Ja, jag vet inte... Lite ego, ja.. Men som sagt så har vi helt annorlunda liv, han jobbar på typ kontor med 7-16 tider, men ibland blir det 10-14 typ, sen kommer han hem till sitt totalrenoverade hus och är klar för dagen och har inget att göra, och vill så gärna träffa mig, för att han saknar mig. Och där sitter jag i ett kaos liksom!
![Nailbiting :nailbiting: :nailbiting:]()
![Meh :meh: :meh:]()
Ett kaos som normalt sett fungerar mycket bra, ett väldigt kontrollerat kaos, men fortfarande kaos! Jag jobbar med andra människor, jag kan inte bara stänga dörren och gå. Jag har ansvaret över alla i arbetsgruppen, blir någon sjuk ringer dom till mig och jag sätter in vikarie, byter någon pass så ska jag lägga in det i tidrapporteringen, jag har ett jobb där det ska finnas personal på plats 24/7, och även mina lediga dagar tillbringas det mycket tid för att få allt att fungera! Det är starka mediciner, och vilka får ge och vilka få inte, jag måste ha koll så det alltid finns tex handskar och övriga hygienprodukter på plats, för det är jag som beställer sånt också. Det ska bokas läkarbesök, osv osv... Jag roddar i ALLT, och jag vill också göra det för då vet jag att det blir gjort. Det är som sagt människor vi jobbar med, en människa jag jobbat åt under 11 års tid, så SJÄLVKLART betyder den mycket för mig, och jag vill veta att allt sköts, och allt finns på plats på jobbet för att hen ska kunna få det hen har rätt till, ett sånt bra liv som möjligt.
Sen på det så har jag ett halvrenoverat hus, en son med sina problem, först och främst selektiv ätstörning, men har svåra koncentrationssvårigheter, så skolan är tuff för han. Utredningar har gjorts, men ingen diagnos ställd.
Pappa som blir 77 nästa år och bor ensam i en stuga ute i skogen, han börjar bli riktigt virrig i perioder och jag är rädd att det ska hända han något. I somras försökte han ringa med tv-dosan... Min bror bor i Malmö (vi andra i familjen i Dalarna) så brorsan har ingen koll. Mina två äldre halvsyrror har ingen kontakt alls med pappa, dom anser att han är för egen och han har valt det själv. (Japp, jag är lik pappa där...) så jag vill ju gärna ha koll så han verkligen mår bra som han säger att han gör när vi ringer varandra... Men det är nästan en heldag som går då det är långt att åka.
Sen hästen och hunden som ska ha sitt också.
Och det känns inte riktigt som om han förstod hur otrolig mycket röra det blir i mitt liv ibland, han kan som sagt dra och jobba några timmar och blippa på en dator, sen åka hem och vara klar för dagen. Och det är väll där det sket sig, och jag tror inte alls det handlar om att han förväntade sig att jag skulle ge upp en massa (fast vad vet jag..) utan att han bara inte kunde se och förstå hur mycket mer jag har som måste få lov att gå före...