Dejtingtråden del 19

[Kiwifrukt]

Just nu känns det här med relationer som en mörk nedåtgående spiral. Jag känner mig avtrubbad varvat med att bara vilja krypa ner under täcket och gråta. Jag vill inte ens prata med vänner om det längre och jag känner mig inte förstådd när jag väl gör det. Funderar på allvar att sluta dejta och ligga helt under en tid. För att bara stoppa den här negativa utvecklingen på något sätt. Någon som gjort så, bara lagt av med allt?

Urk, vad mycket lättare livet hade varit om man bara kunde sluta ha ångest och rätta sig i ledet. Skaffa man och barn och låtsas vara lycklig i alla våra dagar.

Vänligen,
Söndagsdeppen

Jag har gett upp/lagt av. Sista gången jag träffade/blev kär i en kille blev droppen som fick bägaren att rinna över (jag blev fruktansvärt kär, han inte alls) och jag utsätter mig inte för det igen. Jag klarade inte av mitt vardagsliv med jobb och hästar när det/han tog upp så mycket tid (så att ingen missförstår, jag anklagar absolut inte honom, han kan inte hjälpa att han inte kände likadant!) och jag behöver få mitt övriga liv att fungera. Någon gång är det fortfarande tungt, ibland är det riktigt vidrigt, oftast fungerar vardagen hyfsat.

Det kanske kommer ändra sig om några år för mig, om jag kommer på fötter på alla andra sätt i livet (jobb och mycket annat har strulat länge för mig), men nu lever jag så långt bort från män jag bara kan komma.

 

[Ceta]

Snart dags för dagen dejt Flyttade dejten från restaurang i stan, till promenad i skogen då jag har spänningshuvudvärken Allan idag
Då jag ändå var lite nervös just över restauranglunch med okänd person känns det som en bra grej.

 

[Bison]

Just nu känns det här med relationer som en mörk nedåtgående spiral. Jag känner mig avtrubbad varvat med att bara vilja krypa ner under täcket och gråta. Jag vill inte ens prata med vänner om det längre och jag känner mig inte förstådd när jag väl gör det. Funderar på allvar att sluta dejta och ligga helt under en tid. För att bara stoppa den här negativa utvecklingen på något sätt. Någon som gjort så, bara lagt av med allt?

Urk, vad mycket lättare livet hade varit om man bara kunde sluta ha ångest och rätta sig i ledet. Skaffa man och barn och låtsas vara lycklig i alla våra dagar.

Vänligen,
Söndagsdeppen

Åh, jag känner verkligen med dig
Jag förstår dig. Önskar ibland att jag kunde vara som "alla andra" vilja ha man och barn, leva ett vanligt Svenssonliv och trivas med det.
Kan känna mig så fruktansvärt utanför och missanpassad, då vill jag bara skita i allting och aldrig mer gå utanför dörren

 

[emma-vsm]

Åh, jag känner verkligen med dig
Jag förstår dig. Önskar ibland att jag kunde vara som "alla andra" vilja ha man och barn, leva ett vanligt Svenssonliv och trivas med det.
Kan känna mig så fruktansvärt utanför och missanpassad, då vill jag bara skita i allting och aldrig mer gå utanför dörren

Det som hjälper mig är att ha en umgängeskrets som liksom mig inte lever efter de normerna, även om vi gör det på olika sätt. Läste en studie om barnfrihet tex, där kvinnorna upplevde att det var viktigt att ha ett sammanhang med andra barnfria, och jag tror det ligger mycket i det.
Efter bröllopet jag var på nyligen fick jag ju nån typ av tvåsamhets/heteronorm-identitetskris, men efter några dagar med mitt vanliga umgänge kändes det självklart igen att jag gjort de val jag gjort i livet.

Sen är det väl en annan sak om man verkligen VILL ha det där livet och inte känner att man kan uppnå det.

 

[Bison]

Det som hjälper mig är att ha en umgängeskrets som liksom mig inte lever efter de normerna, även om vi gör det på olika sätt. Läste en studie om barnfrihet tex, där kvinnorna upplevde att det var viktigt att ha ett sammanhang med andra barnfria, och jag tror det ligger mycket i det.
Efter bröllopet jag var på nyligen fick jag ju nån typ av tvåsamhets/heteronorm-identitetskris, men efter några dagar med mitt vanliga umgänge kändes det självklart igen att jag gjort de val jag gjort i livet.

Sen är det väl en annan sak om man verkligen VILL ha det där livet och inte känner att man kan uppnå det.

Det har jag som tur är. Annars hade det blivit väldigt svårt.
Det är mer på jobbet om jag äter lunch på kontoret och kollegor pratar barn, familjeliv osv.
Jag hamnar alltid utanför där, har inget att tillföra och sitter mest tyst i ett hörn och känner mig konstig.
Jag är helt trygg i mitt beslut och trivs med livet men ibland känns det som att det skulle vara så mycket enklare om jag bara var vanlig.

