Dagboksinläggsrubrik

Jag är uppgiven. Försöker inget längre.

Jag har åter kontakt med vårdteamet. Men jag upplever inte att jag får någon hjälp. Inget blir bättre.

På fredag är det tänkt att jag ska sövas för provtagning. Det kommer inte att fungera för jag får knappt något stöd alls efteråt.

Jag klarar inte av att vara i närheten av provtagna människor och nu ska jag själv vara den provtagna. Jag är lovad lugnande när jag vaknar efter narkosen, men tvivlar ändå på att jag kommer att klara det.

I måndags fick jag samåka med en provtagen människa. Jag hade helt sjuk ångest och började till slut att gråta och slå mig själv i ansiktet med mobilen. Det blev inga märken av slagen så det finns inga bevis på att jag har slagit mig själv.

Vården tycker att jag även i fortsättningen ska åka med provtagna människor. När jag inte klarar det så blir jag ställd på gatan. Vården verkar tycka att jag är en trotsig 3-åring när jag sätter mig ner och gråter för att det är en samåkning. De ser inte att jag inte kan. Att jag är oförmögen att klara det kravet.

På fredag är det tänkt att jag ska klara mig ensam efter provtagningen, med bara lite lugnande. Ingen hjälp eller stöd på kvällen och natten. Och psykakuten kan heller inte hjälpa. För jag kan inte ta mig dit eller hem när jag måste samåka. Jag är skitstressad över att jag nu inte ens har akuten att vända mig till.

Jag är skiträdd.

Idag har jag legat på soffan eller i sängen hela dagen. Orkar inte ens försöka med något längre. För det är ingen idé.

Ringde vårdteamet i hopp om att få hjälp och stöd, men det blev ingen skillnad.

Och melatoninet är slut.

 

[MiaMia]

Alltså du får ursäkta men det förväntade beteendet om man delar skjuts är trots allt att man lite kort hejar och kanske säger ett par ord när man kliver på. (Speciellt på mindre orter, tänker jag).

Hon kanske försökte lugna dig genom att säga något när hon märkte att du hade motgångar med hörlurarna?

Jag tycker DU betedde dig gränslöst om du satt och svor och hade dig i en delad skjuts, faktiskt.

Rättat ett stavfel.

Min erfarenhet är nog att man inte kan förvänta sig något särskilt förväntat beteende? Det är så många av de som åker sjukresa som är i kasst skick på olika sätt. Halvdementa som man inte kan be att de ska hålla sin kropp inom ramar som andra betraktar som en normal integritetszon, personer med psykiska/intellektuella funktionsnedsättningar som gör att de kan upplevas som verbalt gränslösa, personer som är fysiskt nedsatta så att de inte har full koll på omgivningen eller som inte har full ork att sitta upprätta.

De enstaka gånger som jag har samåkt sjukresa så har det varit en rätt krävande miljö mentalt sett. Inte likt "vanlig" social interaktion av typen "ett par okända ska resa tillsammans" jag känner igen från annat håll t.ex. om man blir satt i en gemensam taxi som ersättningstrafik för tåg/buss.

 

[Tuvstarr]

Det här kommer knappast att tas väl emot, men ändå. Jag har en längre tid undvikt att svara i TS trådar, eftersom jag får känskan av att titta på en tågkrasch i slow motion.

Det jag tänker, eftersom det ett flertal gånger frågats, utan svar, vad TS får ut av dessa trådar.

Visserligen gör ju var och en som den vill, deltar i trådarna eller låter bli. Men jag tänker att det kan vara anledning att tänka på att det finns personlighetsstörningar där den drabbade lever på och när sin världsbild på den "supply" de får av andra. En form går ut på att få andra att tycka väldigt synd om sig pga eskalerande sjukdomar och svårigheter. Det är inte fördelaktigt för den drabbade, som blir allt sjukare och allt bundnare i sin bild av hur världen är.

 

[Alexandra_W]

Min erfarenhet är nog att man inte kan förvänta sig något särskilt förväntat beteende? Det är så många av de som åker sjukresa som är i kasst skick på olika sätt. Halvdementa som man inte kan be att de ska hålla sin kropp inom ramar som andra betraktar som en normal integritetszon, personer med psykiska/intellektuella funktionsnedsättningar som gör att de kan upplevas som verbalt gränslösa, personer som är fysiskt nedsatta så att de inte har full koll på omgivningen eller som inte har full ork att sitta upprätta.

