Dejtingtråden 23

[Mineur]

Träffade precis "hjärtat". Vi spelade biljard och jag fick verkligen kämpa för att dölja hur mycket jag hatar när det går dåligt för mig.

Han är verkligen superfin på alla sätt och vis, men jag börjar bli orolig för att våra samtal flyter på dåligt, eller snarare att jag (vi) inte kommer på så mycket att prata om. Det blir mest jobbet, kompis/familjerelationer, vad vi har gjort/ska göra typ så.

Jag vet inte vad det är. Han är ju kanske lite stel och så blir jag det av honom tror jag. Jag är inte lika snackig och knäpp som jag är med vänner. Och jag jämför med hur kul jag och grannen hade det. Vi skämtade massor, pratade djupa ämnen osv. Även om jag inte saknar alla gånger han sa nåt dumt och jag blev sur kan jag inte låta bli att jämföra.

Vad ska jag göra ? Kommer inte på något att säga när samtalsämnena ovan tar slut. Då hånglar vi istället för det täcker tystnaden bra. Men det kommer inte hålla i längden och vill verkligen fortsätta träffa honom.

Jag kände likadant med min nuvarande partner efter vår typ sjätte, sjunde date eller vad det kan ha varit. Jag tror till och med att jag skrev om det i singeltråden här! Nu var det några år sedan, men som jag minns det släppte det väldigt snart därefter och sedan dess har jag definitivt aldrig behövt oroa mig för att vi inte ska ha saker att prata om

Jag tror att det för mig delvis handlade om att vi kommit så pass långt att hjärnan började leta fel för att förbereda sig på att allt skulle gå åt helvete, och då började jag tänka på det för mycket, och så blev jag stel, och så blev det värre, och så var den onda cirkeln komplett... Jag minns inte att jag gjorde något aktivt för att lösa det, jag tror att det löste sig själv allteftersom vi kom närmare varandra och dels blev mer avslappnade i hur och om vad vi pratade, dels blev bekväma med att alla samtal inte alltid var 100% liksom. Jag tänker att efter några dejter så befinner man sig i gränslandet mellan "känner inte varandra alls så har massor av frågor" och "känner varandra tillräckligt bra för att kunna vara hur knäpp som helst/det inte ska bli obekvämt om det blir tyst".

Fy vad jag svamlar, men jag tänkte att jag skulle försöka hjälpa till eftersom jag kände igen oron! Tycker du om killen i övrigt så skulle jag inte sluta träffa honom på grund av något sådant, men ger det sig inte efter ett tag så får du kanske tänka en vända till. Men det är bara min åsikt!

 

[the_connemara]

@Myblackcat Svårt. Det är min hatsituation allmänt i livet och största anledningen till att jag har så extremt svårt att ta tag i att träffa mina matchningar. Jag tror jag hade försökt ta upp något att faktiskt vilja ha en diskussion om för att se om man kan hitta lite andra ämnen att finna varandra i för att kanske komma lite framåt mot läget @Mineur beskriver.

Men det är ju också min standardstrategi pga jag inte kan socialisera, att hysteriskt försöka ha saker på lager. Det är ju dock ingen lösning någon längre stund i ditt fall såklart, då tror jag mer på @Bison s konstaterande, utan mest för att se om ni kan hitta vidare eller inte.

 

[Hero]

Kvinnors lust avtar sällan i sig, de tappar bara lusten för den mannen är min erfarenhet. Jag har inledningsvis alltid haft störst lust, men den är tätt sammanlänkad med att jag känner respekt för personen. Tappar jag respekten så tappar jag också lusten. För den personen då, jag är ju fortfarande intresserad av sex. Och då gör jag slut (det är alltid jag som gör slut. Också ganska typiskt tror jag).

Så du är ute på lite djupt vatten tror jag. Män som är skickliga älskare och bra, jämställda och hyggliga partners har nog sällan de här problemen att deras partner tappar lust.

Nja, djupt vatten...
Av det jag läst är det oftast så att kvinnan tappat lusten till mannen , precis som du säger. Pga , att han gått upp i vikt eller att han helt enkelt inte är lika "spännande" längre och andra män intresserar mera.