 

[Ceta]

Åh, dejten var supertrevlig! Rolig, mysig och riktigt attraktiv kille
Vi ska ses igen Hoppas pirr och god vibbar håller i sig

 

[emma-vsm]

Det har jag som tur är. Annars hade det blivit väldigt svårt.
Det är mer på jobbet om jag äter lunch på kontoret och kollegor pratar barn, familjeliv osv.
Jag hamnar alltid utanför där, har inget att tillföra och sitter mest tyst i ett hörn och känner mig konstig.
Jag är helt trygg i mitt beslut och trivs med livet men ibland känns det som att det skulle vara så mycket enklare om jag bara var vanlig.

Jag fattar verkligen den grejen. När jag nyss fyllde 35 och bestämde mig för att börja övningsköra för MC undrade en kollega om jag hade en åldersrelaterad kris. Nej, hade jag haft det hade jag väl snarare blivit sambo/gift mig/skaffat barn.

 

[mandalaki]

Det har jag som tur är. Annars hade det blivit väldigt svårt.
Det är mer på jobbet om jag äter lunch på kontoret och kollegor pratar barn, familjeliv osv.
Jag hamnar alltid utanför där, har inget att tillföra och sitter mest tyst i ett hörn och känner mig konstig.
Jag är helt trygg i mitt beslut och trivs med livet men ibland känns det som att det skulle vara så mycket enklare om jag bara var vanlig.

Då behöver man helt andra sammanhang, som @emma-vsm skriver. För många år sedan var jag på reunion efter gymnasiet i min hemstad. Det visade sig att vi snabbt kom att forma två grupper: en med de som bott kvar och skaffat familj, en annan med de som flyttat och utbildat sig. Första gruppen pratade barn, andra gruppen pratade jobb. Det blev rätt lite utbyte grupperna emellan.

 

[Bison]

Då behöver man helt andra sammanhang, som @emma-vsm skriver. För många år sedan var jag på reunion efter gymnasiet i min hemstad. Det visade sig att vi snabbt kom att forma två grupper: en med de som bott kvar och skaffat familj, en annan med de som flyttat och utbildat sig. Första gruppen pratade barn, andra gruppen pratade jobb. Det blev rätt lite utbyte grupperna emellan.

Det har jag som sagt så det är lugnt.
Vissa sammanhang är dock svårt att undvika. Jag kan ju inte utebli från utbildningar osv bara för att jag inte passar in bland mina kollegor som lever enligt normen.
Märker av det väldigt tydligt om jag åker på något firande inom familjen. Bara etablerade par, deras barn och så jag och min hund.
Underlättar inte att jag är väldigt reserverad och butter när jag inte känner mig bekväm.

 

[Singoalla]

Åh, jag känner verkligen med dig
Jag förstår dig. Önskar ibland att jag kunde vara som "alla andra" vilja ha man och barn, leva ett vanligt Svenssonliv och trivas med det.
Kan känna mig så fruktansvärt utanför och missanpassad, då vill jag bara skita i allting och aldrig mer gå utanför dörren

Det är så förbaskat tufft vissa dagar att känna sig annorlunda

 

[Singoalla]

Jag har gett upp/lagt av. Sista gången jag träffade/blev kär i en kille blev droppen som fick bägaren att rinna över (jag blev fruktansvärt kär, han inte alls) och jag utsätter mig inte för det igen. Jag klarade inte av mitt vardagsliv med jobb och hästar när det/han tog upp så mycket tid (så att ingen missförstår, jag anklagar absolut inte honom, han kan inte hjälpa att han inte kände likadant!) och jag behöver få mitt övriga liv att fungera. Någon gång är det fortfarande tungt, ibland är det riktigt vidrigt, oftast fungerar vardagen hyfsat.

Det kanske kommer ändra sig om några år för mig, om jag kommer på fötter på alla andra sätt i livet (jobb och mycket annat har strulat länge för mig), men nu lever jag så långt bort från män jag bara kan komma.

Jag brukar tänka att inget är konstant. Att det är på det här viset just nu betyder inte att det aldrig kommer att bli på ett annat sätt. Men det är okej att det är så just nu.

 

[escodobe]

Det har jag som tur är. Annars hade det blivit väldigt svårt.
Det är mer på jobbet om jag äter lunch på kontoret och kollegor pratar barn, familjeliv osv.
Jag hamnar alltid utanför där, har inget att tillföra och sitter mest tyst i ett hörn och känner mig konstig.
Jag är helt trygg i mitt beslut och trivs med livet men ibland känns det som att det skulle vara så mycket enklare om jag bara var vanlig.

Vad är det för ålder på folk på jobbet? Jag får oftast mer ut av att snacka med 25 och 50 + åringarna än de där emellan som mest verkar prata barn/familj och diets.

