I stort en regnig, (bitvis) stressig och trött dag.
Men så fanns det absolut ljusglimtar.
Till att börja med i skolan:
Jag går i en klass med väldigt "gamla" kamrater. Vi är ca. 30 personer totalt - men bara typ 4 st (exklusive mig) är under 25 år gamla. De flesta är "småbarnsföräldrar i 35 års åldern", men det finns också en klick med ännu äldre som är typ 50-60 år. Dessa är (de flesta iaf) mor/farföräldrar, och typ den enas yngsta barn hade nyligen gift sig. Det "stadiet i livet" är de alltså på.
Småttingarna under 25 klickade jag jättebra med från första sekund. De flesta av de 35 åriga småbarnsföräldrarna också - trodde faktiskt helt ärligt att några av de var runt 20-25 år första dagarna - tills de började prata om sina familjer
Men iaf. Just denna klick av "riktigt gamla" har jag aldrig känt att jag klickat med. Inte så att någon varit otrevlig eller så, tvärtom, men de har liksom känts "avlägsna, lätt omoderna och just...gamla". Och jag har dessutom bara pratat med de lite som hastigast tidigare. Men så idag före föreläsningen fick jag chans att prata med några av de lite mer ordentligt. Och det sa verkligen klick!
Visst, man kan ju inte komma ifrån att de är "på ett helt annat stadie i livet" än mig - liksom deras yngsta barn är 5-15 år äldre än mig. Men det var just det som var lite häftigt också, att vi trots de extrema skillnaderna i livssituation/ålder ändå kunde ha en väldigt spännande diskussion och utan att jag framstod som en "bebis i skjorta" i sammahanget. Det var faktiskt en riktigt häftig aha-upplevelse!
Sen stallet:
Vädret idag har bäst kunnat beskrivas med ett ord: Skit. Det har ösregnat hela dagen och varit +11-ish grader. Därtill hade jag glömt både paraply och jacka hemma, varför jag gick typ 1.5 km från bussen -> stallet endast iförd skjorta och jeans. Det var jättemysigt, och jag frös inte alls.
Så när jag väl kom till stallet hittade jag lyckligtvis en hög med (om än smutsiga) torra kläder. Bara det kvalar ju in till dagens bästa!
Men iaf. Hade tänkt mig ett dressyrpass på banan, men banan hade förvandlats till en inhägnad vattenpöl, så de planerna gick ju i stöpet. Bestämde mig för att tömköra ute istället. Lätt frusen och omotiverad tänkte jag att jag fick ta det för var det var och blicka framåt istället. H.H däremot bjöd verkligen upp till dans
Dels var han bara i största allmänhet jättefin att tömköra; snabb i övergångarna, lätt att ställa/forma, gjorde fina skänkelvikningar (vi brukar göra det tvärs över vägen ibland, den är inte direkt så trafikerad...)
Och som om inte det var nog: Den vägen brukar vid enstaka tillfällen användas av sådana som övningskör tung MC. H.H har blivit enormt mycket mera trafiksäker sedan han flyttade hit, men just brummande MC:ar har han haft liite svårt med hela tiden. Inte så att det blivit värsta situationen, men han har ändå fryst, fnorkat och "stressat upp". Men idag så stod dessa på en liten grusplan, med motorerna påslagna. Tänkte att det kunde vara ett bra sätt att försöka öva möten med dito. Och H.H var verkligen så duktig! Vi kunde gå förbi i normal icke-spänd skritt, med som enda reaktionen att H.H hade huvudet
lite ställt åt deras håll, öronen spetsade och ett uttryck som typ sa "Hej, hej grabbar!
". Är så grymt stolt över honom!
