mig i vårat förhållande.. Jag kommer från en liten familj, som inte har någon nära kontakt till släkten utan det är bara vi, och vi är nöjda så. S däremot kommer från en stor familj och en kultur där familjen är viktig, så det blir lite utav en krock. Hans föräldrar är väldigt väldigt annorlunda jämfört med mina föräldrar, och jag kan liksom inte se att det skulle gå bra om de träffades, och jag kan inte låta bli att oroa mig för det.. Men samtidigt vill jag ju inte låta det gå ut över våran relation, för det är ju honom jag tänker leva med, och inte hans familj liksom.. Men det känns verkligen jättesvårt! Sen kanske det blir extra svårt när det känns som att hans mamma inte gillar mig, för då blir jag automatiskt väldigt obekväm. Usch vad svårt det kan vara ibland, med sånna här saker som kommer lite på köpet när man blir tillsammans med någon..

jag och mitt ex var tillsammans i 15 år och våra föräldrar träffades på släktsammankomster/middagar max 2-3 gånger under hela den tiden. Mina föräldrar försökte bjuda till lite i början men hans föräldrar nappade inte. Mina föräldrar är arbetarklass med bordsskick, middags/matkultur och allmänt kulturellt kapital som är rätt hejsan svejsan. Hans är medvetna akademiker. De har inte så mycket gemensamt eller så mycket utbyte av varandra helt enkelt. Det har inte varit något uttalat från något håll och inget som berett några problem eller krävt någon särskild hantering. Det har inte bara fallit sig så att det blivit aktuellt.

Jag kan väl störa mig lite på att hans systers pojkvänners föräldrar alltid har varit såååå trevliga och intressanta men egentligen spelar det ingen roll.

Era föräldrar bor väl dessutom i olika världsdelar så problemet lär väl vara mindre än för vår del där avståndet är 6 mil.
Sen brukar jag också tänka att de är vuxna människor som får ta ansvar för sitt eget uppförande och beteende och att jag inte ska behöva täcka upp eller underlätta . Förhoppningsvis klarar de att vara artiga och trevliga även om det inte klickar.

Sen gällande du och mamman, det är väl bara att du inte följer med och hälsar på och att han träffar din man själv om hon hälsar på er. Samma där, förhoppningsvis klarar hon av att vara artig och trevlig när ni ses. Om inte är det hon som har nåt att skämmas för.

 

[Linta]

Hallå jag vill höra mer vad gulligt!

Haha jag vet inte om det var så mycket mer? vi pratade om livet i allmänhet och sa att vi ska höra av oss när vi är i varandras krokar typ. Han är den -enda- som gissat(”åh, blir det X då?”) vad jag ska plugga uppmärksam! Hej- och hejdåkram haha alltså det är så otroligt oskyldigt och icke dejtigt, vårkänslor här tror jag!

 

[Bison]

Obekväma saker att checka av punkt femhundrafemtioelva:
* Inte ha en tid att passa på förmiddagen utan att bara helt random hänga kvar efter frukost på obestämd tid utan plan

Resultat: ganska dåligt men båda två överlevde

Mitt sms när jag kom hem togs emot bra dock så resultatet får väl ändå uppgraderas i efterhand till ett svagt G, ett resultat jag är mycket nöjd med

Och så hann jag inte ens fråga er om råd. Jag är ju den som älskar att ta diskussionen i alla rum om huruvida jag INTE har en pojkvän. Han är det inte. Så nu är jag flickvän till familjen

Vi är helt överens i övrigt så ni behöver inte vara oroliga. Jag uttryckte extremt tydligt att det är något man kommer överens om sinsemellan (han frågade hur jag presenterade honom för min mamma en gång tidigare) och jag skiter faktiskt rätt mycket i vad andra tycker o tror osv och även detta att alla inte funkar som mig. Det som är viktigt för mig är vad man kommer överens om i sin relation och att man har utrett att man har samma bild av vad som är "vi" liksom så att alla kan vara trygga i det.

