Dagboksinläggsrubrik

Jag är uppgiven. Försöker inget längre.

Jag har åter kontakt med vårdteamet. Men jag upplever inte att jag får någon hjälp. Inget blir bättre.

På fredag är det tänkt att jag ska sövas för provtagning. Det kommer inte att fungera för jag får knappt något stöd alls efteråt.

Jag klarar inte av att vara i närheten av provtagna människor och nu ska jag själv vara den provtagna. Jag är lovad lugnande när jag vaknar efter narkosen, men tvivlar ändå på att jag kommer att klara det.

I måndags fick jag samåka med en provtagen människa. Jag hade helt sjuk ångest och började till slut att gråta och slå mig själv i ansiktet med mobilen. Det blev inga märken av slagen så det finns inga bevis på att jag har slagit mig själv.

Vården tycker att jag även i fortsättningen ska åka med provtagna människor. När jag inte klarar det så blir jag ställd på gatan. Vården verkar tycka att jag är en trotsig 3-åring när jag sätter mig ner och gråter för att det är en samåkning. De ser inte att jag inte kan. Att jag är oförmögen att klara det kravet.

På fredag är det tänkt att jag ska klara mig ensam efter provtagningen, med bara lite lugnande. Ingen hjälp eller stöd på kvällen och natten. Och psykakuten kan heller inte hjälpa. För jag kan inte ta mig dit eller hem när jag måste samåka. Jag är skitstressad över att jag nu inte ens har akuten att vända mig till.

Jag är skiträdd.

Idag har jag legat på soffan eller i sängen hela dagen. Orkar inte ens försöka med något längre. För det är ingen idé.

Ringde vårdteamet i hopp om att få hjälp och stöd, men det blev ingen skillnad.

Och melatoninet är slut.

 

[LillaGubben]

Fast man svimmar inte av ormfobi. Just på grund av risken för att svimma så är blodfobi mer komplicerat. Jag klarar inte att svimma. Det är min största skräck.

Jo, det kan man visst göra!
Jag har sett det irl för både orm och spindelfobi.

Din fobi är inte på något sätt värre än andras fobier. Av den anledningen borde du i alla fall försöka ta till dig att du inte är ensam om att ha problem och att det som hjälpt andra kan vara värt för dig att prova också.

Är skräcken för att svimma större än fobin? Jag tänker att du ska jobba med att hantera det som känns minst farligt först.

 

[Alexandra_W]

Jo, det kan man visst göra!
Jag har sett det irl för både orm och spindelfobi.

Din fobi är inte på något sätt värre än andras fobier. Av den anledningen borde du i alla fall försöka ta till dig att du inte är ensam om att ha problem och att det som hjälpt andra kan vara värt för dig att prova också.

Är skräcken för att svimma större än fobin? Jag tänker att du ska jobba med att hantera det som känns minst farligt först.

Det är ju supervanligt att svimma vid nål/sprutfobi med. Och därför de direkt frågar om man vill ligga ner om man är rädd för stick.

 

[Elo]

Jag kan inte tänka mig något värre än en panikattack som innebär att jag slår mig själv och kan svimma. Simning är enormt traumatiskt. Svimmade nästan när jag gick i kbt och blev traumatiserad. Jag klarade inte av att komma vidare efter det.

Fast man svimmar inte av ormfobi. Just på grund av risken för att svimma så är blodfobi mer komplicerat. Jag klarar inte att svimma. Det är min största skräck.


Då kan man väl inte vara ute i samhället alls eller ta taxi ö.h.t. Taxichaufförer är oftast män.

Det värsta är att svimma.

Ögonbindel är väl det enda som kan funka, men då kan jag inte titta ut och inte heller slå på musiken varje gång den stannar. Adaptern jag köpt för att kunna lyssna på musik med mina lurar, glappar, och i värsta fall kan en låt stanna 15-20 gånger.

Problemet är ju att man behöver komma hem också. Det finns ingen som kan hämta mig och köra hem mig.

Jag har testat det där förut och det har inte fungerat. Ångesten har härjat med mig ändå i timme efter timme efter timme efter timme. Det går aldrig över.

Problemet är att jag kan svimma. Och det är den maximala skräcken.

Vet inte. Jag har vaknat och ligger nu på soffan. Har inte ätit än.

