Dejtingtråden 26!

[Zinfernia]

Jag ger upp vin-killen nu. Det spelar ingen roll att han är söt & rar, han ger mig inte tillräckligt mycket i textform. Han skriver mycket men frågar för lite och jag orkar inte diskutera hans liv i timmar

 

[Niyama]

Hoppade ur den här tråden för ett bra tag sen, och har inte heller varit så aktiv när det gäller dejting. Jag nämnde nån gång en person jag haft kontakt med (mess och telefon) jättelänge, nu har det hunnit bli över två år. Han bor ca 5 mil bort och ändå har det inte blivit av att ses förrän förra veckan (ibland pga mig, ibland pga honom). Förra veckan skulle han passera här och jag föreslog att jag skulle komma ut och säga hej, på parkeringen bara. Vi stod och pratade i 1,5 timme i kylan, kramades några gånger och när han skulle åka vidare så ringde han upp och vi pratade nån timme till. Så jag tror vi båda tyckte det kändes bra IRL också.

Igår kväll var han på väg hem igen och passerade här, vi pratade om att han skulle komma hit och sova här men jag var inte riktigt på topp och osäker på det. Så när han kom hit gick jag ut på parkeringen igen och tänkte att vi pratar några minuter, ser hur det känns och sen får han antagligen följa med in. Ena sekunden ville jag så gärna att han skulle följa med in, andra sekunden var jag rädd för att vara ensam inomhus med honom. Inte för att han gett mig någon anledning att vara rädd, utan bara för att jag är som jag är. Var nära att säga "kom nu går vi in" och samtidigt är det som att massor av bilder flimrar förbi mina ögon, av övergrepp. Står där och känner hur tårarna börjar rinna och ba nejnejnej . Jag tänker att han vet nog inte alls hur han ska göra, för han vet att jag tycker det är jobbigt när okända människor tar i mig. Han sitter halvt i bilen så jag ber honom hoppa ur, vilket han gör och håller om mig. Bara det är ovanligt för att vara mig, att söka närhet när nåt är jobbigt. Och jag ville ha honom nära, men att ta med honom upp i lägenheten var jätteskrämmande .

Det slutar med att han åker, efter typ två timmar på parkeringen . Jag sa förlåt och han sa flera gånger att det inte är nån fara, att det får ta den tid det tar och nu har vi ju i alla fall träffats två gånger. Sen pratade vi i telefon tills han var hemma och en stund till och sen har vi smsat idag. Hoppas att han inte är avskräckt bara för att jag är så, jag vet inte, knäpp? Förstörd? Han verkar ju inte vara det, men jag vet inte om han bara är för snäll för att dissa mig direkt efter att jag stått och gråtit på parkeringen . Jag vet inte om han bara döljer sin irritation väl eller om han är sjukt ovanlig, för han verkade aldrig irriterad på mig utan bara förstående och gav alternativ (t.ex. att han bara skulle följa med in typ 20 min och sen åka hem), pressade mig inte alls och sa att han vet ju om det här (han vet jättemycket om mig, om övergreppen jag utsatts för osv.).

Han är fin och jag vill inte att han ska vara avskräckt nu. Stå och gråta andra gången man ses och inte våga släppa in honom i lägenheten känns ju inte jättelyckat.

 

[pepp]

Inte jättebra känsla med F idag. Känns som att jag börjar dra mig tillbaka, var aptrött också
Men men.

 

[Mia_R]

Hoppade ur den här tråden för ett bra tag sen, och har inte heller varit så aktiv när det gäller dejting. Jag nämnde nån gång en person jag haft kontakt med (mess och telefon) jättelänge, nu har det hunnit bli över två år. Han bor ca 5 mil bort och ändå har det inte blivit av att ses förrän förra veckan (ibland pga mig, ibland pga honom). Förra veckan skulle han passera här och jag föreslog att jag skulle komma ut och säga hej, på parkeringen bara. Vi stod och pratade i 1,5 timme i kylan, kramades några gånger och när han skulle åka vidare så ringde han upp och vi pratade nån timme till. Så jag tror vi båda tyckte det kändes bra IRL också.