Men jag vet faktiskt inte riktigt vad man säger? Jag vill liksom lära känna en person en längre tid innan jag är bekväm med att vara någons flickvän. Men det innefattar för mig många saker och mycket mer känslor utöver att det är någon jag bara träffar och har träffat ett par gånger. Det är eg inte ens viktigt för mig att säga något specifikt men intressant att reflektera över tycker jag.

Hur tänker ni? Och när är ni bekväma med att vara någons pojk/flickvän?

Jag är aldrig bekväm med det
Vi har träffats över ett år, V nämns vid namn eller min typ kille eller pojkvänish.
Helst pratar jag inte om honom alls med folk jag inte känner bra.

 

[Bison]

Något jag tycker är jättesvårt är det här med hur man förhåller sig till sin partners familj. Det är nog det enda jag tycker känns jobbigt och som oroar mig i vårat förhållande.. Jag kommer från en liten familj, som inte har någon nära kontakt till släkten utan det är bara vi, och vi är nöjda så. S däremot kommer från en stor familj och en kultur där familjen är viktig, så det blir lite utav en krock. Hans föräldrar är väldigt väldigt annorlunda jämfört med mina föräldrar, och jag kan liksom inte se att det skulle gå bra om de träffades, och jag kan inte låta bli att oroa mig för det.. Men samtidigt vill jag ju inte låta det gå ut över våran relation, för det är ju honom jag tänker leva med, och inte hans familj liksom.. Men det känns verkligen jättesvårt! Sen kanske det blir extra svårt när det känns som att hans mamma inte gillar mig, för då blir jag automatiskt väldigt obekväm. Usch vad svårt det kan vara ibland, med sånna här saker som kommer lite på köpet när man blir tillsammans med någon..

Jag hade egentligen inget emot min exmans familj men kände inget behov av att umgås med dem. Träffade dem kanske fem gånger under de sju år vi var tillsammans och vi bodde bara ett par mil ifrån varandra. Inga konstigheter för mig.

Har aldrig träffat nuvarandes familj och har inget behov av att göra det heller.

 

[Mumfie]

jag och mitt ex var tillsammans i 15 år och våra föräldrar träffades på släktsammankomster/middagar max 2-3 gånger under hela den tiden. Mina föräldrar försökte bjuda till lite i början men hans föräldrar nappade inte. Mina föräldrar är arbetarklass med bordsskick, middags/matkultur och allmänt kulturellt kapital som är rätt hejsan svejsan. Hans är medvetna akademiker. De har inte så mycket gemensamt eller så mycket utbyte av varandra helt enkelt. Det har inte varit något uttalat från något håll och inget som berett några problem eller krävt någon särskild hantering. Det har inte bara fallit sig så att det blivit aktuellt.

Jag kan väl störa mig lite på att hans systers pojkvänners föräldrar alltid har varit såååå trevliga och intressanta men egentligen spelar det ingen roll.

Era föräldrar bor väl dessutom i olika världsdelar så problemet lär väl vara mindre än för vår del där avståndet är 6 mil.
Sen brukar jag också tänka att de är vuxna människor som får ta ansvar för sitt eget uppförande och beteende och att jag inte ska behöva täcka upp eller underlätta . Förhoppningsvis klarar de att vara artiga och trevliga även om det inte klickar.

Sen gällande du och mamman, det är väl bara att du inte följer med och hälsar på och att han träffar din man själv om hon hälsar på er. Samma där, förhoppningsvis klarar hon av att vara artig och trevlig när ni ses. Om inte är det hon som har nåt att skämmas för.

Det har du ju faktiskt alldeles rätt i, så det ska jag absolut försöka komma ihåg och släppa oron. Tack!

Och ja, förhoppningsvis kan väl mamman och jag nå en artig relation till varandra. Hon är tydligen lite mer positivt inställd efter att hon lärt sig att sverige inte är ett fattigt land (där många vill få ett green card för att komma in i USA), så det är väl alltid något. Kanske kommer hon prata lite med mig nästa gång jag är där, istället för att prata över huvudet på mig på ett annat språk. Jag är nog mest bara lite rädd för att bli hatad, så det kanske blir bra tillslut ändå

 

[Raderad medlem 19815]

Det har du ju faktiskt alldeles rätt i, så det ska jag absolut försöka komma ihåg och släppa oron. Tack!