Det här bevisar ju det jag sa tidigare. Dvs, du har mer förväntansångest än något annat. Det är heller inte farligt att svimma* eller känna det som om man ska svimma. Är det roligt? Nej. Men inte farligt.

Utom om man är i/nära vatten, trafik eller kanter, tex.

 

[Fjordfrälst]

Det här. Det är det man måste jobba med.

Jag själv har spindelfobi. Men jag kan inte låta den ta över hela mitt liv.
För ca två veckor sedan satt det plötsligt en, i mitt tycke, stor spindel på väggen i källargången när jag skulle gå ut. Jag kastade mig mot motsatt vägg, ut fortare än kvickt och panikångesten var ett faktum. Åkte iväg på mitt ärende när det lugnat sig.
Men när jag kom hem igen fick jag vackert sitta kvar i bilen och göra upp en plan med mig själv. Antingen går jag runt huset framöver och begränsar min värld, eller så tar jag tjuren vid hornen och går källarvägen redan idag. Så jag tog källarvägen, hade huvudet vänt ner mot golvet, kisade så hårt att jag bara precis såg var jag satte fötterna och tog raska steg. Men jag gjorde det. Och det har jag fortsatt med dagligen. För när jag inte är i situationen så vet jag ju att spindeln inte kommer döda mig, och kan därför resonera och planera i förväg. Jag behöver inte leta efter den med blicken, jag behöver bara fokusera på att gå. Och nu ca två veckor senare börjar jag kunna slappna av lite igen, tack vare att jag dagligen bestämmer mig för att utmana mig själv.
För ett gäng år sedan hade det varit svårt att ens tänka tanken. Så det är ju ett ständigt jobb med mig själv som gett resultat.

Världen kommer inte kunna anpassa sig efter en enda persons specifika fobi. Den måste man jobba med själv. Ja, det är skitjobbigt, men det är ännu jobbigare att veta att jag är den som begränsar mitt eget liv för en irrationell rädsla.

Så är det ju och man kämpar med olika problem. Jag har inte ett dugg problem med spindlar utan annat men det ger ju likväl begränsningar i livet.

Det är ju supervanligt att svimma vid nål/sprutfobi med. Och därför de direkt frågar om man vill ligga ner om man är rädd för stick.

Japp. En medstudent svimmade när vi blev blev vaccinerade mot TBC och hepatit B I början av utbildningen...

 

[Fjordfrälst]

Det här bevisar ju det jag sa tidigare. Dvs, du har mer förväntansångest än något annat. Det är heller inte farligt att svimma* eller känna det som om man ska svimma. Är det roligt? Nej. Men inte farligt.

Utom om man är i/nära vatten, trafik eller kanter, tex.

Tänker också på förväntansångest. Det gör det hela ännu värre eftersom Wille målar upp en bild och hjärnan gör ju allt för att förverkliga det
..

 

[Amha]

Jag kan inte tänka mig något värre än en panikattack som innebär att jag slår mig själv och kan svimma. Simning är enormt traumatiskt. Svimmade nästan när jag gick i kbt och blev traumatiserad. Jag klarade inte av att komma vidare efter det.

Fast man svimmar inte av ormfobi. Just på grund av risken för att svimma så är blodfobi mer komplicerat. Jag klarar inte att svimma. Det är min största skräck.

Det där är knepigt. Vi är alla olika, varför man inte kan generalisera på det sättet. -Du- kan inte tänka dig något värre än svimning. -Jag- kan tänka mig något värre. Jag hade en stor rädsla för blodprov några år. Yes, jag svimmade. Det var svettigt och jätteläskigt, jag slocknade osv men vettet sa mig att det inte är farligt, annat än i min hjärna. Jag kunde sitta där i väntrummet med högre puls ju närmare "mitt" nummer det blev och yrsel och grejer när jag klev in i rummet. Nu har jag ju pga längre tids sjukdom osv behövt hantera den där rädslan och utsätta mig för den så den har ju blivit mindre. Däremot går jag ju inte direkt från provtagning till en galamiddag utan en dusch däremellan, för rejält svettigt är det fortfarande men farligt? Nej. Vettet säger mig att det inte är farligt.

