Dejtingtråden nr 28

[SaraXX]

Såå Bybon frågade mig igår när jag vill gå på dejt. Fick lite panik haha, så sa till helgen - så jag mentalt hinner förbereda mig. Försöker få det att inte kännas så seriöst, och har massa studier i veckan. Så i helgen ska vi ta en promenad tillsammans Brukar ni klä upp er extra? Eller ska jag "bara ha mitt gamla vanliga jag"?

På en promenaddejt klär jag mig praktiskt, men hel och ren och inte asfula kläder såklart. Men jag skulle störa ihjäl mig på nån som har klätt upp sig så att det är opraktiskt på en promenaddejt.

 

[Dorinda]

Hur tänker ni? Och när är ni bekväma med att vara någons pojk/flickvän?

Vid tidigare relationer 1 månader till 1 år.....
Min nuvarande refererade jag till som dejten efter 3 dagar(vi hade känt varande länge, men 3 dagar sedan första hånglet) och då frågade han lite fint om jag ville vara tillsammans istället för dejt. Så han blev pojkvän snabbt

 

[Twihard]

På en promenaddejt klär jag mig praktiskt, men hel och ren och inte asfula kläder såklart. Men jag skulle störa ihjäl mig på nån som har klätt upp sig så att det är opraktiskt på en promenaddejt.

Ja precis. Jag tål ju inte jeans men har finare blommiga byxor jag tänkte ha ihop med nya promenadskor

 

[SaraXX]

Ja precis. Jag tål ju inte jeans men har finare blommiga byxor jag tänkte ha ihop med nya promenadskor

På min första dejt med A, som jag nu har varit tillsammans med drygt ett år, var det beckmörkt och snöade på tvären. Så det var vinterjacka, mössa och grova kängor som gällde, vi pulsade runt en liten sjö före jobbet en fredagsmorgon i februari. När jag klev in på jobbet och tittade snabbt i en spegel såg jag att all mascara (enda sminket jag hade) satt nere på kinderna.
Han tyckte att jag var toppen ändå.
Är det en bra person/rätt så måste inte allt vara perfekt. Färgen på tröjan avgör inte om det blir mer än en dejt
Lycka till!

 

[Twihard]

På min första dejt med A, som jag nu har varit tillsammans med drygt ett år, var det beckmörkt och snöade på tvären. Så det var vinterjacka, mössa och grova kängor som gällde, vi pulsade runt en liten sjö före jobbet en fredagsmorgon i februari. När jag klev in på jobbet och tittade snabbt i en spegel såg jag att all mascara (enda sminket jag hade) satt nere på kinderna.
Han tyckte att jag var toppen ändå.
Är det en bra person/rätt så måste inte allt vara perfekt. Färgen på tröjan avgör inte om det blir mer än en dejt
Lycka till!

Tack Tänker att jag ska ta de kläder jag trivs allra bäst i

 

[monster1]

En kille jag träffade via jodel (av alla ställen) skrev nu på tinder. Han känns som en bra kille

Jag var dock väldigt oschysst mot honom i somras... men tänker det ligger långt bak i tiden nu.

Jag tänker att det är bra att be om ursäkt för det, det skulle ge plus i kanten för min del i varje fall.

 

[the_connemara]

Tack Tänker att jag ska ta de kläder jag trivs allra bäst i

Precis så gör jag! Alla dagar visserligen men extra viktigt när jag är i en sådan för mig obekväm situation som en dejt. Det sista jag vill behöva tänka på är vad jag har på mig eller hur jag ser ut.

 

[Migo]

Hur tänker ni? Och när är ni bekväma med att vara någons pojk/flickvän?

Jag tror att jag börjar tänka på någon som partner när man kommer förbi stadiet "undrar om vi kommer ses igen och hur det känns då" till att bli en trygg relation som man inte behöver fundera så mycket över, att umgänget blir naturligt på nått vis.

Tyckte det var väldigt obehagligt med dejten som sov hos mig ett par nätter och sen åkte hem och pratade med sina föräldrar om mig som sin flickvän... Det var liksom ett ensidigt beslut från hans sida? Vi träffades inte igen.