Själv känner jag mig som en kåtbock med varenda kvinna jag träffat. Alltid jag som vill mest och får intiera. Man undrar ju lite om det är så lite sex ibörjan så lär det bli rätt dött efter 2-3 år.

 

[Red_Chili]

Nja, djupt vatten...
Av det jag läst är det oftast så att kvinnan tappat lusten till mannen , precis som du säger. Pga , att han gått upp i vikt eller att han helt enkelt inte är lika "spännande" längre och andra män intresserar mera.

Själv känner jag mig som en kåtbock med varenda kvinna jag träffat. Alltid jag som vill mest och får intiera. Man undrar ju lite om det är så lite sex ibörjan så lär det bli rätt dött efter 2-3 år.

Å andra sidan har precis just det diskuterats tidigare i dejtingtråden, så vi behöver knappast ta upp det ännu en gång Kanske kan vi bara nöja oss med att du och ett flertal andra bukefalister har helt olika tankar om det. Överens om att inte vara överens alltså.

 

[Malibu_Stacy]

Verkar vanligt att det klingar av efter 2-3 år in i förhållanden. Oftast kvinnan som tappar suget om man läser familjeliv.
Inte undra på att det så många förhållanden som tar slut...

Undrar då hur det blir om två kvinnor är i ett förhållande?

 

[stjarnhimmel]

Undrar då hur det blir om två kvinnor är i ett förhållande?

Ja du får kolla vad som står på Familjeliv.

 

[mandalaki]

Undrar då hur det blir om två kvinnor är i ett förhållande?

Eftersom de aldrig träffar på några kåtbockar så har de väl inte sex, helt enkelt.

 

[Malibu_Stacy]

Eftersom de aldrig träffar på några kåtbockar så har de väl inte sex, helt enkelt.

Men då borde ju relationen ta slut. Hence, det borde inte finnas några längre lesbiska förhållanden!
Eller så finns helt enkelt inte sex med i bilden. Alla kvinnors dröm!

 

[mandalaki]

Men då borde ju relationen ta slut. Hence, det borde inte finnas några längre lesbiska förhållanden!
Eller så finns helt enkelt inte sex med i bilden. Alla kvinnors dröm!

En del (män) verkar tro det, de kan inte föreställa sig sex utan Den Heliga K***en. Ett tjejpar som jag kände berättade att det sällan slog fel, om de satt och pratade med nån fyllskalle på krogen kom till slut ofta frågan ”Men ... öh ... hur GÖR ni?” De brukade bara svara ”Tja, hur gör du själv?”

 

[Malibu_Stacy]

En del (män) verkar tro det, de kan inte föreställa sig sex utan Den Heliga K***en. Ett tjejpar som jag kände berättade att det sällan slog fel, om de satt och pratade med nån fyllskalle på krogen kom till slut ofta frågan ”Men ... öh ... hur GÖR ni?” De brukade bara svara ”Tja, hur gör du själv?”

Men herregud Men ja, jag har också stött på det (lever i en samkönad relation)

 

[gul_zebra]

Men herregud Men ja, jag har också stött på det (lever i en samkönad relation)

Inte längetill

 

[cirkus]

Nja, djupt vatten...
Av det jag läst är det oftast så att kvinnan tappat lusten till mannen , precis som du säger. Pga , att han gått upp i vikt eller att han helt enkelt inte är lika "spännande" längre och andra män intresserar mera.

Själv känner jag mig som en kåtbock med varenda kvinna jag träffat. Alltid jag som vill mest och får intiera. Man undrar ju lite om det är så lite sex ibörjan så lär det bli rätt dött efter 2-3 år.

Suck på riktigt.

Av det du har läst? Var fan har du läst det?

OM du läser det som typ ALLA kvinnor skriver här så handlar det om mäns BETEENDE inte om deras utseende (det är ju bara du som har en så n hangup på vikt - släpp att alla är som du).

 

[Mineur]

... och så återgår vi till att diskutera dejting och tar sidospåren i egna trådar!

