Dagboksinläggsrubrik

Jag är uppgiven. Försöker inget längre.

Jag har åter kontakt med vårdteamet. Men jag upplever inte att jag får någon hjälp. Inget blir bättre.

På fredag är det tänkt att jag ska sövas för provtagning. Det kommer inte att fungera för jag får knappt något stöd alls efteråt.

Jag klarar inte av att vara i närheten av provtagna människor och nu ska jag själv vara den provtagna. Jag är lovad lugnande när jag vaknar efter narkosen, men tvivlar ändå på att jag kommer att klara det.

I måndags fick jag samåka med en provtagen människa. Jag hade helt sjuk ångest och började till slut att gråta och slå mig själv i ansiktet med mobilen. Det blev inga märken av slagen så det finns inga bevis på att jag har slagit mig själv.

Vården tycker att jag även i fortsättningen ska åka med provtagna människor. När jag inte klarar det så blir jag ställd på gatan. Vården verkar tycka att jag är en trotsig 3-åring när jag sätter mig ner och gråter för att det är en samåkning. De ser inte att jag inte kan. Att jag är oförmögen att klara det kravet.

På fredag är det tänkt att jag ska klara mig ensam efter provtagningen, med bara lite lugnande. Ingen hjälp eller stöd på kvällen och natten. Och psykakuten kan heller inte hjälpa. För jag kan inte ta mig dit eller hem när jag måste samåka. Jag är skitstressad över att jag nu inte ens har akuten att vända mig till.

Jag är skiträdd.

Idag har jag legat på soffan eller i sängen hela dagen. Orkar inte ens försöka med något längre. För det är ingen idé.

Ringde vårdteamet i hopp om att få hjälp och stöd, men det blev ingen skillnad.

Och melatoninet är slut.

 

[Alexandra_W]

Nej. Aldrig hört att det finns ens.


Jag tror inte du fattar alls hur det är att inte orka hålla ihop. Det blir orimligt att orka svara på tilltal då. Man behöver komma undan all yttre påfrestning

Jag förstår precis. Jag har haft både svår depression, självskadebeteende, ångest, fobier, ätstörningar mm. Tro mig. Jag vet hur det är.
Och jag har misslyckats att bete mig rimligt mot andra pga mitt mående. Både främmande och nära. Det är okej, sånt händer. Men det viktiga är att förstå att det var inte deras fel, det var inte på grund av dem som si och så blev. Det var på grund av det dåliga måendet. Och nästa gång försöka igen.

Du berättigar att behandla andra illa och tom använda våld, för att du mår dåligt. Det är inte okej.

Det som ÄR helt okej är att både säga jag orkar inte, eller inte svara på tilltal alls. Det ÄR okej att bli påverkad osv. Det viktiga är att se det för vad det är. Ens dåliga mående som påverkar en. Inte andra som är idioter och gör fel

 

[Wille]

Varför likställer du att någon tilltalar dig med ett krav på att du ska prata?

Jag tycker att det är ett återkommande mönster att du inte lyckas med att skilja på vad som är din upplevelse respektive den andra personens intention. Tror att den förståelsen skulle underlätta för dig i sociala situationer.
Inte minst så att du själv kan göra aktiva val kring ditt eget förhållningssätt, istället för att "reflexreagera" när du (felaktigt) uppfattar situationer som att det inte finns handlingsutrymme för dig.

Jo, det är ett krav att prata när man får en fråga.

Jag klarar inte såna krav när jag är helt slut.

Vet inte om det är autistiskt att inte klara mer intryck när man är överbelastad. Är det en meltdown jag får då kanske? För jag kan inte hålla ihop. Alls.

 

[Alexandra_W]

Jo, det är ett krav att prata när man får en fråga.

Jag klarar inte såna krav när jag är helt slut.

Vet inte om det är autistiskt att inte klara med stimulans när man är överbelastad.

Kan du i framtiden ta med dig att nej det är inget krav?

Och nej det är inte autistiskt. Det är mänskligt.

 

[Anna-Bella]

Det spelar absolut ingen som helst roll vad människan sa. Jag hade redan avböjt all form av kontakt.

Fast om du sitter och svär en ramsa och någon säger något till dig då så berättigar inte det att du får bete dig hur som helst. Det är inte så den sociala koden funkar. Om du absolut inte kan tolerera att någon pratar alls så får du boka taxi och betala själv.

 

[Tuvstarr]

Varför känner du att du tvångsmässigt måste svara på allt

Min gissning är, att det är för att den typen av personlighetsstörning jag nämnde livnär sig på all slags bekräftelse. Då folk svarar, börjar tjafsa, blir irriterade, osv osv vilket händer i tråd efter tråd, är det en form av bekräftelse.

 

[Alexandra_W]

@Wille jag tror det absolut viktigaste du kan göra för dig själv är att inse att det finns MASSOR med människor både på Bukefalos och i samhället som både vet och förstår precis hur det är att känna si och känna så. Jag ser dig ofta uttrycka att ingen förstår, ingen kan veta etc. Men hela dina trådar är fulla av folk som svarar och som VET hur det är att vara deprimerad, ha ångest, ha panikångest, vilja dö, vara skräckslagen osv osv osv.