De enstaka gånger som jag har samåkt sjukresa så har det varit en rätt krävande miljö mentalt sett. Inte likt "vanlig" social interaktion av typen "ett par okända ska resa tillsammans" jag känner igen från annat håll t.ex. om man blir satt i en gemensam taxi som ersättningstrafik för tåg/buss.

Jag har åkt mycket sjukresa förut. Min mamma extremt mkt (cancerbehandling). 9 av 10 resor var med utåt sätt fullt "normala" människor med genomsnittliga sociala skills. Max 1 gång av 10 var det någon av dina exempel. Om det ens var så mycket.

 

[Wille]

Alltså du får ursäkta men det förväntade beteendet om man delar skjuts är trots allt att man lite kort hejar och kanske säger ett par ord när man kliver på. (Speciellt på mindre orter, tänker jag).

Hon kanske försökte lugna dig genom att säga något när hon märkte att du hade motgångar med hörlurarna?

Jag tycker DU betedde dig gränslöst om du satt och svor och hade dig i en delad skjuts, faktiskt.

Rättat ett stavfel.

Jag har ingen skyldighet att prata med folk. Särskilt inte när jag mår skitdåligt och helst bara inte vill finnas. Det får omgivningen respektera. Faktiskt.

Varför är det så JÄVLA SYND OM ANDRA HELA TIDEN????

Det du behöver styra om är dina katastroftankar kring att svimma. Nu svarar du på samma sätt som när du fick råd om att inte noja redan nu över din pension och ekonomiska framtid. Då svarade du att det ger dig inte mer pengar.

Jag tror dock att du mycket väl förstår vad jag och andra menar. Men du använder dina svar för att lägga in en växel till på dina rädslor.

Spelar ingen roll. Svimmar jag så är det katastrof.

Fast det var ju du som felade där. Det var du som var ohövlig. Ditt dåliga mående och usla humör är och var inget andra ska behöva hantera eller tassa på tå för.

Nej. Hon var oförskämd som inte respekterade mig för att jag sa att jag inte vill prata. Jag har ingen skyldighet att prata med folk.

Och sen vaknar du igen. Dvs inget farligt.

Vad tror du ska hända om du svimmar?

Att jag får en skräckupplevelse? Det är illa nog och helt omöjligt att stå ut med.

Undrar samma.

Att svimma i en sjuktransport tillsammans med andra människor låter väl som ett helt ok ställe att svimma på, om man nu ska göra det.

Ja. Det är jätteobehagligt. Men här har du faktiskt ett val. Det här tror jag är ett exempel på en sak som ingen annan kan fixa åt dig.

Sen tycker jag det låter som om vården gör ganska mycket för dig just nu. Jag hoppas att du ser det och slutar skriva att du aldrig får nån hjälp, för det får du, och jag tror det är negativt för ditt mående att intala sig motsatsen.

Med allt detta sagt vill jag också tillägga att jag verkligen hoppas du får må bättre snart. Jag förstår att du har det jobbigt och jag tänker på dig.

Alltså, nej. Jag kan inte svimma. Oavsett miljö.

Jag har mycket vårdkontakt men upplever inte att det gör någon skillnad. På sjukhus ligger jag ensam i ett rum. Jag får mat (som jag oftast inte vill ha för det är fel mat). Läkaren kommer och kanske rotar lite i ens mediciner och sen blir man utskriven. Hemma får man förvisso någon att prata med (vårdteamet), men det gör ingen skillnad för mig.

Jag har bara skummat tråden men tänker att du måste lära dig leva med dina fobier utan att de helt och hållet begränsar till liv för som det låter nu blir det ju endast en negativ spiral.

Jag är själv en av dem som har svårt eller tidigare omöjligt att åka taxi med en manlig chaufför. Jag har svåra långvariga trauman och alla män ser min hjärna som potentiella hot, jag kan inte ens gå ut och slänga soporna utan att min hjärna sätter igång. Eller gå till affären, ta en promenad, åka buss. Men även om jag hamnar i panikångest, svimmar eller dissocierar och inte vet alls hur jag kom fram eller gick runt sjön eller vad jag nu gjorde så kan jag inte begränsa mitt liv till att undvika alla män. Blir en omöjlighet att fortsätta leva på det sättet. Så istället så utsätter jag mig för det och hoppas på att det ska bli lättare och lättare och en dag kanske jag kan njuta av att gå en promenad och vara närvarande.