R och jag gjorde som vanligt och pratade om det. Jag sa typ "I love you and I want you in my life" och han svarade nått i stil med "I love you too, and I am yours". Klart Vi använder inte könande "partnertitlar" alls, hans mamma tror fortfarande att jag är man (trots att hon följer mig på både instagram och facebook).

 

[the_connemara]

Vid tidigare relationer 1 månader till 1 år.....
Min nuvarande refererade jag till som dejten efter 3 dagar(vi hade känt varande länge, men 3 dagar sedan första hånglet) och då frågade han lite fint om jag ville vara tillsammans istället för dejt. Så han blev pojkvän snabbt

Cool spridning! Får man fråga vad som gav 1 år?

Jag dejtade ju en från Tinder flera månader härom året men det var ju uttalat fort att det inte skulle bli något långvarigt. Då kändes det rätt normalt att säga dejta trots att det var en längre tid. Pojkvän var ju aldrig aktuellt liksom.

 

[Migo]

Tack Tänker att jag ska ta de kläder jag trivs allra bäst i

Exakt!

 

[Dorinda]

Cool spridning! Får man fråga vad som gav 1 år?

Jag dejtade ju en från Tinder flera månader härom året men det var ju uttalat fort att det inte skulle bli något långvarigt. Då kändes det rätt normalt att säga dejta trots att det var en längre tid. Pojkvän var ju aldrig aktuellt liksom.

Det var lite distans inblandat. Men vi var nog inte en perfekt match, men det var ändå tillräckligt bra för att fortsätta.
Oklart vad det egentligen berodde på.....

Men det kändes ju klart lättare som nu senaste!

 

[the_connemara]

Jag tror att jag börjar tänka på någon som partner när man kommer förbi stadiet "undrar om vi kommer ses igen och hur det känns då" till att bli en trygg relation som man inte behöver fundera så mycket över, att umgänget blir naturligt på nått vis.

Tyckte det var väldigt obehagligt med dejten som sov hos mig ett par nätter och sen åkte hem och pratade med sina föräldrar om mig som sin flickvän... Det var liksom ett ensidigt beslut från hans sida? Vi träffades inte igen.

R och jag gjorde som vanligt och pratade om det. Jag sa typ "I love you and I want you in my life" och han svarade nått i stil med "I love you too, and I am yours". Klart Vi använder inte könande "partnertitlar" alls, hans mamma tror fortfarande att jag är man (trots att hon följer mig på både instagram och facebook).

Hmm, det låter ju klokt och något liknande känslan jag också söker. Jag själv sätter rätt många käppar i hjulet för mig bara som vanligt

Fy vad vidrigt! Det där ensidiga var precis det jag å det bestämdaste sågade totalt första gången detta kom på tal. Sedan blir det väl kanske lite onödigt taggigt för andra som inte är som mig. Han ville inte berätta för sina föräldrar om det bara var något flyktigt och jag har som vanligt svårt för att lita på att det inte är det. Men det är enkelt att prata om och då räcker det för mig.

Haha, åh! Funkar det bra med hans familj? Iom flytt o så tänker jag, är ju inte som att träffa någon o staden bredvid liksom.

 

[the_connemara]

Det var lite distans inblandat. Men vi var nog inte en perfekt match, men det var ändå tillräckligt bra för att fortsätta.
Oklart vad det egentligen berodde på.....

Men det kändes ju klart lättare som nu senaste!

Förstår!

Jag vet ju inte vad en perfect match är alls, eller hur man är kär eller ens älskar andra människor Men jag tänker att min hysteriska hjärna försöker tala till mig genom att den just inte är hysterisk tillsammans med denna människan så jag får väl försöka lyssna då

 

[Migo]

Hmm, det låter ju klokt och något liknande känslan jag också söker. Jag själv sätter rätt många käppar i hjulet för mig bara som vanligt

Fy vad vidrigt! Det där ensidiga var precis det jag å det bestämdaste sågade totalt första gången detta kom på tal. Sedan blir det väl kanske lite onödigt taggigt för andra som inte är som mig. Han ville inte berätta för sina föräldrar om det bara var något flyktigt och jag har som vanligt svårt för att lita på att det inte är det. Men det är enkelt att prata om och då räcker det för mig.

