Dejtingtråden 23

[Elektronen]

Vill man ens ligga efter den dokumentären? Har hört så mycket jobbigt/hemskt om den...

Nej inte direkt, jag skulle ha svårt att switcha över.

 

[Elektronen]

Jag är så på kompisnivå, det kan ta tid innan jag släpper in någon och verkligen hittar den personen.
Men har aldrig varit med om att attraktion vuxit fram, den måste finnas från början annars är det kört.
Har försökt vara lite mer öppensinnad men det slutar aldrig bra

Stor igenkänning! Gjort det flera ggr också, fortsatt träffa någon jag gillar personlighetsmässigt men inte direkt attraherad av. För mig har det alltid varit med killar som jag förstått inte direkt får tjejer superlätt, så känns nästan ännu värre att ge dem falskt hopp .

 

[Fibusen]

Jag är så på kompisnivå, det kan ta tid innan jag släpper in någon och verkligen hittar den personen.
Men har aldrig varit med om att attraktion vuxit fram, den måste finnas från början annars är det kört.
Har försökt vara lite mer öppensinnad men det slutar aldrig bra

Åh, det här är så jävla svårt! Jag träffar ju hojkillen nu, enbart, och vi klickade (klickar) så sjukt jävla galet bra, inte en sekund det har varit ”jobbigt” att vara med honom. Tycker om honom, hur han är, och allt det där. Det finns liksom inget som är dåligt!

Däremot så fick jag ju som ni alla vet, ett helt sinnessjukt klick till garagekillen, där var det rosa moln på direkten. Så nu funderar jag på om det är så det ”ska” vara, eller om det kan växa fram?

För absolut så finns det MYCKET med hojkillen, men det är inte det där samma ”berusade” tillståndet som jag var i med garagekillen. Än?!

Sen tänker jag att jag kanske blev ”berusad” bara för att jag visste att det var svårt att få honom? Att det inte går att uppleva riktigt så med en som verkligen vill ha en tillbaka? Att själva jakten är lite spännande?

Jag tycker verkligen om att var med hojkillen och längtar efter honom när vi inte ses, så jag tror absolut det kan bli en riktigt stor kärlek. Och kärlek vid första ögonkastet har jag aldrig trott på (innan g-killen) så det som jag och hojkillen har nu är på något sätt och vis inte mindre eller sämre än vad jag känt till tidigare partners innan på detta stadiet.

Men samtidigt så har jag nu fått känna det där berusade, och frågan är ju om man egentligen ”ska” göra det från början, eller om det är lika okej om det får växa fram? Jag är ju en mycket svår person som har svårt för känslor och allt som har med det att göra, svårt att släppa in andra människor och STORT behov av egentid. Det kanske bara är jag som är knäpp?

Jaja, överanalyseraren är igång här... Hur som helst så träffas vi seriöst nu iallafall, har tagit bort tinder och allt sånt. Mår riktigt bra med honom, och han är fantastisk. Vi har sjukt roligt tillsammans, och trivs i varandras sällskap. Vi tar det dock lugnt då jag är lite rädd att det ska bli för mycket (ensamvargen....) och har väll inte direkt satt nån stämpel på ”oss” mer än att vi tycker om varandra och ses när vi vill och kan, och att vi inte träffar andra. Vi pratar om saker vi vill hitta på i framtiden tillsammans utan att jag får panik, så det måste väll vara bra endå?

Han har sina intressen som tar lite tid, och jag mina. Perfekt med andra ord! På måndag ska vi ha långdejt tills på tisdag. Hoppas det känns lika fantastiskt efter att ha spenderat över ett dygn tillsammans! Och det blir första gången på väääääldigt väldigt länge jag delar säng med någon, (bästa killkompisen sen 16 år tillbaka på nyårsafton räknas inte!) så det ska bli intressant. Får se om jag får någon sömn alls eller om jag ligger och panikstirrar i taket halva natten...

Vi har pratat mycket om mina....svårigheter...Jag hoppas han förstår att det absolut inte handlar om HONOM, utan att det bara är sån jag är. Jag tycker det verkar så iallafall. Jag vill ju inte att han ska tro att jag inte är riktigt intresserad, för det ÄR jag ju, skulle ju aldrig slösat min dyrbara egentid på honom annars.

