Dejtingtråden 36

[cewe]

Jag tror jag börjar lite för synisk på hela grejen.
Nån skrev på HP i går kl 22:30 ish och frågade vad jag "gjorde i kväll"
Svarade "Sover" fick då tillbaka "Ligger du i sängen?" så svarade
"Ja jag brukar sova i sängen, brukar du sova på golvet eller?"
Tror inte det här är bra för min sarkastiska sida

 

[lingonben]

Hade en bra kemidejt Han var lättpratad och trevlig, och vårt provhånglande var tillfredsställande. Har bestämt att vi ska ses i helgen också.

Besviiiken! Covid har kommit ivägen för mig helgdejt

 

[Nepenthe]

Besviiiken! Covid har kommit ivägen för mig helgdejt

Tomten har covid med. Han har varit sjuk i över en vecka nu

 

[clusia]

Väntar på att distanssnubben ska komma hit för en helg tillsammans.

 

[pepp]

Idag ska jag och B fara och grilla. Det är fantastiskt väder! Han är lite krasslig och jag är väl inte riktigt 100% frisk än, men men
Det blir nog mysigt!

 

[clusia]

Lämnade av distanssnubben på gymmet och åkte till stallet. (Hade förvarnat innan att jag skulle dit och rida). Är väl lika bra han vänjer sig vid en hästtjej på en gång tänker jag.

 

[seahawk]

Jag gör ett inhopp i tråden efter att ha läst i det tysta länge. Tänkte att jag skulle ta tag i dejtandet och startade upp mitt tinderkonto igen för någon vecka sedan. Idag träffade jag en kille jag haft kontakt med ca 1 vecka och jag känner bara suck. Jättetrevlig kille, men känns inte som att vi är på samma nivå vilket gör att jag backar massor.
Först säger han att han brukar tycka att det är bra att träffas en kortare stund för typ promenad och fika första gången så att man får känna efter vem den andra personen är och sedan kunna smälta intrycken för att se om man vill ses igen. I nästa andetag vill han hålla hand när vi promenerar, sitta jättenära när vi väntade på hans buss hem, frågar om vi ska ses igen och när jag säger ja så vill han ses hemma hos mig. Jag brukar egentligen vilja känna efter i lugn och ro efteråt om jag vill ses igen och det känns ju väldigt märkligt att säga nej när man är mitt uppe i dejten… Under promenaden frågar han om han fick kyssa mig, men jag sa nej eftersom jag inte kände mig bekväm med det. Jag vet ju att alla är olika men i min värld var jag mitt uppe i att lära känna personen.

Alla är ju såklart olika med hur fort man går fram men jag behöver lång tid på mig att först lära känna personen (och bli trygg med den) för att sedan kunna utveckla känslor. När han är så på som han är blir jag bara superstressad och backar automatiskt. Om vi skulle ses en gång till hemma hos mig antar jag att han förväntar sig mycket mer närhet än vad jag är redo för vilket bara skapar stress för mig.

Ville mest bara få ösa ur mig lite, ledsen över att dagens träff mest slutade i att jag kände mig obekväm och stressad. Jag vet ju att nätdejting egentligen inte är optimalt för mig i och med att jag behöver få lära känna personen utan press men att träffa någon i verkliga livet har jag inte lyckats med hittills.

Är det någon som känner igen sig i att man behöver tid på sig? Hur ska man hantera stressen som uppstår när den andre är för ”på”? (Eller ska man inte behöva hantera den utan bara tacka för sig?)

 

[pepp]

Idag ska jag och B fara och grilla. Det är fantastiskt väder! Han är lite krasslig och jag är väl inte riktigt 100% frisk än, men men
Det blir nog mysigt!

Det var en bra dejt, han sa att han hade saknat mig (jag har saknat honom med) vi kompletterar varandra så bra och det känns väldigt tryggt att vara med honom.

Han skulle hem och pula på lite i sin lägenhet, men kommer kanske förbi ikväll, annars skulle vi ses imorgon

 

[parellikusken]

Jag gör ett inhopp i tråden efter att ha läst i det tysta länge. Tänkte att jag skulle ta tag i dejtandet och startade upp mitt tinderkonto igen för någon vecka sedan. Idag träffade jag en kille jag haft kontakt med ca 1 vecka och jag känner bara suck. Jättetrevlig kille, men känns inte som att vi är på samma nivå vilket gör att jag backar massor.
Först säger han att han brukar tycka att det är bra att träffas en kortare stund för typ promenad och fika första gången så att man får känna efter vem den andra personen är och sedan kunna smälta intrycken för att se om man vill ses igen. I nästa andetag vill han hålla hand när vi promenerar, sitta jättenära när vi väntade på hans buss hem, frågar om vi ska ses igen och när jag säger ja så vill han ses hemma hos mig. Jag brukar egentligen vilja känna efter i lugn och ro efteråt om jag vill ses igen och det känns ju väldigt märkligt att säga nej när man är mitt uppe i dejten… Under promenaden frågar han om han fick kyssa mig, men jag sa nej eftersom jag inte kände mig bekväm med det. Jag vet ju att alla är olika men i min värld var jag mitt uppe i att lära känna personen.