Haha, åh! Funkar det bra med hans familj? Iom flytt o så tänker jag, är ju inte som att träffa någon o staden bredvid liksom.

Vi har ytterst sporadisk kontakt med de få familjemedlemmar som han öht har kontakt med. Lång historia...

 

[Dorinda]

Men jag tänker att min hysteriska hjärna försöker tala till mig genom att den just inte är hysterisk tillsammans med denna människan så jag får väl försöka lyssna då

Låter ju som en jättebra början! Ni verkar ju dessutom kommunicera väldigt mycket så jag håller tummarna för att du får uppleva massor med kärlek i det förhållandet!

 

[zarmino]

Hur lyckas du få det att bli en "naturlig fortsättning" på en promenad, sas? Jag var ju helt inställd på et sådant upplägg då jag dejtade It (Italienaren), men lyckades aldrig få honom att ta hintet....

För mig lyckas jag oftast få det att bli hångel redan på promenaden, då är inte steget så långt att fortsätta hemma sen. Eller så blir det en diskussion om en ska fortsätta och göra ngt annat, eller helt enkelt åka hem till någon. Sedan är jag rätt tydlig med att hångel under promenad är absolut inget negativt, då är det ju ofta lite lättare att ta steget sas.

 

[Twihard]

Precis så gör jag! Alla dagar visserligen men extra viktigt när jag är i en sådan för mig obekväm situation som en dejt. Det sista jag vill behöva tänka på är vad jag har på mig eller hur jag ser ut.

Ja jag tänkte att om jag försöker se det som en "simpel kompisgrej" utan massa prestation borde det bli lättare. Problemet för mig är att jag övningskör, så för att ta mig dit vi ska promenera måste jag hoppa in i hans bil eller få skjuts av en kompis. Känner mig inte helt bekväm att hoppa in i en främlings bil, så kommer nog be en vän köra mig till området.

 

[Mumfie]

För mig var det nog en process innan jag kände att pojkvän/flickvän kändes rätt. Först ville jag inte bli tillsammans innan vi hade träffats på riktigt (trots att vi känslomässiga redan var tillsammans) och sen när vi väl hade träffats så visste jag säkert att det var den här personen jag ville leva med. Trots det så behövde jag vänja mig lite vid tanken på att ha en pojkvän, att vara någons flickvän, för det kändes enormt främmande för mig. Jag tror inte riktigt jag landat i att bli bekväm i det förrän i år, efter att vi känt varandra i 2 år och 1 år sedan vi först träffades. Vi har ju varit tillsammans och han har ju varit min pojkvän, jag har bara inte riktigt känt mig hemma i det, på något sätt. Svårt att förklara och det här låter nog bara luddigt. Men jag hade nog trott att jag aldrig skulle bli kär eller ha ett förhållande, och därför kändes det så himla främmande att plötsligt bara vara "en flickvän". På så sätt har det säkert varit bra att vi har haft det här på distans, för då har jag kunnat vänja mig i min egen takt liksom.

 

[the_connemara]

Vi har ytterst sporadisk kontakt med de få familjemedlemmar som han öht har kontakt med. Lång historia...

Förstår! Minns bara hur det var för min väns syster. Ett jävla helvete rent ut sagt då han ännu inte hade ID/pass och förvägrades det länge. Bara avståndet och olika kontinenter är liksom nog svårt känns det som ju ❤

 

[the_connemara]

Ja jag tänkte att om jag försöker se det som en "simpel kompisgrej" utan massa prestation borde det bli lättare. Problemet för mig är att jag övningskör, så för att ta mig dit vi ska promenera måste jag hoppa in i hans bil eller få skjuts av en kompis. Känner mig inte helt bekväm att hoppa in i en främlings bil, så kommer nog be en vän köra mig till området.

Ja försök avdramatisera så mycket som möjligt så du får en så bekväm o trevlig upplevelse du kan röstar jag med för!

Och jag hade också absolut liftat med vännen! Även om jag nu inser att jag hoppade ju in i min kollegas bil första gången vi sågs utanför jobbet och vi hade en timmes bilfärd framför oss. Jag var faktiskt ganska nojig en stund där men mina vänner sa åt mig att skärpa mig den gången och det var rätt val då