Men han är sååå fin!

 

[Elektronen]

Ska kanske träffa brasilianaren i morgon igen. Får vibbarna av att han är mest intresserad av sex... Fått kommentaren att han trodde det/jag skulle vara vildare när vi hade sex (så jag är väl tråkig då antar jag?! ).
Vet inte riktigt vad jag tycker om det och vet inte riktigt om det är superbra för mig att bara träffa någon för att ha sex med.

Såg att danskillen är intresserad av ett dansevent jag kanske tänkt gå på ikväll, men tror inte att jag vågar skriva och fråga om han faktiskt ska dit.

 

[Hero]

Stor igenkänning! Gjort det flera ggr också, fortsatt träffa någon jag gillar personlighetsmässigt men inte direkt attraherad av. För mig har det alltid varit med killar som jag förstått inte direkt får tjejer superlätt, så känns nästan ännu värre att ge dem falskt hopp .

Du får väl säga som det är då. Att du gillar att umgås men är inte attraherad. Då är du ju ärlig.
Det är samma för mig. Men är jag inte attraherad så vill jag inte träffa henne två ggr.

 

[Elektronen]

Åh, det här är så jävla svårt! Jag träffar ju hojkillen nu, enbart, och vi klickade (klickar) så sjukt jävla galet bra, inte en sekund det har varit ”jobbigt” att vara med honom. Tycker om honom, hur han är, och allt det där. Det finns liksom inget som är dåligt!

Däremot så fick jag ju som ni alla vet, ett helt sinnessjukt klick till garagekillen, där var det rosa moln på direkten. Så nu funderar jag på om det är så det ”ska” vara, eller om det kan växa fram?

För absolut så finns det MYCKET med hojkillen, men det är inte det där samma ”berusade” tillståndet som jag var i med garagekillen. Än?!

Sen tänker jag att jag kanske blev ”berusad” bara för att jag visste att det var svårt att få honom? Att det inte går att uppleva riktigt så med en som verkligen vill ha en tillbaka? Att själva jakten är lite spännande?

Jag tycker verkligen om att var med hojkillen och längtar efter honom när vi inte ses, så jag tror absolut det kan bli en riktigt stor kärlek. Och kärlek vid första ögonkastet har jag aldrig trott på (innan g-killen) så det som jag och hojkillen har nu är på något sätt och vis inte mindre eller sämre än vad jag känt till tidigare partners innan på detta stadiet.

Men samtidigt så har jag nu fått känna det där berusade, och frågan är ju om man egentligen ”ska” göra det från början, eller om det är lika okej om det får växa fram? Jag är ju en mycket svår person som har svårt för känslor och allt som har med det att göra, svårt att släppa in andra människor och STORT behov av egentid. Det kanske bara är jag som är knäpp?

Jaja, överanalyseraren är igång här... Hur som helst så träffas vi seriöst nu iallafall, har tagit bort tinder och allt sånt. Mår riktigt bra med honom, och han är fantastisk. Vi har sjukt roligt tillsammans, och trivs i varandras sällskap. Vi tar det dock lugnt då jag är lite rädd att det ska bli för mycket (ensamvargen....) och har väll inte direkt satt nån stämpel på ”oss” mer än att vi tycker om varandra och ses när vi vill och kan, och att vi inte träffar andra. Vi pratar om saker vi vill hitta på i framtiden tillsammans utan att jag får panik, så det måste väll vara bra endå?

Han har sina intressen som tar lite tid, och jag mina. Perfekt med andra ord! På måndag ska vi ha långdejt tills på tisdag. Hoppas det känns lika fantastiskt efter att ha spenderat över ett dygn tillsammans! Och det blir första gången på väääääldigt väldigt länge jag delar säng med någon, (bästa killkompisen sen 16 år tillbaka på nyårsafton räknas inte!) så det ska bli intressant. Får se om jag får någon sömn alls eller om jag ligger och panikstirrar i taket halva natten...

Vi har pratat mycket om mina....svårigheter...Jag hoppas han förstår att det absolut inte handlar om HONOM, utan att det bara är sån jag är. Jag tycker det verkar så iallafall. Jag vill ju inte att han ska tro att jag inte är riktigt intresserad, för det ÄR jag ju, skulle ju aldrig slösat min dyrbara egentid på honom annars.