Ormfobin däremot är inte i närheten av samma kontroll som den där blodprovsrädslan var och har aldrig varit. Jag ser ju fortfarande ormarna som livsfarliga, Amha-ätande varelser. Sen har jag ju med övning lärt mig att ta kontrollen över rädslan relativt snabbt när jag möter en orm idag. Visst, det värsta jag varit med om med ormar är ju rejält svindel/yrsel men för -mig- var inte svimning något traumatiskt. Inte i närheten av hur illa en närkontakt med huggormarna har varit när jag inte övat regelbundet. Det om något har förstört hela dagen och jag har sett "ormar" överallt sådana dagar. Vi är alla olika.

Det är tråkigt att kbt:n inte anpassats efter dig och dina behov. Jag är dock övertygad om att du inte är ett hopplöst fall om du bara får rätt övningar och faktiskt lägger energi på dem. Om du skulle tvingas möta din rädsla konstant under flera dagar/veckor skulle du med all sannolikhet inte dö av den. Du hade garanterat hatat det och mått skit men med tiden skulle det garanterat lätta. Precis som att jag inte dött av att tvingas ha nålar i armar, handleder, handryggar, fötter osv konstant i flera dagar även om jag verkligen avskytt det och haft det jättejobbigt, innan det lättat lite. Jag skulle heller inte dö av att min make kom hem med en Amha-ätande orm och placerade i terrarium. Jag hade tvingats lära mig att leva med otäckheterna. Precis som att jag tvingade min nålrädda make att lära sig leva med kanyler i badrumsskåpet (de är skitbra att pilla bort stickor med).

 

[Alexandra_W]

Det där är knepigt. Vi är alla olika, varför man inte kan generalisera på det sättet. -Du- kan inte tänka dig något värre än svimning. -Jag- kan tänka mig något värre. Jag hade en stor rädsla för blodprov några år. Yes, jag svimmade. Det var svettigt och jätteläskigt, jag slocknade osv men vettet sa mig att det inte är farligt, annat än i min hjärna. Jag kunde sitta där i väntrummet med högre puls ju närmare "mitt" nummer det blev och yrsel och grejer när jag klev in i rummet. Nu har jag ju pga längre tids sjukdom osv behövt hantera den där rädslan och utsätta mig för den så den har ju blivit mindre. Däremot går jag ju inte direkt från provtagning till en galamiddag utan en dusch däremellan, för rejält svettigt är det fortfarande men farligt? Nej. Vettet säger mig att det inte är farligt.

Ormfobin däremot är inte i närheten av samma kontroll som den där blodprovsrädslan var och har aldrig varit. Jag ser ju fortfarande ormarna som livsfarliga, Amha-ätande varelser. Sen har jag ju med övning lärt mig att ta kontrollen över rädslan relativt snabbt när jag möter en orm idag. Visst, det värsta jag varit med om med ormar är ju rejält svindel/yrsel men för -mig- var inte svimning något traumatiskt. Inte i närheten av hur illa en närkontakt med huggormarna har varit när jag inte övat regelbundet. Det om något har förstört hela dagen och jag har sett "ormar" överallt sådana dagar. Vi är alla olika.

Det är tråkigt att kbt:n inte anpassats efter dig och dina behov. Jag är dock övertygad om att du inte är ett hopplöst fall om du bara får rätt övningar och faktiskt lägger energi på dem. Om du skulle tvingas möta din rädsla konstant under flera dagar/veckor skulle du med all sannolikhet inte dö av den. Du hade garanterat hatat det och mått skit men med tiden skulle det garanterat lätta. Precis som att jag inte dött av att tvingas ha nålar i armar, handleder, handryggar, fötter osv konstant i flera dagar även om jag verkligen avskytt det och haft det jättejobbigt, innan det lättat lite. Jag skulle heller inte dö av att min make kom hem med en Amha-ätande orm och placerade i terrarium. Jag hade tvingats lära mig att leva med otäckheterna. Precis som att jag tvingade min nålrädda make att lära sig leva med kanyler i badrumsskåpet (de är skitbra att pilla bort stickor med).

Jag har alltid varit sjukt rädd för råttor och ormar. Helt orimlig rädsla att de ska attackera mig och bita mig och jag inte ska få bort dem. När jag såg orm i ett uteförråd gick jag aldrig mer in där. Jag fixade så en annan person tog ut min cykel därifrån och sen öppnade jag aldrig dörren mer. När det gäller råttor slutade jag gå in i hönshuset bara jag hörde der fanns råttor där. Gick aldrig mer in.