Och ja, förhoppningsvis kan väl mamman och jag nå en artig relation till varandra. Hon är tydligen lite mer positivt inställd efter att hon lärt sig att sverige inte är ett fattigt land (där många vill få ett green card för att komma in i USA), så det är väl alltid något. Kanske kommer hon prata lite med mig nästa gång jag är där, istället för att prata över huvudet på mig på ett annat språk. Jag är nog mest bara lite rädd för att bli hatad, så det kanske blir bra tillslut ändå

Haha! Ja självklart vill alla i Sverige emigrera till USA. Usch så oartigt att inte prata med dig. Som sagt, det är hon som ska känna sig obekväm, inte du.

 

[the_connemara]

Jag är aldrig bekväm med det
Vi har träffats över ett år, V nämns vid namn eller min typ kille eller pojkvänish.
Helst pratar jag inte om honom alls med folk jag inte känner bra.

Jag har ju tyvärr ett visst problem med namnet än så länge så det går bort som alternativ ett tag till

 

[the_connemara]

Jag får alltid omvänt problem med både pojkvänner och de jag bara dejtar kortare. Folk vill alltid ta med mig på familjemiddagar och jag tycker det är jättefestligt. Jag träffar mycket hellre föräldrar än vänner, de gör mig mindre osäker Sedan vill dom behålla mig när jag inte vill behålla killen och så ska man försöka låta kontakten rinna ut i sanden lite snyggt sådär I-landsproblem verkligen men jag ser ett intressant mönster.

 

[Twihard]

Ja försök avdramatisera så mycket som möjligt så du får en så bekväm o trevlig upplevelse du kan röstar jag med för!

Och jag hade också absolut liftat med vännen! Även om jag nu inser att jag hoppade ju in i min kollegas bil första gången vi sågs utanför jobbet och vi hade en timmes bilfärd framför oss. Jag var faktiskt ganska nojig en stund där men mina vänner sa åt mig att skärpa mig den gången och det var rätt val då

Ja min kompis lovade köra mig. Min familj är så jäkla nyfiken med, just nu bor jag med syrran en tid och om hon får nys på att jag träffar någon så vet hela släkten det på 5 minuter. Speciellt eftersom de vet att jag aldrig träffar killar. Så ska bli spännande att se hur länge jag kan hålla det för mig själv, om det visar sig att det känns bra :P Nu är inte min familj elak, men vill ha ett privatliv.

Idag har jag haft massa "herregud vad har jag gett mig in på!!!!" och "tur att jag är rullitg, tjocka människor är svårare att kidnappa" Men det kommer bli bra. Kommer ha panik hela kvällen innan :O

 

[Red_Chili]

Går det inte att ta telefonsamtal istället då? Måste man kunna chatta ”seriöst” om det funkar bra i övrigt?

Jag har funderat lite på det där, och ska nog försöka prata med honom om det nästa gång vi ses. För mig behövs absolut inget chattande, men kan man i perioder bara ses lite kort kanske en gång i veckan vill jag gärna ha någon form av kontakt däremellan för att inte känna mig helt borträknad osv. Jag tror att vi är lite olika där, måste åtminstone få veta hur han ser på det, då blir det nog lättare att tänka klart själv också.

 

[Tranan]

Men för f!
Tinder verkar ha blivit ett verktyg för transaktioner som jag inte vill ha något att göra med.