Men han är sååå fin!

Du verkar vara väldigt lik mig, så jag tror inte att du är knäpp .
Det finns ju olika slags attraktion tänker jag. Men sen vet jag inte om det ibland är det där att någon är svår att få som spär på det. För mig måste det ju finnas någon slags attraktion från början, sen kan den ju växa. Men det är nog en handfull om ens det människor jag varit superattraherade av på en gång i mitt liv, men har aldrig dejtat någon av dem.
Har du någonsin dejtat någon du känt dig berusad av ?

 

[Elektronen]

Du får väl säga som det är då. Att du gillar att umgås men är inte attraherad. Då är du ju ärlig.
Det är samma för mig. Men är jag inte attraherad så vill jag inte träffa henne två ggr.

Ja det var mer något jag gjorde när jag var yngre. Nu för tiden lägger jag inte tid på det om det inte finns något mer där.

 

[Bison]

Åh, det här är så jävla svårt! Jag träffar ju hojkillen nu, enbart, och vi klickade (klickar) så sjukt jävla galet bra, inte en sekund det har varit ”jobbigt” att vara med honom. Tycker om honom, hur han är, och allt det där. Det finns liksom inget som är dåligt!

Däremot så fick jag ju som ni alla vet, ett helt sinnessjukt klick till garagekillen, där var det rosa moln på direkten. Så nu funderar jag på om det är så det ”ska” vara, eller om det kan växa fram?

För absolut så finns det MYCKET med hojkillen, men det är inte det där samma ”berusade” tillståndet som jag var i med garagekillen. Än?!

Sen tänker jag att jag kanske blev ”berusad” bara för att jag visste att det var svårt att få honom? Att det inte går att uppleva riktigt så med en som verkligen vill ha en tillbaka? Att själva jakten är lite spännande?

Jag tycker verkligen om att var med hojkillen och längtar efter honom när vi inte ses, så jag tror absolut det kan bli en riktigt stor kärlek. Och kärlek vid första ögonkastet har jag aldrig trott på (innan g-killen) så det som jag och hojkillen har nu är på något sätt och vis inte mindre eller sämre än vad jag känt till tidigare partners innan på detta stadiet.

Men samtidigt så har jag nu fått känna det där berusade, och frågan är ju om man egentligen ”ska” göra det från början, eller om det är lika okej om det får växa fram? Jag är ju en mycket svår person som har svårt för känslor och allt som har med det att göra, svårt att släppa in andra människor och STORT behov av egentid. Det kanske bara är jag som är knäpp?

Jaja, överanalyseraren är igång här... Hur som helst så träffas vi seriöst nu iallafall, har tagit bort tinder och allt sånt. Mår riktigt bra med honom, och han är fantastisk. Vi har sjukt roligt tillsammans, och trivs i varandras sällskap. Vi tar det dock lugnt då jag är lite rädd att det ska bli för mycket (ensamvargen....) och har väll inte direkt satt nån stämpel på ”oss” mer än att vi tycker om varandra och ses när vi vill och kan, och att vi inte träffar andra. Vi pratar om saker vi vill hitta på i framtiden tillsammans utan att jag får panik, så det måste väll vara bra endå?

Han har sina intressen som tar lite tid, och jag mina. Perfekt med andra ord! På måndag ska vi ha långdejt tills på tisdag. Hoppas det känns lika fantastiskt efter att ha spenderat över ett dygn tillsammans! Och det blir första gången på väääääldigt väldigt länge jag delar säng med någon, (bästa killkompisen sen 16 år tillbaka på nyårsafton räknas inte!) så det ska bli intressant. Får se om jag får någon sömn alls eller om jag ligger och panikstirrar i taket halva natten...

Vi har pratat mycket om mina....svårigheter...Jag hoppas han förstår att det absolut inte handlar om HONOM, utan att det bara är sån jag är. Jag tycker det verkar så iallafall. Jag vill ju inte att han ska tro att jag inte är riktigt intresserad, för det ÄR jag ju, skulle ju aldrig slösat min dyrbara egentid på honom annars.

Men han är sååå fin!