Alla är ju såklart olika med hur fort man går fram men jag behöver lång tid på mig att först lära känna personen (och bli trygg med den) för att sedan kunna utveckla känslor. När han är så på som han är blir jag bara superstressad och backar automatiskt. Om vi skulle ses en gång till hemma hos mig antar jag att han förväntar sig mycket mer närhet än vad jag är redo för vilket bara skapar stress för mig.

Ville mest bara få ösa ur mig lite, ledsen över att dagens träff mest slutade i att jag kände mig obekväm och stressad. Jag vet ju att nätdejting egentligen inte är optimalt för mig i och med att jag behöver få lära känna personen utan press men att träffa någon i verkliga livet har jag inte lyckats med hittills.

Är det någon som känner igen sig i att man behöver tid på sig? Hur ska man hantera stressen som uppstår när den andre är för ”på”? (Eller ska man inte behöva hantera den utan bara tacka för sig?)

Jag klarar inte av när någon är för på i början. Jag tackar för mig då, klarar inte av någon press.

 

[Nepenthe]

Jag gör ett inhopp i tråden efter att ha läst i det tysta länge. Tänkte att jag skulle ta tag i dejtandet och startade upp mitt tinderkonto igen för någon vecka sedan. Idag träffade jag en kille jag haft kontakt med ca 1 vecka och jag känner bara suck. Jättetrevlig kille, men känns inte som att vi är på samma nivå vilket gör att jag backar massor.
Först säger han att han brukar tycka att det är bra att träffas en kortare stund för typ promenad och fika första gången så att man får känna efter vem den andra personen är och sedan kunna smälta intrycken för att se om man vill ses igen. I nästa andetag vill han hålla hand när vi promenerar, sitta jättenära när vi väntade på hans buss hem, frågar om vi ska ses igen och när jag säger ja så vill han ses hemma hos mig. Jag brukar egentligen vilja känna efter i lugn och ro efteråt om jag vill ses igen och det känns ju väldigt märkligt att säga nej när man är mitt uppe i dejten… Under promenaden frågar han om han fick kyssa mig, men jag sa nej eftersom jag inte kände mig bekväm med det. Jag vet ju att alla är olika men i min värld var jag mitt uppe i att lära känna personen.

Alla är ju såklart olika med hur fort man går fram men jag behöver lång tid på mig att först lära känna personen (och bli trygg med den) för att sedan kunna utveckla känslor. När han är så på som han är blir jag bara superstressad och backar automatiskt. Om vi skulle ses en gång till hemma hos mig antar jag att han förväntar sig mycket mer närhet än vad jag är redo för vilket bara skapar stress för mig.

Ville mest bara få ösa ur mig lite, ledsen över att dagens träff mest slutade i att jag kände mig obekväm och stressad. Jag vet ju att nätdejting egentligen inte är optimalt för mig i och med att jag behöver få lära känna personen utan press men att träffa någon i verkliga livet har jag inte lyckats med hittills.

Är det någon som känner igen sig i att man behöver tid på sig? Hur ska man hantera stressen som uppstår när den andre är för ”på”? (Eller ska man inte behöva hantera den utan bara tacka för sig?)

Känner igen mig väldigt väl. Är likadan, vill lära känna personen ordentligt och tar eventuellt lite längre på mig med de fysiska.
Det är inte onormalt och förstår inte personen det är det böttre att gå vidare.