Det du känner är - tack och lov - inte unikt. Och just därför finns det hjälp. Och dina trådar är även full av personer som har lyckats förbättra sitt mående, sin ångest, sina fobier etc etc.

Att sluta avfärda dem som okunniga idioter skulle vara bland det bästa du kunde göra för dig själv
Nej det som hjälpt Anna behöver inte hjälpa dig, det som hjälp Nisse behöver inte passa dig. Men tro mig, bland alla dessa människor finns erfarenheter som en liten bit i taget skulle kunna hjälpa dig att hjälpa dig själv. Den dag du vill arbeta med att hjälpa dig själv.

 

[Capybara]

Det spelar absolut ingen som helst roll vad människan sa. Jag hade redan avböjt all form av kontakt.


Men jag klarar ju inte det. För jag förknippar det med så mycket andra katastrofer. Därför blev resan traumatisk för mig.

Vad då för katastrofer?

Är det saker som hänt, eller att du varit rädd för att saker ska hända?

Är det att du blivit fysiskt skadad? Eller att du fått panikångest/svimningskänslor?

Är inte de här undersökningarna och vårdbesöken du gör nu, ett led i att du så småningom ska kunna klara av allt mer och mer?

En del av den resan kommer vara obehaglig men det är svårt att se alternativ.

 

[hundtant]

Min gissning är, att det är för att den typen av personlighetsstörning jag nämnde livnär sig på all slags bekräftelse. Då folk svarar, börjar tjafsa, blir irriterade, osv osv vilket händer i tråd efter tråd, är det en form av bekräftelse.

Det är djupt kränkande att klistra på folk något så allvarligt som personlighetsstörningar i ett nätforum.

Av flera anledningar hoppas jag att den här tråden låses snart, Wille är på sitt mest destruktiva just nu.

 

[MJLee]

Jag hade en fruktansvärd nålfobi så jag blev aldrig vaccinerad och fick precis alla barnsjukdomar förutom bältros (räknas det?). När jag fick diagnosen diabetes så sa jag på fullt allvar till min mamma, jag vägrar att ta sprutor. Till slut var dock överlevnadsinstinkten starkare än fobin.

Rent krasst. TS kan pga fobier och vägran att samåka, strunta i att åka in på provtagning eftersom det är så omöjligt. Det går inte ut över någon annan än TS, och hennes katter. Hamnar hon på sjukhus pga akut sjukdom så, ja då får det bli så. Precis som när/om det ska grävas avlopp och TS inte kan bo kvar, då blir det så.

Livet skulle bli mycket lättare om det konstaterades att TS har tex sköldkörtelproblem. Men om TS inte kan/klarar av att ta prover och inte kan tvinga sig att göra det, då är det inte ett val och hon får avstå.

Av tidigare beskrivningar så har TS fått mycket hjälp från vården och kommunen även om hon tycker den är meningslös. Så det är oklart vad mer de kan erbjuda. Förutom någon som ringer till FK, bilhandlare, lagar mat, städar, rensar i trädgården mm. Hon har boendestöd två gånger i veckan, men valet att avboka är hennes, inte kommunens eller vårdens. Fobi eller inte, det är upp till individen att ta ansvar för sin egen hälsa och välmående. Med stöd av vård och kommun i den utsträckning de kan ge.

 

[Capybara]

Det är djupt kränkande att klistra på folk något så allvarligt som personlighetsstörningar i ett nätforum.

Av flera anledningar hoppas jag att den här tråden låses snart, Wille är på sitt mest destruktiva just nu.

Jag håller med. Det är en hel del jag har svårt att förstå av det @Wille skriver, men jag har inte ett dugg svårt att förstå att hon startar trådar och svarar på inlägg. Sen blir en del trådar ganska osunda, känns det som - men att vilja ha kontakt/förståelse/bekräftelse/pepp/whatever är ju inte konstigt alls. Om det är det, hae jag i så fall också en personlighetsstörning (även om jag oftast skriver mina grejor i mer slutna sammanhang).

 

[clementine]

Det spelar absolut ingen som helst roll vad människan sa. Jag hade redan avböjt all form av kontakt.
Men jag klarar ju inte det. För jag förknippar det med så mycket andra katastrofer. Därför blev resan traumatisk för mig.

Vänd på det. Kan du förstå att resan och ditt beteende kan ha varit traumatiskt för din medpassagerare?
Det verkar som att problemet är att du alltid tror att du har fler och större svårigheter än andra. Oförmågan att kunna sätta sig in i andras känslor/beteenden verkar vara ett stort problem för dig. Tror du att habiliteringen kan hjälpa dig här? Hur ser ditt övriga sociala liv ut, fungerar vänskap och relationer eller har du svårigheter även där?