När det gäller svimma eller känslan av att man kommer göra det så är det obehagligt. Jag tycker det är läskigt och har svimmat på alla möjliga olika ställen. Ikea, tunnelbanan, buss, mitt på gatan, restaurang, flyg, sjukhus, hemma. Och ofta så svimmar jag direkt igen när jag vaknat till. Men detta får inte göda undvikande. Det begränsar ens liv alldeles för mycket. Man kan även vissa gånger lära sig att andas igenom attacken och faktiskt lyckas undvika att svimma.

Eftersom kbt och EMDR inte fungerar tror jag på att försöka en annan metod tex ACT, acceptans. Många fysioterapeuter jobbar med den metoden och på ett lite annorlunda sätt än inom psykiatrin. Och man får mycket hjälp med de fysiska förnimmelserna och hur man kan vara i det man känner utan att ens prata om det som är fobin.

Jag har med största sannolikhet förbrukat mina chanser med mer terapi för fobin. Man får bara LOV en gång.

Jag hade under många år sådan panikångest som varade i timtal, snitt 4-5 h. För mig kändes det alltid som att det bara kom helt plötsligt, som från ingenstans, dvs jag hade ingen möjlighet att dämpa det på förhand. Vilket gjorde mig mer och mer rädd för att få en attack. Och att veta på förhand hur länge det (troligen) skulle pågå gjorde rädslan värre. Varje attack kändes som att jag skulle dö. Rädslan fick mig att disassociera, vilket gjorde mig ännu räddare. Jag fick tankar på att självskada och suicid, vilket gjorde mig ännu räddare.

Rädsla förvärrar rädsla förvärrar rädsla. Man måste våga bromsa in och ifrågasätta vad som sker, se på vad som faktiskt pågår i hjärna, hjärta och kropp. Om och om igen.

Över tid krymper rädslorna lite i taget. Jag kan fortfarande få panikångest, men det är sällan nu, och även om det fortfarande känns som att jag ska dö så har jag övat på att inte göda rädslan och då blir inte intensiteten i närheten av på samma fruktansvärda nivå. Det finns mer jobb för mig att göra med panikångesten, men det känns inte lika viktigt eftersom jag nu kan hantera den när den kommer.

Jag har tidigare fått jobba med (och blivit av med) agorafobi, social fobi, blodfobi, nålskräck som jag hade när jag var yngre. Det går. Det är inte lätt, det tar tid, man måste prova MASSOR av olika sätt för att hitta vad som fungerar för en.. Men det går. Jag förstår att du inte känner det just nu, mitt uppe i allt. Men det går.

(Jag har också haft återfall i fobier och allt möjligt, det betyder inte att det inte går att påverka igen)

Jag har i omgångar klarat av att övervinna ångesten. Men den kommer alltid tillbaka. Sist jag fick återfall så tänkte jag att det inte var något problem för jag visste ju hur jag skulle hantera det. Det var inte farligt. Bla bla. O.s.v. Men ångesten blev bara värre och värre och värre. Till slut fick jag kapitulera och inse att jag inte alls kunde hantera det. Jag vet inte vilken gång i ordningen det nu är som jag har återfall. Jag har insett att det inte lönar sig att kämpa längre.

 

[Wille]

Det här kommer knappast att tas väl emot, men ändå. Jag har en längre tid undvikt att svara i TS trådar, eftersom jag får känskan av att titta på en tågkrasch i slow motion.

Det jag tänker, eftersom det ett flertal gånger frågats, utan svar, vad TS får ut av dessa trådar.

Visserligen gör ju var och en som den vill, deltar i trådarna eller låter bli. Men jag tänker att det kan vara anledning att tänka på att det finns personlighetsstörningar där den drabbade lever på och när sin världsbild på den "supply" de får av andra. En form går ut på att få andra att tycka väldigt synd om sig pga eskalerande sjukdomar och svårigheter. Det är inte fördelaktigt för den drabbade, som blir allt sjukare och allt bundnare i sin bild av hur världen är.

Jag tvingar inte folk att svara. Jag kan t.o.m. gå och sova i 12 timmar och så har jag flera sidor med nya svar när jag vaknar.