Det bästa är att säga ifrån när man upplever personen för på. Det du blir obekväm med är fel o då har personen gått över gränsen.
Beror väl på hur hen bemöter de men är gensvaret dåligt är det nog bättre att tacka för sig

 

[kolblakkur]

Jag gör ett inhopp i tråden efter att ha läst i det tysta länge. Tänkte att jag skulle ta tag i dejtandet och startade upp mitt tinderkonto igen för någon vecka sedan. Idag träffade jag en kille jag haft kontakt med ca 1 vecka och jag känner bara suck. Jättetrevlig kille, men känns inte som att vi är på samma nivå vilket gör att jag backar massor.
Först säger han att han brukar tycka att det är bra att träffas en kortare stund för typ promenad och fika första gången så att man får känna efter vem den andra personen är och sedan kunna smälta intrycken för att se om man vill ses igen. I nästa andetag vill han hålla hand när vi promenerar, sitta jättenära när vi väntade på hans buss hem, frågar om vi ska ses igen och när jag säger ja så vill han ses hemma hos mig. Jag brukar egentligen vilja känna efter i lugn och ro efteråt om jag vill ses igen och det känns ju väldigt märkligt att säga nej när man är mitt uppe i dejten… Under promenaden frågar han om han fick kyssa mig, men jag sa nej eftersom jag inte kände mig bekväm med det. Jag vet ju att alla är olika men i min värld var jag mitt uppe i att lära känna personen.

Alla är ju såklart olika med hur fort man går fram men jag behöver lång tid på mig att först lära känna personen (och bli trygg med den) för att sedan kunna utveckla känslor. När han är så på som han är blir jag bara superstressad och backar automatiskt. Om vi skulle ses en gång till hemma hos mig antar jag att han förväntar sig mycket mer närhet än vad jag är redo för vilket bara skapar stress för mig.

Ville mest bara få ösa ur mig lite, ledsen över att dagens träff mest slutade i att jag kände mig obekväm och stressad. Jag vet ju att nätdejting egentligen inte är optimalt för mig i och med att jag behöver få lära känna personen utan press men att träffa någon i verkliga livet har jag inte lyckats med hittills.

Är det någon som känner igen sig i att man behöver tid på sig? Hur ska man hantera stressen som uppstår när den andre är för ”på”? (Eller ska man inte behöva hantera den utan bara tacka för sig?)

Jag behöver också tid på mig. Jag hade tackat för mig om jag var dig, jag tycker beteendet känns gränslöst.

 

[kolblakkur]

Det var en bra dejt, han sa att han hade saknat mig (jag har saknat honom med) vi kompletterar varandra så bra och det känns väldigt tryggt att vara med honom.

Han skulle hem och pula på lite i sin lägenhet, men kommer kanske förbi ikväll, annars skulle vi ses imorgon

 

[Eurydome]

Jag gör ett inhopp i tråden efter att ha läst i det tysta länge. Tänkte att jag skulle ta tag i dejtandet och startade upp mitt tinderkonto igen för någon vecka sedan. Idag träffade jag en kille jag haft kontakt med ca 1 vecka och jag känner bara suck. Jättetrevlig kille, men känns inte som att vi är på samma nivå vilket gör att jag backar massor.
Först säger han att han brukar tycka att det är bra att träffas en kortare stund för typ promenad och fika första gången så att man får känna efter vem den andra personen är och sedan kunna smälta intrycken för att se om man vill ses igen. I nästa andetag vill han hålla hand när vi promenerar, sitta jättenära när vi väntade på hans buss hem, frågar om vi ska ses igen och när jag säger ja så vill han ses hemma hos mig. Jag brukar egentligen vilja känna efter i lugn och ro efteråt om jag vill ses igen och det känns ju väldigt märkligt att säga nej när man är mitt uppe i dejten… Under promenaden frågar han om han fick kyssa mig, men jag sa nej eftersom jag inte kände mig bekväm med det. Jag vet ju att alla är olika men i min värld var jag mitt uppe i att lära känna personen.

Alla är ju såklart olika med hur fort man går fram men jag behöver lång tid på mig att först lära känna personen (och bli trygg med den) för att sedan kunna utveckla känslor. När han är så på som han är blir jag bara superstressad och backar automatiskt. Om vi skulle ses en gång till hemma hos mig antar jag att han förväntar sig mycket mer närhet än vad jag är redo för vilket bara skapar stress för mig.

Ville mest bara få ösa ur mig lite, ledsen över att dagens träff mest slutade i att jag kände mig obekväm och stressad. Jag vet ju att nätdejting egentligen inte är optimalt för mig i och med att jag behöver få lära känna personen utan press men att träffa någon i verkliga livet har jag inte lyckats med hittills.

Är det någon som känner igen sig i att man behöver tid på sig? Hur ska man hantera stressen som uppstår när den andre är för ”på”? (Eller ska man inte behöva hantera den utan bara tacka för sig?)

Jag är väldigt känslig där. Får totalpanik när någon är för på. Känns det rätt så kan jag dock vara fysisk ganska tidigt, till och med första gången man ses men det krävs att den andra verkligen är lyhörd.

Gå på din känsla, känns det inte bra så lyssna på det.