Igår kväll var han på väg hem igen och passerade här, vi pratade om att han skulle komma hit och sova här men jag var inte riktigt på topp och osäker på det. Så när han kom hit gick jag ut på parkeringen igen och tänkte att vi pratar några minuter, ser hur det känns och sen får han antagligen följa med in. Ena sekunden ville jag så gärna att han skulle följa med in, andra sekunden var jag rädd för att vara ensam inomhus med honom. Inte för att han gett mig någon anledning att vara rädd, utan bara för att jag är som jag är. Var nära att säga "kom nu går vi in" och samtidigt är det som att massor av bilder flimrar förbi mina ögon, av övergrepp. Står där och känner hur tårarna börjar rinna och ba nejnejnej . Jag tänker att han vet nog inte alls hur han ska göra, för han vet att jag tycker det är jobbigt när okända människor tar i mig. Han sitter halvt i bilen så jag ber honom hoppa ur, vilket han gör och håller om mig. Bara det är ovanligt för att vara mig, att söka närhet när nåt är jobbigt. Och jag ville ha honom nära, men att ta med honom upp i lägenheten var jätteskrämmande .

Det slutar med att han åker, efter typ två timmar på parkeringen . Jag sa förlåt och han sa flera gånger att det inte är nån fara, att det får ta den tid det tar och nu har vi ju i alla fall träffats två gånger. Sen pratade vi i telefon tills han var hemma och en stund till och sen har vi smsat idag. Hoppas att han inte är avskräckt bara för att jag är så, jag vet inte, knäpp? Förstörd? Han verkar ju inte vara det, men jag vet inte om han bara är för snäll för att dissa mig direkt efter att jag stått och gråtit på parkeringen . Jag vet inte om han bara döljer sin irritation väl eller om han är sjukt ovanlig, för han verkade aldrig irriterad på mig utan bara förstående och gav alternativ (t.ex. att han bara skulle följa med in typ 20 min och sen åka hem), pressade mig inte alls och sa att han vet ju om det här (han vet jättemycket om mig, om övergreppen jag utsatts för osv.).

Han är fin och jag vill inte att han ska vara avskräckt nu. Stå och gråta andra gången man ses och inte våga släppa in honom i lägenheten känns ju inte jättelyckat.

Tråkigt att du mår så dåligt men utifrån vad du skriver känns det som han är vettig. Ta små steg, träffas ute och känn efter om du vågar lita på honom, forcera inget utan ta det i din egen takt och om han är något att ha så väntar ha på dig.

 

[enough]

Hoppade ur den här tråden för ett bra tag sen, och har inte heller varit så aktiv när det gäller dejting. Jag nämnde nån gång en person jag haft kontakt med (mess och telefon) jättelänge, nu har det hunnit bli över två år. Han bor ca 5 mil bort och ändå har det inte blivit av att ses förrän förra veckan (ibland pga mig, ibland pga honom). Förra veckan skulle han passera här och jag föreslog att jag skulle komma ut och säga hej, på parkeringen bara. Vi stod och pratade i 1,5 timme i kylan, kramades några gånger och när han skulle åka vidare så ringde han upp och vi pratade nån timme till. Så jag tror vi båda tyckte det kändes bra IRL också.

Igår kväll var han på väg hem igen och passerade här, vi pratade om att han skulle komma hit och sova här men jag var inte riktigt på topp och osäker på det. Så när han kom hit gick jag ut på parkeringen igen och tänkte att vi pratar några minuter, ser hur det känns och sen får han antagligen följa med in. Ena sekunden ville jag så gärna att han skulle följa med in, andra sekunden var jag rädd för att vara ensam inomhus med honom. Inte för att han gett mig någon anledning att vara rädd, utan bara för att jag är som jag är. Var nära att säga "kom nu går vi in" och samtidigt är det som att massor av bilder flimrar förbi mina ögon, av övergrepp. Står där och känner hur tårarna börjar rinna och ba nejnejnej . Jag tänker att han vet nog inte alls hur han ska göra, för han vet att jag tycker det är jobbigt när okända människor tar i mig. Han sitter halvt i bilen så jag ber honom hoppa ur, vilket han gör och håller om mig. Bara det är ovanligt för att vara mig, att söka närhet när nåt är jobbigt. Och jag ville ha honom nära, men att ta med honom upp i lägenheten var jätteskrämmande .

Det slutar med att han åker, efter typ två timmar på parkeringen . Jag sa förlåt och han sa flera gånger att det inte är nån fara, att det får ta den tid det tar och nu har vi ju i alla fall träffats två gånger. Sen pratade vi i telefon tills han var hemma och en stund till och sen har vi smsat idag. Hoppas att han inte är avskräckt bara för att jag är så, jag vet inte, knäpp? Förstörd? Han verkar ju inte vara det, men jag vet inte om han bara är för snäll för att dissa mig direkt efter att jag stått och gråtit på parkeringen . Jag vet inte om han bara döljer sin irritation väl eller om han är sjukt ovanlig, för han verkade aldrig irriterad på mig utan bara förstående och gav alternativ (t.ex. att han bara skulle följa med in typ 20 min och sen åka hem), pressade mig inte alls och sa att han vet ju om det här (han vet jättemycket om mig, om övergreppen jag utsatts för osv.).

