Ja, skulle någon rubba hela min värld så skulle jag väll kunna börja tänka på saken. Kanske.
Det största problemet som jag har märkt är att ”alla” vill ha sånna stora framtidsplaner! Det ska pratas förlovning, samboskap, gemensamt husköp, barn, giftemål osv osv.
Jag är så JÄVLA klar med allt det! Jag trivs i mitt hus och kommer antagligen aldrig sälja det, och definitivt aldrig låta någon köpa in sig heller. Gift har jag varit, och aldrig igen, blir bara så jäkla bökigt sen när man ska skiljas! Förlovning är ju ganska kasst när det inte leder till giftemål, men det är väll det enda jag ev skulle kunna tumma på. Barn är jag helt på det klara med, och jag får en ångestklump i magen av bara tanken på att nån annan ska bo här och flytta runt mina grejer.
När jag jobbat ett dygn på helgen och kommer hem till en karl som ligger och drar timmerstockar i sängen och har lämnat massa disk på bänken sen kvällen innan. Gärna nån sunkig överbliven dippsås som står och stinker.
Skitiga kalsonger i tvättkorgen.
Toaletten är upptagen när man kommer hem akutkissnödig.
Nån som måste göra massa planer på mina 2 lediga helger för det är enda tiden vi verkligen är lediga tillsammans.
Nån som ifrågasätter vad vi ska äta, och när, och hur länge jag ska vara i stallet...
Eller vart jag är överhuvudtaget, och vad jag ska göra...
Nej fyfan!