 

[gammalek]

Jag gör ett inhopp i tråden efter att ha läst i det tysta länge. Tänkte att jag skulle ta tag i dejtandet och startade upp mitt tinderkonto igen för någon vecka sedan. Idag träffade jag en kille jag haft kontakt med ca 1 vecka och jag känner bara suck. Jättetrevlig kille, men känns inte som att vi är på samma nivå vilket gör att jag backar massor.
Först säger han att han brukar tycka att det är bra att träffas en kortare stund för typ promenad och fika första gången så att man får känna efter vem den andra personen är och sedan kunna smälta intrycken för att se om man vill ses igen. I nästa andetag vill han hålla hand när vi promenerar, sitta jättenära när vi väntade på hans buss hem, frågar om vi ska ses igen och när jag säger ja så vill han ses hemma hos mig. Jag brukar egentligen vilja känna efter i lugn och ro efteråt om jag vill ses igen och det känns ju väldigt märkligt att säga nej när man är mitt uppe i dejten… Under promenaden frågar han om han fick kyssa mig, men jag sa nej eftersom jag inte kände mig bekväm med det. Jag vet ju att alla är olika men i min värld var jag mitt uppe i att lära känna personen.

Alla är ju såklart olika med hur fort man går fram men jag behöver lång tid på mig att först lära känna personen (och bli trygg med den) för att sedan kunna utveckla känslor. När han är så på som han är blir jag bara superstressad och backar automatiskt. Om vi skulle ses en gång till hemma hos mig antar jag att han förväntar sig mycket mer närhet än vad jag är redo för vilket bara skapar stress för mig.

Ville mest bara få ösa ur mig lite, ledsen över att dagens träff mest slutade i att jag kände mig obekväm och stressad. Jag vet ju att nätdejting egentligen inte är optimalt för mig i och med att jag behöver få lära känna personen utan press men att träffa någon i verkliga livet har jag inte lyckats med hittills.

Är det någon som känner igen sig i att man behöver tid på sig? Hur ska man hantera stressen som uppstår när den andre är för ”på”? (Eller ska man inte behöva hantera den utan bara tacka för sig?)

Jag gör ett inhopp i tråden efter att ha läst i det tysta länge. Tänkte att jag skulle ta tag i dejtandet och startade upp mitt tinderkonto igen för någon vecka sedan. Idag träffade jag en kille jag haft kontakt med ca 1 vecka och jag känner bara suck. Jättetrevlig kille, men känns inte som att vi är på samma nivå vilket gör att jag backar massor.
Först säger han att han brukar tycka att det är bra att träffas en kortare stund för typ promenad och fika första gången så att man får känna efter vem den andra personen är och sedan kunna smälta intrycken för att se om man vill ses igen. I nästa andetag vill han hålla hand när vi promenerar, sitta jättenära när vi väntade på hans buss hem, frågar om vi ska ses igen och när jag säger ja så vill han ses hemma hos mig. Jag brukar egentligen vilja känna efter i lugn och ro efteråt om jag vill ses igen och det känns ju väldigt märkligt att säga nej när man är mitt uppe i dejten… Under promenaden frågar han om han fick kyssa mig, men jag sa nej eftersom jag inte kände mig bekväm med det. Jag vet ju att alla är olika men i min värld var jag mitt uppe i att lära känna personen.

Alla är ju såklart olika med hur fort man går fram men jag behöver lång tid på mig att först lära känna personen (och bli trygg med den) för att sedan kunna utveckla känslor. När han är så på som han är blir jag bara superstressad och backar automatiskt. Om vi skulle ses en gång till hemma hos mig antar jag att han förväntar sig mycket mer närhet än vad jag är redo för vilket bara skapar stress för mig.

Ville mest bara få ösa ur mig lite, ledsen över att dagens träff mest slutade i att jag kände mig obekväm och stressad. Jag vet ju att nätdejting egentligen inte är optimalt för mig i och med att jag behöver få lära känna personen utan press men att träffa någon i verkliga livet har jag inte lyckats med hittills.

Är det någon som känner igen sig i att man behöver tid på sig? Hur ska man hantera stressen som uppstår när den andre är för ”på”? (Eller ska man inte behöva hantera den utan bara tacka för sig?)

Han säger att han vill träffas kort och sedan fundera över eventuell fortsättning. Helt okej! Men sedan är han närgången. Är han det för att han bestämt sig för att han vill ha en fortsättning - oavsett vad du vill eller tycker - eller sa han det för att få dig mer avslappnad och trygg så att han kunde avancera? Oavsett, gränslöst och obehagligt. Jag hade inte velat träffa honom igen.

 

[seahawk]

Jag klarar inte av när någon är för på i början. Jag tackar för mig då, klarar inte av någon press.