Men det där tycker jag låter jättebra.
Jag tänker att det inte måste vara känslostorm men att det måste finnas en attraktion från början.

Jag tyckte kollegan var attraktiv direkt när jag såg honom, men lite dum i huvudet. Sen lärde jag känna honom och han gick från attraktiv idiot till attraktiv och vettig
Det har jag även berättat för honom, att jag ägnade första året att ogilla honom starkt, han skrattade mest åt det och var glad att det gick över

 

[Fibusen]

Du verkar vara väldigt lik mig, så jag tror inte att du är knäpp .
Det finns ju olika slags attraktion tänker jag. Men sen vet jag inte om det ibland är det där att någon är svår att få som spär på det. För mig måste det ju finnas någon slags attraktion från början, sen kan den ju växa. Men det är nog en handfull om ens det människor jag varit superattraherade av på en gång i mitt liv, men har aldrig dejtat någon av dem.
Har du någonsin dejtat någon du känt dig berusad av ?

Nej, aldrig upplevt det innan som sagt. Och då har jag flera års samboskap, giftemål och barn idag. Där fick det som sagt växa fram. Mitt bästa och seriösaste förhållande var med en jag var osäker på i början om jag ens var intresserad av eller inte, och det växte till en riktigt stor kärlek för mig och det är också han som jag har barn med, så jag är ju inte rädd över att jag inte känner tillräckligt för hojkillen, utan det är bara det att det jag kände för g-killen var helt utom denna värld, som en blixt från klar himmel, och det är klart det skulle vara trevligt att uppleva det igen.

Men jag säger ju inte att jag och tex hojkillen aldrig kommer komma dit. Med hojkillen så upplever jag något varmare och lugnare. En trygghet där jag alltid kan vara mig själv och där jag kan säga precis vad jag tänker utan att känna mig rädd eller orolig. Jag ÄR som sagt en överanalyserare av världsklass, jag tänker 325 tankar i sekunden, oftast med katastroftänk på högsta radarn.

Jag är nog en pain in the röv egentligen, och har alltid fått höra ”sluta tänk så mycket” ”hur orkar du ens fundera på det NU?!” osv. Med hojkillen kan jag föra alla dessa sinnessjuka diskussionerna med utan att han slår bort dom. Han är (redan) en stor trygghet för mig och skulle det hända något alldeles hemskt så är det honom jag skulle ringa till många ggr. Just för att jag vet att han lyssnar och inte dumförklarar mig med att säga att jag inte ska tänka på det. Tyvärr så finns det ju ingen knapp man bara kan stänga av hjärnan med, så jag har ju många gånger behållt alla tankar och funderingar för mig själv, vilket sen resulterat i att det blir för mycket och en släng av rejäl ångest eller att jag bryter ihop. Nu kan jag pysa ur mig då och då och utan att känna mig ivägen eller dryg, och det känns väldigt skönt och fint att kunna få och våga göra det.

 

[Fibusen]

Nej, aldrig upplevt det innan som sagt. Och då har jag flera års samboskap, giftemål och barn idag. Där fick det som sagt växa fram. Mitt bästa och seriösaste förhållande var med en jag var osäker på i början om jag ens var intresserad av eller inte, och det växte till en riktigt stor kärlek för mig och det är också han som jag har barn med, så jag är ju inte rädd över att jag inte känner tillräckligt för hojkillen, utan det är bara det att det jag kände för g-killen var helt utom denna värld, som en blixt från klar himmel, och det är klart det skulle vara trevligt att uppleva det igen.

Men jag säger ju inte att jag och tex hojkillen aldrig kommer komma dit. Med hojkillen så upplever jag något varmare och lugnare. En trygghet där jag alltid kan vara mig själv och där jag kan säga precis vad jag tänker utan att känna mig rädd eller orolig. Jag ÄR som sagt en överanalyserare av världsklass, jag tänker 325 tankar i sekunden, oftast med katastroftänk på högsta radarn.