 

[Otherside]

Funderar: Om du ber att få sitta i framsätet i sjuktransporten och slippa sitta tillsammans med andra, förutom föraren? Skulle det kännas bättre? Om föraren vill/får gå med på det, jag vet inte exakt hur det fungerar.

 

[Alexandra_W]

Funderar: Om du ber att få sitta i framsätet i sjuktransporten och slippa sitta tillsammans med andra, förutom föraren? Skulle det kännas bättre? Om föraren vill/får gå med på det, jag vet inte exakt hur det fungerar.

Jag har inte heller full koll på vad exakta reglerna säger, men jag blir lätt åksjuk och brukar fråga om jag får sitta fram och inte varit några problem varken med chaufför eller andra resenärer (har haft turen inte åka med någon annan åksjuk)

Dock är många chaufförer ganska pratglada så det kanske inte är den bästa lösningen för @Wille

 

[athena_arabians]

De kan ha sår utan att ha blivit provtagna. Jag har ofta plåster pga sår men nästan aldrig plåster pga provtagning trots att jag provtas ofta.

Exakt. Och jag har aldrig plåster efter provtagning eftersom jag inte tål alla typer av klister så mig får de linda fast några kompresser på (lättblödande pga medicinerna så jag måste ha tryck på).

 

[hundtant]

Jag har inte heller full koll på vad exakta reglerna säger, men jag blir lätt åksjuk och brukar fråga om jag får sitta fram och inte varit några problem varken med chaufför eller andra resenärer (har haft turen inte åka med någon annan åksjuk)

Dock är många chaufförer ganska pratglada så det kanske inte är den bästa lösningen för @Wille

Risken är väl dessutom kanske att han, om det är en man, slant med rakhyveln i morse så att han har ett litet plåster på kinden ... Men jag tror inte att det är bästa vägen att tipsa om fler undvikandelösningar.

 

[Alexandra_W]

Risken är väl dessutom kanske att han, om det är en man, slant med rakhyveln i morse så att han har ett litet plåster på kinden ... Men jag tror inte att det är bästa vägen att tipsa om fler undvikandelösningar.

Just för att kunna samåka sjukresa kan jag dock se undvikandelösningar som just lösningar då det är skillnaden mellan att kunna ta sig till välbehövlig vård eller ej.

Däremot kommer inte ens undvikandelösningar för samåkning fungera om inte grundproblemet adresseras. Just pga det du skriver, och att ett löst problem oftast ersätts med en annan potentiell fara...

 

[hundtant]

Just för att kunna samåka sjukresa kan jag dock se undvikandelösningar som just lösningar då det är skillnaden mellan att kunna ta sig till välbehövlig vård eller ej.

Däremot kommer inte ens undvikandelösningar för samåkning fungera om inte grundproblemet adresseras. Just pga det du skriver, och att ett löst problem oftast ersätts med en annan potentiell fara...

Japp, jag förstår hur du tänker!

 

[LenaH]

@Alexandra_W - jag vill bara säga att du är sjukt klok och ditt engagemang är beundransvärt!

 

[Enya]

Jag var INTE I SKICK att prata. Jag orkade knappt hålla ihop alls. Det var oerhört krävande att bli tilltalad och sen inte bli respekterad för att jag inte orkade prata. Jag orkade egentligen inte finnas. Att kräva att jag skulle prata var respektlöst. Jag respekterade idioten åtminstone så pass att hon inte fick en käftsmäll.



Ibland finns inget att säga. Och ibland gör det det.

Varför var hon en idiot och varför tycker du att hon förtjänade att få en käftsmäll? Jag ser inget i beteendet som varken gör henne till idiot eller en anledning till att man ska slå henne nämligen.

 

[ginnies]

Men jag tänker att det kan vara anledning att tänka på att det finns personlighetsstörningar där den drabbade lever på och när sin världsbild på den "supply" de får av andra. En form går ut på att få andra att tycka väldigt synd om sig pga eskalerande sjukdomar och svårigheter. Det är inte fördelaktigt för den drabbade, som blir allt sjukare och allt bundnare i sin bild av hur världen är.

Fast på sätt och vis tycker jag inte TS får det- tvärtom många gånger- blir det pepp och bra förklaringar mm från många som har varit på samma ställe, vet att det går att ta sig ur men att det kostar arbete. men du kanske menar att tillståndet närs av andras svar oavsett svaren? Stämmer säkert.
Däremot drar TS ner sig själv med sina egna beskrivningar om sig själv , det kan inte vara mentalt nyttigt att älta sina begränsningar så som görs, i så många negativa och upprepande ordalag- dessutom kan det tyckas framkomma- att om hjälp finns och ges på diverse sätt så slutar det alltid med att det är fel på den hjäpen också och nya fobier/ångest kommer fram.

Det har ju funnits andra trådar under dagbok (finns) med samma ändlösa negativa beskrivningar om sig själv , allt från vikt, fetma, utseende, sin egen värdelöshet, osv etc som jag tror kan vara direkt skadligt kanske tom mest skadligt för den som skriver det.