 

[tuaphua]

Obekväma saker att checka av punkt femhundrafemtioelva:
* Inte ha en tid att passa på förmiddagen utan att bara helt random hänga kvar efter frukost på obestämd tid utan plan

Resultat: ganska dåligt men båda två överlevde

Mitt sms när jag kom hem togs emot bra dock så resultatet får väl ändå uppgraderas i efterhand till ett svagt G, ett resultat jag är mycket nöjd med

Och så hann jag inte ens fråga er om råd. Jag är ju den som älskar att ta diskussionen i alla rum om huruvida jag INTE har en pojkvän. Han är det inte. Så nu är jag flickvän till familjen

Vi är helt överens i övrigt så ni behöver inte vara oroliga. Jag uttryckte extremt tydligt att det är något man kommer överens om sinsemellan (han frågade hur jag presenterade honom för min mamma en gång tidigare) och jag skiter faktiskt rätt mycket i vad andra tycker o tror osv och även detta att alla inte funkar som mig. Det som är viktigt för mig är vad man kommer överens om i sin relation och att man har utrett att man har samma bild av vad som är "vi" liksom så att alla kan vara trygga i det.

Men jag vet faktiskt inte riktigt vad man säger? Jag vill liksom lära känna en person en längre tid innan jag är bekväm med att vara någons flickvän. Men det innefattar för mig många saker och mycket mer känslor utöver att det är någon jag bara träffar och har träffat ett par gånger. Det är eg inte ens viktigt för mig att säga något specifikt men intressant att reflektera över tycker jag.

Hur tänker ni? Och när är ni bekväma med att vara någons pojk/flickvän?

För mig krävs det lite tid och säkerhet på känslor för att jag ska vilja vara flickvän. Det är inget lättvindigt för mig eller givet för att man setts ett tag. Jag vill prata om det och bli det när det känns rätt.

När jag och sambo började dejta prtae vi om hur vi ville ha det. Han förstod inte riktigt min syn då jag ville dejta utan etikett ett tag. För honom så var det ett lite udda koncept och ngt han personligen inte hade behov av. Men han respekterade min vilja och vi dejtade så tills vi sen gemensamt kunde besluta at vi var ett par.

Jag tänker att det är ngt man får prata om iom att det finns så många olika sätt man vill ha det på för att det ska kännas rätt. Vi hade inte samma syn på det. Men det löste sig via kommunikation och respekt.

 

[Elektronen]

Jag har funderat lite på det där, och ska nog försöka prata med honom om det nästa gång vi ses. För mig behövs absolut inget chattande, men kan man i perioder bara ses lite kort kanske en gång i veckan vill jag gärna ha någon form av kontakt däremellan för att inte känna mig helt borträknad osv. Jag tror att vi är lite olika där, måste åtminstone få veta hur han ser på det, då blir det nog lättare att tänka klart själv också.

Men vissa är nog bara så att de inte tänker på det.
Danskillen är nog lite lika, det kan gå några dagar mellan att vi hörs av, det var något jag tänkte på i början men nu inte reflekterar så mycket över. Men vi har ju heller inte setts så länge. Man vill ju gärna känna att man existerar i deras liv även om man inte träffas.

 

[the_connemara]

För mig krävs det lite tid och säkerhet på känslor för att jag ska vilja vara flickvän. Det är inget lättvindigt för mig eller givet för att man setts ett tag. Jag vill prata om det och bli det när det känns rätt.

När jag och sambo började dejta prtae vi om hur vi ville ha det. Han förstod inte riktigt min syn då jag ville dejta utan etikett ett tag. För honom så var det ett lite udda koncept och ngt han personligen inte hade behov av. Men han respekterade min vilja och vi dejtade så tills vi sen gemensamt kunde besluta at vi var ett par.

Jag tänker att det är ngt man får prata om iom att det finns så många olika sätt man vill ha det på för att det ska kännas rätt. Vi hade inte samma syn på det. Men det löste sig via kommunikation och respekt.

Jamen precis! Jag är bara inte alls på det klara med hur jag ens vill ha det men tänker att det visar sig väl med tiden Det är iaf lätt att prata om och det känns som det viktigaste.

 

[Twihard]

Nu har bybon och jag bestämt plats och tid på lördag. Klockan 12. Nu när det är så definitivt blir jag nervös, men det kommer nog gå bra. :S