Svaren gör att jag måste svara tillbaka för det kan inte stå oemotsagt.

 

[Alexandra_W]

Jag har ingen skyldighet att prata med folk. Särskilt inte när jag mår skitdåligt och helst bara inte vill finnas. Det får omgivningen respektera. Faktiskt.

Varför är det så JÄVLA SYND OM ANDRA HELA TIDEN????

Nej. Hon var oförskämd som inte respekterade mig för att jag sa att jag inte vill prata. Jag har ingen skyldighet att prata med folk.

Nej. Här måste du ta till dig att du har fel. Du har ingen skyldighet prata med folk. Men du kan INTE kräva att omgivningen ska bete sig som du vill. Du kan inte kräva att omgivningen ska respektera dig, men du inte behöver respektera dem! Det fungerar inte så.

 

[Alexandra_W]

Jag tvingar inte folk att svara. Jag kan t.o.m. gå och sova i 12 timmar och så har jag flera sidor med nya svar när jag vaknar.

Svaren gör att jag måste svara tillbaka för det kan inte stå oemotsagt.

Vad skulle hända om det står oemotsagt? Väldigt mycket väljer du ju aktivt att inte svara på. Varför går det inte att - om du vill det - låta bli att svara på annat?

 

[Wille]

Min erfarenhet är nog att man inte kan förvänta sig något särskilt förväntat beteende? Det är så många av de som åker sjukresa som är i kasst skick på olika sätt. Halvdementa som man inte kan be att de ska hålla sin kropp inom ramar som andra betraktar som en normal integritetszon, personer med psykiska/intellektuella funktionsnedsättningar som gör att de kan upplevas som verbalt gränslösa, personer som är fysiskt nedsatta så att de inte har full koll på omgivningen eller som inte har full ork att sitta upprätta.

De enstaka gånger som jag har samåkt sjukresa så har det varit en rätt krävande miljö mentalt sett. Inte likt "vanlig" social interaktion av typen "ett par okända ska resa tillsammans" jag känner igen från annat håll t.ex. om man blir satt i en gemensam taxi som ersättningstrafik för tåg/buss.

Kvinnan i måndags hade dessutom en spypåse i handen. Jag tog på mig hennes illamående och mådde illa själv.

 

[Wille]

Nej. Här måste du ta till dig att du har fel. Du har ingen skyldighet prata med folk. Men du kan INTE kräva att omgivningen ska bete sig som du vill. Du kan inte kräva att omgivningen ska respektera dig, men du inte behöver respektera dem! Det fungerar inte så.

Jag var INTE I SKICK att prata. Jag orkade knappt hålla ihop alls. Det var oerhört krävande att bli tilltalad och sen inte bli respekterad för att jag inte orkade prata. Jag orkade egentligen inte finnas. Att kräva att jag skulle prata var respektlöst. Jag respekterade idioten åtminstone så pass att hon inte fick en käftsmäll.

Vad skulle hända om det står oemotsagt? Väldigt mycket väljer du ju aktivt att inte svara på. Varför går det inte att - om du vill det - låta bli att svara på annat?

Ibland finns inget att säga. Och ibland gör det det.

 

[yamyam]

@Wille har du funderat på att söka benhandlingshem? Så att du kan få dina vårdbehov tillgodosedda? Eftersom ingenting tycks fungera i nuvarande situation.

 

[Alexandra_W]

Jag var INTE I SKICK att prata. Jag orkade knappt hålla ihop alls. Det var oerhört krävande att bli tilltalad och sen inte bli respekterad för att jag inte orkade prata. Jag orkade egentligen inte finnas. Att kräva att jag skulle prata var respektlöst. Jag respekterade idioten åtminstone så pass att hon inte fick en käftsmäll

Du reagerade fel då. Du reagerar fel i hur du uttrycker dig nu. Och det har det skrivits om tidigare i dina trådar. Du har inte rätt att ta till våld för att människor inte reagerar på det sätt du vill.

 

[Alexandra_W]

Ibland finns inget att säga. Och ibland gör det det.

Och vad skulle hända om något stod oemotsagt? Känner du att du då skulle ha gått med på att det var så, att andra skulle tro att det var så eller vad kan hända?

 

[MiaMia]

Jag har ingen skyldighet att prata med folk. Särskilt inte när jag mår skitdåligt och helst bara inte vill finnas. Det får omgivningen respektera. Faktiskt.