Känner igen mig väldigt väl. Är likadan, vill lära känna personen ordentligt och tar eventuellt lite längre på mig med de fysiska.
Det är inte onormalt och förstår inte personen det är det böttre att gå vidare.

Det bästa är att säga ifrån när man upplever personen för på. Det du blir obekväm med är fel o då har personen gått över gränsen.
Beror väl på hur hen bemöter de men är gensvaret dåligt är det nog bättre att tacka för sig

Jag behöver också tid på mig. Jag hade tackat för mig om jag var dig, jag tycker beteendet känns gränslöst.

Jag är väldigt känslig där. Får totalpanik när någon är för på. Känns det rätt så kan jag dock vara fysisk ganska tidigt, till och med första gången man ses men det krävs att den andra verkligen är lyhörd.

Gå på din känsla, känns det inte bra så lyssna på det.

Tack för era svar. Jag vet ju med mig att jag har väldigt lätt att känna press och då backa så försöker arbeta med det, men skönt att få lite bekräftelse att min magkänsla inte var helt fel i detta fall. Kommer tacka för mig imorgon.

 

[seahawk]

Han säger att han vill träffas kort och sedan fundera över eventuell fortsättning. Helt okej! Men sedan är han närgången. Är han det för att han bestämt sig för att han vill ha en fortsättning - oavsett vad du vill eller tycker - eller sa han det för att få dig mer avslappnad och trygg så att han kunde avancera? Oavsett, gränslöst och obehagligt. Jag hade inte velat träffa honom igen.

Å, jag har inte ens tänkt tanken att han medvetet skulle ha ett upplägg för att få mig dit han ville. Nu behöver det ju inte vara så i detta fall men tanken hade inte ens slagit mig.
mvh hon som tror gott om alla

 

[gammalek]

Å, jag har inte ens tänkt tanken att han medvetet skulle ha ett upplägg för att få mig dit han ville. Nu behöver det ju inte vara så i detta fall men tanken hade inte ens slagit mig.
mvh hon som tror gott om alla

Precis som du säger behöver det inte vara så. Det är ändå märkligt att säga en sak och sedan göra helt tvärtom. Det kan jag inte tolka som något annat än att han inte menar det han säger. Och det är obehagligt oavsett syfte.

 

[caballus]

Vet inte, får lite dåliga vibbar av catfish
Efter ett tag dök det upp att han var från Österrike typ. Skeptisk
Visa bifogad fil 132136

Ooohhh Nappa Goddamnit! Så blir du trygg som en häst!

 

[caballus]

Jag tror jag börjar lite för synisk på hela grejen.
Nån skrev på HP i går kl 22:30 ish och frågade vad jag "gjorde i kväll"
Svarade "Sover" fick då tillbaka "Ligger du i sängen?" så svarade
"Ja jag brukar sova i sängen, brukar du sova på golvet eller?"
Tror inte det här är bra för min sarkastiska sida

Ja! merparten av alla meddelanden jag får på HP låter sådär. Frågor så enkla att det tyvärr lyser igenom att man inte ansträngt sig att ens försöka sig på en konversation.
Och även om man skriver ett 20 raders svar på frågan, så kommer nästa fråga
-”ok. Kul. Vill du komma över?”

Neeeej jag kommer inte komma över till nån som inte ens kan anstränga sig att skriva 2 sammanhängande rader och heller inte ta på sig skorna för att komma ut o möta mig på neutral mark första dejten. Sannolikheten är stor att de anstränger sig precis lika mycket såväl i sängen som i en relation.

 

[caballus]

Alla är ju såklart olika med hur fort man går fram men jag behöver lång tid på mig att först lära känna personen (och bli trygg med den) för att sedan kunna utveckla känslor. När han är så på som han är blir jag bara superstressad och backar automatiskt.

Hur ska man hantera stressen som uppstår när den andre är för ”på”?

Jag behöver också få ta min tid och jag behöver få styra stegen. När någon är för på så tappar jag intresset och blir irriterad. Likaså om det hela tiden kommer sexuella anspelningar. Vi båda fattar att sex är slutmålet, håll bara käft om det så kommer vi dit fortare, liksom

Har fått sätta ner foten med vissa och bett dem tagga ner.

Och apropå det - var på dejt nr 3 med nr 4 - väldigt inkännande, tålmodig, varm, öppen, inte alls pockande och inte en enda sexuell anspelning under konversationer varken i skrift eller irl men självklart visar intresse för mig som person. Riktigt trevlig dejt faktiskt! Middag …och efterrätt

Så de här varianterna finns därute också, så fortsätt leta @seahawk