/Mod

 

[strawberrysylt]

Helt för min egen skull och på flera plan. Haft sen sexdebut och perioder av mycket sexuell frustration, mycket pga ett dåligt självförtroende, fick inte till det. På senare år två långa relationer med så småningom enformigt och senare nästan obefintligt sexliv. Så när jag blev singel nu och började nätdejta, och det plötsligt var lättare än nånsin att få hångla och ligga med olika personer var det väldigt roligt och spännande! Och det kan det säkert fortfarande vara. Men jag är nog lite trött på det just nu.

Nu ska jag skicka iväg ett sånt där "Trevligt igår, jag ses gärna igen"-sms och frustrerat vakta telefonen ett tag.

Okej! Ja, jag känner igen mig där. Hade länge dåligt självförtroende och obefintligt sexliv i mitt långa förhållande mkt pga det. Sen blev jag singel och hade gått/gick ner mkt i vikt vilket ledde till ökad uppmärksamhet från killar, vilket ledde till flera engångsligg än jag egentligen mådde bra av. Själv förstod jag först i efterhand att det nog var även sorg som gjorde att jag kände behov av den bekräftelsen. Min bästa vän påtalade det dock där och då. Därför jag tycker det är bra gjort av dig att själv kunna se och reflektera!

Något svar från dejten?

 

[Loons]

Gjorde det, eller trodde att jag gjort det. Hittade en blocka funktion på truecaller men tydligen inte så fick detta imorse:
Klart jag vill ha mer kontakt med dig gumman! Glömde ringa dig och jag ber om ursäkt för det. Det finns många som jag gärna bryter med men inte dig.

Och en halvtimme senare:

Så hör hemskt gärna av dig.

Men då så, då är det ju frid och fröjd.

Funderade på att svara men struntar i det. Känns som något han säger för att inte vara the bad guy och allt bara ska rinna ut i sanden smärtfritt istället. Jag kan ge honom (och mig) det.

Vilket sliskigt meddelande

 

[zarmino]

Har finslipat min presentation på Tinder, och varit tydlig med att jag är less på engångsgrejer, så nu får jag inga matchningar alls... Men det betyder ju iofs att min sållning funkar

 

[Return_to_the_moon]

Jag kände likadant med min nuvarande partner efter vår typ sjätte, sjunde date eller vad det kan ha varit. Jag tror till och med att jag skrev om det i singeltråden här! Nu var det några år sedan, men som jag minns det släppte det väldigt snart därefter och sedan dess har jag definitivt aldrig behövt oroa mig för att vi inte ska ha saker att prata om

Jag tror att det för mig delvis handlade om att vi kommit så pass långt att hjärnan började leta fel för att förbereda sig på att allt skulle gå åt helvete, och då började jag tänka på det för mycket, och så blev jag stel, och så blev det värre, och så var den onda cirkeln komplett... Jag minns inte att jag gjorde något aktivt för att lösa det, jag tror att det löste sig själv allteftersom vi kom närmare varandra och dels blev mer avslappnade i hur och om vad vi pratade, dels blev bekväma med att alla samtal inte alltid var 100% liksom. Jag tänker att efter några dejter så befinner man sig i gränslandet mellan "känner inte varandra alls så har massor av frågor" och "känner varandra tillräckligt bra för att kunna vara hur knäpp som helst/det inte ska bli obekvämt om det blir tyst".

Fy vad jag svamlar, men jag tänkte att jag skulle försöka hjälpa till eftersom jag kände igen oron! Tycker du om killen i övrigt så skulle jag inte sluta träffa honom på grund av något sådant, men ger det sig inte efter ett tag så får du kanske tänka en vända till. Men det är bara min åsikt!

Tack för att du delar med dig !
Jag tycker inte alls att du svamlar utan sätter verkligen ord på det där gränslandet som jag tror vi också befinner oss i.

Jag tycker att vi har det avslappnat ändå. Jag känner att jag utan problem kan ta upp viktiga saker som t.ex. kommunikation. Jag tycker inte heller att det känns obekvämt när det är tyst. Det jag tänker är bara att vi borde ha mer saker att prata om. Med kompisar flödar samtalsämnena, men med honom kan jag bli jag helt blank. Kommer inte på någonting alls att prata om. Det är oftast i slutet av en dejt.