Varför är det så JÄVLA SYND OM ANDRA HELA TIDEN????

Nej, det har du inte. Så då låter du bli att göra det.
Men vad det verkar så funkar det inte för dig att bara ignorera?

Av din beskrivning så tycker jag det mer verkar som det är andra människors agerande som du har svårigheter att förhålla dig till. Att det är din upplevelse av att känna dig pressad till en respons som snarare utgör problemet? Antagligen i kombination med att det är för svårt för dig att avkoda den personens intentioner och förväntningar?

 

[Amha]

Kvinnan i måndags hade dessutom en spypåse i handen. Jag tog på mig hennes illamående och mådde illa själv.

Det där är nog extremt vanligt. Åtminstone enligt min erfarenhet.

 

[Wille]

@Wille har du funderat på att söka benhandlingshem? Så att du kan få dina vårdbehov tillgodosedda? Eftersom ingenting tycks fungera i nuvarande situation.

Nej. Aldrig hört att det finns ens.

Du reagerade fel då. Du reagerar fel i hur du uttrycker dig nu. Och det har det skrivits om tidigare i dina trådar. Du har inte rätt att ta till våld för att människor inte reagerar på det sätt du vill.

Jag tror inte du fattar alls hur det är att inte orka hålla ihop. Det blir orimligt att orka svara på tilltal då. Man behöver komma undan all yttre påfrestning.

Och vad skulle hända om något stod oemotsagt? Känner du att du då skulle ha gått med på att det var så, att andra skulle tro att det var så eller vad kan hända?

Då skulle jag bara känna mig överkörd.

 

[Anna-Bella]

När sen min hörlursadapter krånglade och jag uttalade en ramsa svordomar så började hon prata med mig igen

Men vad började personen säga då då? Om någon börjar svära en ramsa i närheten av mig brukar jag fråga om allt är okej eller vad som krånglar tex. Det är en ganska vanlig reaktion och inte respektlöst i de flestas ögon.

 

[Capybara]

Kvinnan i måndags hade dessutom en spypåse i handen. Jag tog på mig hennes illamående och mådde illa själv.

Fast vet du vad hon gjorde?

Hon tog ansvar för risken att hon skulle kräkas i sjuktransporten. Hon var säkert jätteorolig för det.

Folk har det kämpigt. Du kan inte kontrollera dem, och du kommer behöva vara bland dem då och då. Här om nånstans är det acceptans som gäller.

 

[Gnist]

Svaren gör att jag måste svara tillbaka

Varför känner du att du tvångsmässigt måste svara på allt

 

[MiaMia]

Jag var INTE I SKICK att prata. Jag orkade knappt hålla ihop alls. Det var oerhört krävande att bli tilltalad och sen inte bli respekterad för att jag inte orkade prata. Jag orkade egentligen inte finnas. Att kräva att jag skulle prata var respektlöst. Jag respekterade idioten åtminstone så pass att hon inte fick en käftsmäll.

Varför likställer du att någon tilltalar dig med ett krav på att du ska prata?

Jag tycker att det är ett återkommande mönster att du inte lyckas med att skilja på vad som är din upplevelse respektive den andra personens intention. Tror att den förståelsen skulle underlätta för dig i sociala situationer.
Inte minst så att du själv kan göra aktiva val kring ditt eget förhållningssätt, istället för att "reflexreagera" när du (felaktigt) uppfattar situationer som att det inte finns handlingsutrymme för dig.

 

[Wille]

Men vad började personen säga då då? Om någon börjar svära en ramsa i närheten av mig brukar jag fråga om allt är okej eller vad som krånglar tex. Det är en ganska vanlig reaktion och inte respektlöst i de flestas ögon.

Det spelar absolut ingen som helst roll vad människan sa. Jag hade redan avböjt all form av kontakt.

Fast vet du vad hon gjorde?

Hon tog ansvar för risken att hon skulle kräkas i sjuktransporten. Hon var säkert jätteorolig för det.

Folk har det kämpigt. Du kan inte kontrollera dem, och du kommer behöva vara bland dem då och då. Här om nånstans är det acceptans som gäller.

Men jag klarar ju inte det. För jag förknippar det med så mycket andra katastrofer. Därför blev resan traumatisk för mig.