 

[Bison]

Vad är det för ålder på folk på jobbet? Jag får oftast mer ut av att snacka med 25 och 50 + åringarna än de där emellan som mest verkar prata barn/familj och diets.

Mellan 20 och 65 typ. Vi är väl närmare hundra.
Jag har många kompisar på jobbet som jag även umgås med privat, bla min bästis.
Så det gäller absolut inte alla men många är i barnåldern och det märks.

 

[mandalaki]

Vad är det för ålder på folk på jobbet? Jag får oftast mer ut av att snacka med 25 och 50 + åringarna än de där emellan som mest verkar prata barn/familj och diets.

Vänta tills du blir ännu äldre. En ung vikarie utbrast en gång vid vårt fika Men pratar ni aldrig om annat än sjukdomar?

 

[escodobe]

Mellan 20 och 65 typ. Vi är väl närmare hundra.
Jag har många kompisar på jobbet som jag även umgås med privat, bla min bästis.
Så det gäller absolut inte alla men många är i barnåldern och det märks.

Börja häng med andra åldrar än bebisfabriksålder. En av mina favoriter att slänga käft med på jobbet är 64!

 

[Bison]

Börja häng med andra åldrar än bebisfabriksålder. En av mina favoriter att slänga käft med på jobbet är 64!

Det gör jag när det går.
Jag är tågvärd och vi är bara två ombord, då är det svårt att välja.
Samma med utbildningar, de sätter ihop en grupp utefter schema, har jag otur hamnar jag i en "barngrupp"

 

[escodobe]

Det gör jag när det går.
Jag är tågvärd och vi är bara två ombord, då är det svårt att välja.
Samma med utbildningar, de sätter ihop en grupp utefter schema, har jag otur hamnar jag i en "barngrupp"

Vad händer när du byter ämne till något mer intressant?

 

[Bison]

Vad händer när du byter ämne till något mer intressant?

Jag föredrar att sitta i ett hörn själv med min mobil.
Så det är absolut ett aktivt val jag gör att stå utanför.
Det är mer att det väcker en gnagande känsla i mig och påminner mig om att jag lever ett väldigt annorlunda liv mot många andra.

 

[Kiwifrukt]

Jag brukar tänka att inget är konstant. Att det är på det här viset just nu betyder inte att det aldrig kommer att bli på ett annat sätt. Men det är okej att det är så just nu.

Det värsta för mig är inte att avvika från normen eller att leva ensam (ärligt talat hade det inte funkat med ytterligare en person i mitt liv just nu, än mindre dejta) utan att vara kär i någon jag inte kan få. Då undviker jag hellre alla sammanhang där jag kan råka bli kär igen, bara för slippa. Att se den man älskar älska någon annan är f-n den värsta känsla som finns.

 

[ptr]

Jag föredrar att sitta i ett hörn själv med min mobil.
Så det är absolut ett aktivt val jag gör att stå utanför.
Det är mer att det väcker en gnagande känsla i mig och påminner mig om att jag lever ett väldigt annorlunda liv mot många andra.

Men vad är annorlunda egentligen? Fått för mig att de flesta lever på sitt sätt men att det är "normen" som visas utåt. Att vissa trökiga ämnen kommer upp gång på gång tror jag är för att det är några få ämnen där de delar nån sårts erfarenhet, som bilar och ungar. Försökt styra över mot häst och hund vid några tillfällen men det blir bara att nån eller ett par hänger på för det är obekvämt att att prrata om sådant de inte känner sig helt kunniga om.
Jag är tvärtom - pratar gärna om sådant jag inte kan - så får man möjlighet att lära sig mer och ibland omvärdera det en trodde man hade nån aning om. Detta sett ses inte med blida ögon då det ofta tolkas som att man sitter och raljerar om sådant man inte kan. (Utefter deras norm att man bara för fram sådant man kan så är det nog inte så konstigt.
Därav sitter jag mer och mer och håller käften, tillför jag inget för dem och själv dessutom inte får ut nåt av det hela så kvittar det, tar en tupplur sittande istället och drömmer mig bort i nåt difust fantiserande. Mer än en och annan tar illa vid sig av det med, men vafan, jag kör inte Volvo, inte har jag ungar på dagis, och ingen relation att ojja mig över och klaga på nyiköpta burkar och vad det nu kan vara.
Utgår jag från mig själv är jag inte annorlunda - bara alla de andra! Alla och var och en på sitt sätt och bara för att de har några minsta gemensamma nämnare så har jag inte det. De skulle kunnat visat lite hänsyn till det men är inte intresserade, varför skulle jag då intressera mig för det jag inte är intresserad av?

Nädu - Vi är och lever inte annorlunda, bara för att vi inte gör vad vi kan för att sopa det under mattan.