Jag kommer absolut fortsätta träffa honom. Jag trivs så bra i hans sällskap, men jag hoppas att vi blir mer bekväma med varandra så att vi kan vara mer oss själva.

Jag kom faktiskt på vad jag ska göra! Eftersom han är så bra att resonera med så ska jag ta upp det här med honom. Jag ska fråga om han känner sig bekväm med mig och hur annorlunda han är när han är med kompisar. Jag ska fråga om han verkligen är så lugn som han är med mig eller om han blir mer avslappnad när man lär känna honom bättre.

 

[Return_to_the_moon]

@Myblackcat Svårt. Det är min hatsituation allmänt i livet och största anledningen till att jag har så extremt svårt att ta tag i att träffa mina matchningar. Jag tror jag hade försökt ta upp något att faktiskt vilja ha en diskussion om för att se om man kan hitta lite andra ämnen att finna varandra i för att kanske komma lite framåt mot läget @Mineur beskriver.

Men det är ju också min standardstrategi pga jag inte kan socialisera, att hysteriskt försöka ha saker på lager. Det är ju dock ingen lösning någon längre stund i ditt fall såklart, då tror jag mer på @Bison s konstaterande, utan mest för att se om ni kan hitta vidare eller inte.

Ja det är svårt det där.

 

[Return_to_the_moon]

Jag vet inte om det är så mycket att göra.
Är rätt krass, antingen så har man personkemin eller så har man den inte och då stannar det på en artigt, trevlig nivå.
För mig är det jätteviktigt att jag känner mig avslappnad, att vi hittar varandra i samtalen, det flyter, vi skrattar tillsammans, är tysta tillsammans utan att det blir stelt.

Den delen har jag haft med kollegan sen första gången vi jobbade tillsammans.
Idag satt vi på kontoret och pratade om katter, en annan kollega kom med ett inlägg. Vi tittade på varandra och började skratta, tänkte exakt samma sak, den tredje bara tittade på oss och gick därifrån
Det är bara naturligt och självklart.

Ja det är jätteskönt när man klickar sådär med någon direkt! Däremot tänker jag att olika relationer tar olika lång tid på sig tills man blir bekväma med varandra. Det kan ju vara att någon håller igen lite som gör att den andra då gör det. Jag hoppas att vi kan komma över den tröskeln för annars kommer det inte bli något långvarigt. Jag behöver kunna vara helt mig själv utan att oroa mig för att någon tänker att jag är knäpp.

Jag funderar också på att det är för att vi tycker om varandra så mycket så vi är rädda att sabba det. Att vi därför håller igen lite. Med grannen var jag väldigt öppen redan från början, men det var nog delvis för att jag inte kände attraktion då och mest ville vara kompisar. Då tänkte jag att han fick ta mig för den jag var annars kunde han dra typ .

 

[Bison]

Ja det är jätteskönt när man klickar sådär med någon direkt! Däremot tänker jag att olika relationer tar olika lång tid på sig tills man blir bekväma med varandra. Det kan ju vara att någon håller igen lite som gör att den andra då gör det. Jag hoppas att vi kan komma över den tröskeln för annars kommer det inte bli något långvarigt. Jag behöver kunna vara helt mig själv utan att oroa mig för att någon tänker att jag är knäpp.

Jag funderar också på att det är för att vi tycker om varandra så mycket så vi är rädda att sabba det. Att vi därför håller igen lite. Med grannen var jag väldigt öppen redan från början, men det var nog delvis för att jag inte kände attraktion då och mest ville vara kompisar. Då tänkte jag att han fick ta mig för den jag var annars kunde han dra typ .

Tycker du tänker klokt och rätt, en jättebra idé att ta upp det med honom!
Jag är ju så himla lat och saknar det där tålamodet.
Tror det grundar sig i att jag inte är tillräckligt intresserad och engagerad, är det inte enkelt så kan det vara.