Han är fin och jag vill inte att han ska vara avskräckt nu. Stå och gråta andra gången man ses och inte våga släppa in honom i lägenheten känns ju inte jättelyckat.

Jag hade en dejt för ett år sen som slutade lite liknande. Allt kändes så bra, fram tills att vi skulle lämna puben, jag försökte mig på ett litet närhetsinitiativ och han bara bröt ihop. Vi sa hejdå efter att länge stått och hållt om varann medan han grät. Tror inte det handlade om tidigare övergrepp i hans fall utan någon annan spärr. Hur som helst, jag blev förvånad men absolut inte irriterad. Hade han velat ge det en chans att ses igen hade jag gärna velat det, och varit redo att ge honom tid, för jag gillade ju killen. Är säker på att han du träffat också känner så, och tycker att du är modig som öppnar upp om dina svårigheter.

 

[Sagohöst]

En karl jag hade kontakt med för rätt länge sen hörde av sig nu. Tyckte jag skulle med på fest på lördag

 

[sorbifolia]

@Niyama kul att ni äntligen träffats, iaf! Jag hoppast han inser att du är värd att vänta på!

Jobbigt att han bor så långt undan, annars vore det väl enklare att träffas bland folk i början tills du blir trygg på honom.. Men kanske du har någon kompis som skulle kunna vara med som moraliskt stöd åt dig, nästa gång ni ska träffas?

 

[parellikusken]

Hoppade ur den här tråden för ett bra tag sen, och har inte heller varit så aktiv när det gäller dejting. Jag nämnde nån gång en person jag haft kontakt med (mess och telefon) jättelänge, nu har det hunnit bli över två år. Han bor ca 5 mil bort och ändå har det inte blivit av att ses förrän förra veckan (ibland pga mig, ibland pga honom). Förra veckan skulle han passera här och jag föreslog att jag skulle komma ut och säga hej, på parkeringen bara. Vi stod och pratade i 1,5 timme i kylan, kramades några gånger och när han skulle åka vidare så ringde han upp och vi pratade nån timme till. Så jag tror vi båda tyckte det kändes bra IRL också.

Igår kväll var han på väg hem igen och passerade här, vi pratade om att han skulle komma hit och sova här men jag var inte riktigt på topp och osäker på det. Så när han kom hit gick jag ut på parkeringen igen och tänkte att vi pratar några minuter, ser hur det känns och sen får han antagligen följa med in. Ena sekunden ville jag så gärna att han skulle följa med in, andra sekunden var jag rädd för att vara ensam inomhus med honom. Inte för att han gett mig någon anledning att vara rädd, utan bara för att jag är som jag är. Var nära att säga "kom nu går vi in" och samtidigt är det som att massor av bilder flimrar förbi mina ögon, av övergrepp. Står där och känner hur tårarna börjar rinna och ba nejnejnej . Jag tänker att han vet nog inte alls hur han ska göra, för han vet att jag tycker det är jobbigt när okända människor tar i mig. Han sitter halvt i bilen så jag ber honom hoppa ur, vilket han gör och håller om mig. Bara det är ovanligt för att vara mig, att söka närhet när nåt är jobbigt. Och jag ville ha honom nära, men att ta med honom upp i lägenheten var jätteskrämmande .

Det slutar med att han åker, efter typ två timmar på parkeringen . Jag sa förlåt och han sa flera gånger att det inte är nån fara, att det får ta den tid det tar och nu har vi ju i alla fall träffats två gånger. Sen pratade vi i telefon tills han var hemma och en stund till och sen har vi smsat idag. Hoppas att han inte är avskräckt bara för att jag är så, jag vet inte, knäpp? Förstörd? Han verkar ju inte vara det, men jag vet inte om han bara är för snäll för att dissa mig direkt efter att jag stått och gråtit på parkeringen . Jag vet inte om han bara döljer sin irritation väl eller om han är sjukt ovanlig, för han verkade aldrig irriterad på mig utan bara förstående och gav alternativ (t.ex. att han bara skulle följa med in typ 20 min och sen åka hem), pressade mig inte alls och sa att han vet ju om det här (han vet jättemycket om mig, om övergreppen jag utsatts för osv.).