Det funkade rent praktiskt rätt bra. Men rädslan var lika stor. Sen skulle jag (jag är ganska säker på att jag skrivit om detta förr så jag tar det kort) flytta en gödselstack för hand. Det bor väldigt många snokar i gödselstackar. Jag kastade grejerna ifrån mig, skrek, sprang, grät och hyperventilerade. Men var tvungen fortsätta. På slutet, spadtag 250 plus, susade det i öronen och hjärtat klappade mm men jag kunde bära snokarna på spaden till nya stacken.
Efter det så jag är fortfarande rädd för orm, jag skriker och hoppar fortfarande. Men jag inser att de inte kommer anfalla mig bara sådär.

Råttor var enklare att undvika. Särskilt som jag medvetet lät bli att titta efter råttor. Sen fick vi råttor i stallet jag vad inack. Min första reaktion i paniken var att jag måste flytta genast. Råttorna höll nämligen till precis vid min hästs box. Dock kunde jag ju varken flytta på dagen eller sluta åka till hästen. Jag kallar det här för min ofrivilliga rått-KBT. För inte bara såg jag de jävlarna varje dag. De låg döda i fällor precis vid hästens box. Och mina stallkamrater som direkt snappade jag tyckte det var obehagligt brukade skicka mig bilder så fort en råtta fastnat i fällan så jag skulle vara förberedd när jag kom till stallet.

Råttjävlarna spred sig, så der blev extensiv KBT. Jag är fortfarande rädd för råttor men mer "uäck, äckligt". Jag är inte paniskt rädd och jag tror inte de ska anfalla mig. Jag skulle aldrig ta i en råtta, död eller levande, och jag får fortfarande puls mm. Men jag är "bara" rädd. Och det är så himla skönt!

Och - det är samma sak som hjälpt mot både orm och råtta som hjälpte mig med min sprutfobi. Där var en fobi, jag slogs för att fly, hade extremt panik och hade kunnat göra vad som helst för att slippa bli stucken. Det var många år det inte gick alls. Men sen kom två saker med några års mellanrum som förändrade. Häst behövde sprutas och jag hade ingen som kunde hjälpa mig. Det gjorde att jag tillslut kunde hantera nålar och sticka häst även om jag mådde extremt dåligt. Den andra var att jag behövde sprutor varje dag i över ett år. Tillslut tog jag dem själv. Jag tycker fortfarande det är väldigt obehagligt med blodprov och kan inte titta. Men nu går det.

Så även jag är helt inne på att det blir ingen ändring förrän man slutar undvika -oavsett om det är frivilligt eller tvunget. Dock har ju @Wille där en trauma och en fobi redan så steget är högt och stort. Men förhoppningsvis kommer hon dig tillslut innan världen är helt begränsad

 

[Wille]

Fast @Wille man kan visst svimma av ormfobi. Eller annan fobi. Och ett supervanligt symptom vid panikångest är känslan av att svimma.

Så du behöver korrigera att din känsla av att du ska svimma och din rädsla för det är unik. Det är den inte och det är bra för då finns det sätt att hantera.

Jag kanske får ångra detta men jag måste fråga. Hur kan din blodfobi vara så selektiv? Du vågar inte gå på promenad för hemorrojden kan börja blöda och du kan svimma. Men du kan ju börja blöda när du jobbar i trädgården? Eller hanterat en katt. Rent statistiskt är det större risk för det. Och du kan börja blöda och svimma när du kör bil.

Så vad gör det selektiva, och kan du utnyttja det på något vis? Alltså så du tar med dig vad som gör det tryggt och ofarligt att köra bil ut på skogspromenaden

Och glöm inte - så länge man inte är på höjd, nära en kant eller framför fordon osv så är det inte farligt att svimma.

Jag klarar inte av att ligga och kallsvettas, vara yr, må illa och känna att hörseln försvinner. Det är en sån skräck att känna alla de där symptomen. Man är helt hjälplös och det känns som om man ska dö.

Det är erfarenheter som säger mig vad som skapar risk.

Empirin visar att taxichaufförer är farligare än plåster, ja. Det finns många anmälda övergrepp mot kvinnor i samband med svart- eller vanlig taxiresa. Är man en av de kvinnorna så kan det naturligtvis vara extremt traumatiskt att åka ensam med en man igen. Jag förstår inte din kommentar, vill du mena att det är svårare för dig med samåkning än för en kvinna som åker med en manlig taxichaufför?