Jag är nog en pain in the röv egentligen, och har alltid fått höra ”sluta tänk så mycket” ”hur orkar du ens fundera på det NU?!” osv. Med hojkillen kan jag föra alla dessa sinnessjuka diskussionerna med utan att han slår bort dom. Han är (redan) en stor trygghet för mig och skulle det hända något alldeles hemskt så är det honom jag skulle ringa till många ggr. Just för att jag vet att han lyssnar och inte dumförklarar mig med att säga att jag inte ska tänka på det. Tyvärr så finns det ju ingen knapp man bara kan stänga av hjärnan med, så jag har ju många gånger behållt alla tankar och funderingar för mig själv, vilket sen resulterat i att det blir för mycket och en släng av rejäl ångest eller att jag bryter ihop. Nu kan jag pysa ur mig då och då och utan att känna mig ivägen eller dryg, och det känns väldigt skönt och fint att kunna få och våga göra det.

Och precis nu insåg jag att jag tycker mer om hojkillen än vad jag själv hade en aning om!

 

[Tonto]

Ja det var mer något jag gjorde när jag var yngre. Nu för tiden lägger jag inte tid på det om det inte finns något mer där.

Intressant egentligen, själv är jag sådan som inte blir attraherad av någon till att börja med. Jag måste träffa personen flertalet gånger innan jag kan bestämma mig om personen är attraktiv eller ej.

 

[pepp]

Krullet kom förbi igår, men det kändes mest konstigt. Och herr pudel blev inte jätteförtjust, kommer nog inte träffa honom igen faktiskt..

 

[Bison]

Krullet kom förbi igår, men det kändes mest konstigt. Och herr pudel blev inte jätteförtjust, kommer nog inte träffa honom igen faktiskt..

Alltid lyssna på hunden!
Utom när det gäller Ruben, han verkar dras till folk jag ogillar på ren djävulskap

 

[pepp]

Alltid lyssna på hunden!
Utom när det gäller Ruben, han verkar dras till folk jag ogillar på ren djävulskap

Eller hur! Jag gjorde misstaget att inte göra det en gång. Aldrig mer!
De han tycker om sover han med, klättrar runt på dom med en leksak i munnen och pussas. Nu, ingenting!

 

[Bison]

Eller hur! Jag gjorde misstaget att inte göra det en gång. Aldrig mer!
De han tycker om sover han med, klättrar runt på dom med en leksak i munnen och pussas. Nu, ingenting!

Då är det ju ett solklart fall, bra att han är så himla tydlig.
Jag får gå efter vad katten tycker istället, hon verkar mer socialt kompetent än Ruben

 

[Elektronen]

Intressant egentligen, själv är jag sådan som inte blir attraherad av någon till att börja med. Jag måste träffa personen flertalet gånger innan jag kan bestämma mig om personen är attraktiv eller ej.

Ja det där med attraktion är svårt! Jag kan absolut bli attraherad av någon som jag inte var från början om jag lär känna dem, men då ska det nog vara i icke dejtingsammanhang. Attraktion för mig baseras absolut inte bara på utseende.
Men just i dejtingsammanhang tycker jag det blir svårt att träffas många ggr om jag inte känner någon attraktion, blir en mer pressad situation tycker jag.

 

[Elektronen]

Då är det ju ett solklart fall, bra att han är så himla tydlig.
Jag får gå efter vad katten tycker istället, hon verkar mer socialt kompetent än Ruben

Bra att ha det som test! Jag tänker ju att hur människor överlag beter sig mot djur säger ganska mycket om de är vettiga människor eller ej!

 

[Sharpless]

Och precis nu insåg jag att jag tycker mer om hojkillen än vad jag själv hade en aning om!

Jag tror det kan vara bra att prata/skriva om vad man tänker och tycker. Leder oftast till att man lyckas samla tankarna.

 

[Bison]

Bra att ha det som test! Jag tänker ju att hur människor överlag beter sig mot djur säger ganska mycket om de är vettiga människor eller ej!

Absolut!
Jag skulle aldrig kunna dejta någon som inte är bra med mina djur.
Ruben är skitsvår men bara människan anstränger sig och försöker bonda med honom så är jag nöjd

 

[Milosari]

Träffade en VÄLDIGT spännande tjej igår. Hon är lite yngre (33) men stencool och jag blev väldigt impad. Hon vill träffas igen ☺. Så nu letar vi datum.

Köpenhamn är inne i ett flow. Dejt ikväll och på måndag blir det samma som sist. Vi har pratat jättemycket och jag hoppas att det inte känns lika jobbigt nästa gång.