Han är fin och jag vill inte att han ska vara avskräckt nu. Stå och gråta andra gången man ses och inte våga släppa in honom i lägenheten känns ju inte jättelyckat.

Alltså, jag tycker han verkar vara en fantastiskt fin kille. Precis sån som man borde kunna förvänta sig att alla killar är.. Men de tyvärr inte är.

 

[parellikusken]

Messade A ikväll och frågade om hon ville ses igen, ändå hon som har skrivit att hon vill det förut. Men inget svar fast jag skrev typ halv åtta. Så jag är rejält dissad av henne.

 

[Fazeem]

Det rullar på för mig och Humanisten! Dock kände jag att det var lite svajigt i helgen som var, jag hade väldigt mycket ångest (något som jag har rätt ofta och både medicineras och ska gå i terapi för) och då blir jag väldigt trött. Jag sa till honom hur det var och att jag gärna träffade honom ändå, för ångesten är ju en del av min vardag i tid och otid, och då kan jag ju inte heller dölja den sidan av mig hela tiden Vi sågs och det var mysigt, men jag märkte att han nog var lite distanserad gällande ångest-biten och inte riktigt förstod. Men å andra sidan är det säkert svårt för en utomstående att förstå direkt, och jag har inte tänkt så mycket mer på det. Dock varit lite orolig att han kanske tappade intresset lite...

... men icke då Nu ikväll skickade han en inspelning där han spelade "My Kinda Woman" av Mr. Big på elgitarr och skrev "Den här är till dig " och att han velat spela in den och skicka till mig sen vi lyssnade på den härom veckan. Såatteee jag har nu smält till en liten pöl igen och vi har bestämt att ses på fredag

Jag tycker det är så otroligt skönt att detta dejtandet tar sin tid! Ingenting görs förhastat (för att vara jag) och det känns som att vi tar det i en bra takt. Jag njuter fortfarande av att vara ensam, och av att vara med honom. Jag förloras inte i en evig längtan och oro över relationens framtid, det får gå som det går. Det känns bara så stabilt

 

[Migo]

Hoppade ur den här tråden för ett bra tag sen, och har inte heller varit så aktiv när det gäller dejting. Jag nämnde nån gång en person jag haft kontakt med (mess och telefon) jättelänge, nu har det hunnit bli över två år. Han bor ca 5 mil bort och ändå har det inte blivit av att ses förrän förra veckan (ibland pga mig, ibland pga honom). Förra veckan skulle han passera här och jag föreslog att jag skulle komma ut och säga hej, på parkeringen bara. Vi stod och pratade i 1,5 timme i kylan, kramades några gånger och när han skulle åka vidare så ringde han upp och vi pratade nån timme till. Så jag tror vi båda tyckte det kändes bra IRL också.

Igår kväll var han på väg hem igen och passerade här, vi pratade om att han skulle komma hit och sova här men jag var inte riktigt på topp och osäker på det. Så när han kom hit gick jag ut på parkeringen igen och tänkte att vi pratar några minuter, ser hur det känns och sen får han antagligen följa med in. Ena sekunden ville jag så gärna att han skulle följa med in, andra sekunden var jag rädd för att vara ensam inomhus med honom. Inte för att han gett mig någon anledning att vara rädd, utan bara för att jag är som jag är. Var nära att säga "kom nu går vi in" och samtidigt är det som att massor av bilder flimrar förbi mina ögon, av övergrepp. Står där och känner hur tårarna börjar rinna och ba nejnejnej . Jag tänker att han vet nog inte alls hur han ska göra, för han vet att jag tycker det är jobbigt när okända människor tar i mig. Han sitter halvt i bilen så jag ber honom hoppa ur, vilket han gör och håller om mig. Bara det är ovanligt för att vara mig, att söka närhet när nåt är jobbigt. Och jag ville ha honom nära, men att ta med honom upp i lägenheten var jätteskrämmande .

Det slutar med att han åker, efter typ två timmar på parkeringen . Jag sa förlåt och han sa flera gånger att det inte är nån fara, att det får ta den tid det tar och nu har vi ju i alla fall träffats två gånger. Sen pratade vi i telefon tills han var hemma och en stund till och sen har vi smsat idag. Hoppas att han inte är avskräckt bara för att jag är så, jag vet inte, knäpp? Förstörd? Han verkar ju inte vara det, men jag vet inte om han bara är för snäll för att dissa mig direkt efter att jag stått och gråtit på parkeringen . Jag vet inte om han bara döljer sin irritation väl eller om han är sjukt ovanlig, för han verkade aldrig irriterad på mig utan bara förstående och gav alternativ (t.ex. att han bara skulle följa med in typ 20 min och sen åka hem), pressade mig inte alls och sa att han vet ju om det här (han vet jättemycket om mig, om övergreppen jag utsatts för osv.).