Det låter som att du behöver träna på tanken att det inte är farligt att svimma. Inte så länge du t ex inte svimmar när du står på en stege eller sitter bakom ratten.

Det är en skräckupplevelse att svimma. Klarar det inte av den anledningen. Vet att det inte är farligt, men det hjälper inte mig.

Kanske är det lika svårt för vissa kvinnor att åka med manliga chaufförer, men då kan ju de inte åka alls.

 

[Alexandra_W]

Det är erfarenheter som säger mig vad som skapar risk.

Vilken erfarenhet är det som lärt dig att det är en risk att se en människa med plåster?

Erfarenhetsmässigt är det extremt mycket större risk att svimma när man kör bil än promenerar i skogen.

Så jag undrar fortfarande hur fobin kan vara så selektiv?

 

[Alexandra_W]

Kanske är det lika svårt för vissa kvinnor att åka med manliga chaufförer, men då kan ju de inte åka alls.

Precis. Endera kan de inte åka alls. Eller så måste de hantera sin rädsla/sina känslor.
Alltså precis som för dig.

 

[athena_arabians]

Jag har alltid varit sjukt rädd för råttor och ormar. Helt orimlig rädsla att de ska attackera mig och bita mig och jag inte ska få bort dem. När jag såg orm i ett uteförråd gick jag aldrig mer in där. Jag fixade så en annan person tog ut min cykel därifrån och sen öppnade jag aldrig dörren mer. När det gäller råttor slutade jag gå in i hönshuset bara jag hörde der fanns råttor där. Gick aldrig mer in.

Det funkade rent praktiskt rätt bra. Men rädslan var lika stor. Sen skulle jag (jag är ganska säker på att jag skrivit om detta förr så jag tar det kort) flytta en gödselstack för hand. Det bor väldigt många snokar i gödselstackar. Jag kastade grejerna ifrån mig, skrek, sprang, grät och hyperventilerade. Men var tvungen fortsätta. På slutet, spadtag 250 plus, susade det i öronen och hjärtat klappade mm men jag kunde bära snokarna på spaden till nya stacken.
Efter det så jag är fortfarande rädd för orm, jag skriker och hoppar fortfarande. Men jag inser att de inte kommer anfalla mig bara sådär.

Råttor var enklare att undvika. Särskilt som jag medvetet lät bli att titta efter råttor. Sen fick vi råttor i stallet jag vad inack. Min första reaktion i paniken var att jag måste flytta genast. Råttorna höll nämligen till precis vid min hästs box. Dock kunde jag ju varken flytta på dagen eller sluta åka till hästen. Jag kallar det här för min ofrivilliga rått-KBT. För inte bara såg jag de jävlarna varje dag. De låg döda i fällor precis vid hästens box. Och mina stallkamrater som direkt snappade jag tyckte det var obehagligt brukade skicka mig bilder så fort en råtta fastnat i fällan så jag skulle vara förberedd när jag kom till stallet.

Råttjävlarna spred sig, så der blev extensiv KBT. Jag är fortfarande rädd för råttor men mer "uäck, äckligt". Jag är inte paniskt rädd och jag tror inte de ska anfalla mig. Jag skulle aldrig ta i en råtta, död eller levande, och jag får fortfarande puls mm. Men jag är "bara" rädd. Och det är så himla skönt!

Och - det är samma sak som hjälpt mot både orm och råtta som hjälpte mig med min sprutfobi. Där var en fobi, jag slogs för att fly, hade extremt panik och hade kunnat göra vad som helst för att slippa bli stucken. Det var många år det inte gick alls. Men sen kom två saker med några års mellanrum som förändrade. Häst behövde sprutas och jag hade ingen som kunde hjälpa mig. Det gjorde att jag tillslut kunde hantera nålar och sticka häst även om jag mådde extremt dåligt. Den andra var att jag behövde sprutor varje dag i över ett år. Tillslut tog jag dem själv. Jag tycker fortfarande det är väldigt obehagligt med blodprov och kan inte titta. Men nu går det.

Så även jag är helt inne på att det blir ingen ändring förrän man slutar undvika -oavsett om det är frivilligt eller tvunget. Dock har ju @Wille där en trauma och en fobi redan så steget är högt och stort. Men förhoppningsvis kommer hon dig tillslut innan världen är helt begränsad

Jag har liknande erfarenhet av nålar/blodprov. Genom hela uppväxten var det vidrigt med vaccinering och blodprover.