Han är fin och jag vill inte att han ska vara avskräckt nu. Stå och gråta andra gången man ses och inte våga släppa in honom i lägenheten känns ju inte jättelyckat.

Jag tycker han verkar klok. Det finns en handfull såna killar också, där ute.

 

[Niyama]

Jag hade en dejt för ett år sen som slutade lite liknande. Allt kändes så bra, fram tills att vi skulle lämna puben, jag försökte mig på ett litet närhetsinitiativ och han bara bröt ihop. Vi sa hejdå efter att länge stått och hållt om varann medan han grät. Tror inte det handlade om tidigare övergrepp i hans fall utan någon annan spärr. Hur som helst, jag blev förvånad men absolut inte irriterad. Hade han velat ge det en chans att ses igen hade jag gärna velat det, och varit redo att ge honom tid, för jag gillade ju killen. Är säker på att han du träffat också känner så, och tycker att du är modig som öppnar upp om dina svårigheter.

Det där var skönt att höra på nåt sätt, att det finns fler än mig som reagerar knepigt. Det positiva är ju ändå att jag har haft kontakt med honom i över två år, det har varit många timmars telefonsamtal så detta kom ju inte som en blixt från klar himmel för honom. Han vet ändå om så pass mycket om mig, vilket han ju själv påpekade.

@Niyama kul att ni äntligen träffats, iaf! Jag hoppast han inser att du är värd att vänta på!

Jobbigt att han bor så långt undan, annars vore det väl enklare att träffas bland folk i början tills du blir trygg på honom.. Men kanske du har någon kompis som skulle kunna vara med som moraliskt stöd åt dig, nästa gång ni ska träffas?

Ja, bara att vi sågs var ju ett framsteg . Har ju träffat honom ute på parkeringen två sena kvällar nu och det känns lugnt. Så länge det är utomhus går det oftast bra, men att vara inne eller i bil eller så är svårt. Men nä, ingen kompis med, det tror jag hade varit väldigt obekvämt för oss båda.

Alltså, jag tycker han verkar vara en fantastiskt fin kille. Precis sån som man borde kunna förvänta sig att alla killar är.. Men de tyvärr inte är.

Ja, jättefin! Därför blev jag så trött på mig själv när det kändes som jag förstört det.


Men, jag tror inte han blev avskräckt för han smsade ikväll igen och vi hade ju redan skrivit idag så fanns ingen anledning att smsa av nåt artighetsskäl. Jag var beredd på att det skulle komma nåt om att det här har ju varit trevligt men... Nåt som bromsade eller avslutade. Men det var precis som vanligt. Nu kommer det nog inte gå att ses på ett par veckor pga hans jobb och sen får jag besök, men det känns som jag behöver smälta det lite. Efter att vi sågs förra veckan var det väldigt intensivt smsande och telefonpratande vilket var jättetrevligt, men jag orkar inte riktigt med nytt försök att ses direkt.

 

[SaraXX]

Hur mår du @Tranan ?

 

[Tranan]

Hur mår du @Tranan ?

Riktigt dåligt.

 

[SaraXX]

Riktigt dåligt.

Har du någon som du kan prata med?

 

[Tranan]

Två Pers.

 

[Tranan]

Har du någon som du kan prata med?

Men känner mig helt ensam just nu.

 

[athena_arabians]

Riktigt dåligt.

heart

 

[Migo]

Hundarna rastade och matade, alla djuren tillsedda, djurvakterna redo, alla inköp gjorda... Bara städa av hemmet åt hundvakten, stoppa grejerna i väskan och fixa flygsnacksen så är det klart. Kl 01:30 inatt startar jag mot Arlanda!

Det känns så himla BRA!

 

[Zinfernia]

Hundarna rastade och matade, alla djuren tillsedda, djurvakterna redo, alla inköp gjorda... Bara städa av hemmet åt hundvakten, stoppa grejerna i väskan och fixa flygsnacksen så är det klart. Kl 01:30 inatt startar jag mot Arlanda!

Det känns så himla BRA!

Liveuppdatering med gopro-kamera via länk tack! Lycka till!!!