Sedan fick jag Crohns... och pga medicinen var jag tvungen att i två månader lämna prover (tre rör!) en gång i veckan. Det tunnades ur till en gång i månaden och är nu nere på en gång i kvartalet om allt ser bra ut.

Jag gav min f-n på att det skulle fungera och tack vare mängdträningen bryr jag mig inte ett dugg numera. Jag tom pekar var det brukar gå bäst att sticka

 

[Wille]

Vilken erfarenhet är det som lärt dig att det är en risk att se en människa med plåster?

Erfarenhetsmässigt är det extremt mycket större risk att svimma när man kör bil än promenerar i skogen.

Så jag undrar fortfarande hur fobin kan vara så selektiv?

I och med plåstret så vet jag att de nyligen är provtagna. Jag klarar inte ens av att skriva vad jag är rädd för. Känner panik av bara tanken.

Kör jag bil så kan jag hela tiden komma undan det som är farligt och jag är bland folk. I skogen är jag ensam. Och det är nog större risk att jag blöder om jag promenerar än om jag kör bil. Det har aldrig hänt när jag kört bil, men däremot när jag promenerat.

 

[Amha]

Precis. Endera kan de inte åka alls. Eller så måste de hantera sin rädsla/sina känslor.
Alltså precis som för dig.

Precis! Och endera kan jag inte bo där jag bor, iom att jag nästan ser huggormsboet från huset. Eller så måste jag hantera min rädsla. Endera kan jag inte ha (ute)katt. Eller så måste jag hantera mina rädslor när kattskrället kommer med slingrande varelser

 

[Alexandra_W]

I och med plåstret så vet jag att de nyligen är provtagna. Jag klarar inte ens av att skriva vad jag är rädd för. Känner panik av bara tanken.

Kör jag bil så kan jag hela tiden komma undan det som är farligt och jag är bland folk. I skogen är jag ensam. Och det är nog större risk att jag blöder om jag promenerar än om jag kör bil. Det har aldrig hänt när jag kört bil, men däremot när jag promenerat.

Nej. Du vet ingenting pga ett plåster. Du TROR det betyder att de är provtagna. Men du vet inte.

 

[Wille]

Förresten, varför var folk så på att jag skulle ha ensamåkning när jag blev arg på en människa som inte lämnade mig ifred. Då var det så synd om den respektlösa människan.

 

[Elo]

I och med plåstret så vet jag att de nyligen är provtagna. Jag klarar inte ens av att skriva vad jag är rädd för. Känner panik av bara tanken.

Kör jag bil så kan jag hela tiden komma undan det som är farligt och jag är bland folk. I skogen är jag ensam. Och det är nog större risk att jag blöder om jag promenerar än om jag kör bil. Det har aldrig hänt när jag kört bil, men däremot när jag promenerat.

Vad händer om du tillåter dig att känna panik? Om du inte låter dig själv bli rädd för den, utan bara erkänna att den är där?

(Detta är en teknik som funkat ganska bra för mig. Att känna och erkänna känslorna men inte låta dem ta över. Också viktigt att namnge dem så att man bet vad man hanterar)

 

[Wille]

Nej. Du vet ingenting pga ett plåster. Du TROR det betyder att de är provtagna. Men du vet inte.

Varför skulle de annars ha plåster om de inte hade sår under?

 

[Wille]

Vad händer om du tillåter dig att känna panik? Om du inte låter dig själv bli rädd för den, utan bara erkänna att den är där?

(Detta är en teknik som funkat ganska bra för mig. Att känna och erkänna känslorna men inte låta dem ta över. Också viktigt att namnge dem så att man bet vad man hanterar)

Har provat och det blir inte bättre. Paniken fortsätter i timme efter timme efter timme efter timme.

 

[Alexandra_W]

Förresten, varför var folk så på att jag skulle ha ensamåkning när jag blev arg på en människa som inte lämnade mig ifred. Då var det så synd om den respektlösa människan.

Förstår du inte det själv? Eller är du bara arg och vill ventilera?

 

[Alexandra_W]

Varför skulle de annars ha plåster om de inte hade sår under?

De kan ha sår utan att ha blivit provtagna. Jag har ofta plåster pga sår men nästan aldrig plåster pga provtagning trots att jag provtas ofta.