Dagboksinläggsrubrik

Jag är uppgiven. Försöker inget längre.

Jag har åter kontakt med vårdteamet. Men jag upplever inte att jag får någon hjälp. Inget blir bättre.

På fredag är det tänkt att jag ska sövas för provtagning. Det kommer inte att fungera för jag får knappt något stöd alls efteråt.

Jag klarar inte av att vara i närheten av provtagna människor och nu ska jag själv vara den provtagna. Jag är lovad lugnande när jag vaknar efter narkosen, men tvivlar ändå på att jag kommer att klara det.

I måndags fick jag samåka med en provtagen människa. Jag hade helt sjuk ångest och började till slut att gråta och slå mig själv i ansiktet med mobilen. Det blev inga märken av slagen så det finns inga bevis på att jag har slagit mig själv.

Vården tycker att jag även i fortsättningen ska åka med provtagna människor. När jag inte klarar det så blir jag ställd på gatan. Vården verkar tycka att jag är en trotsig 3-åring när jag sätter mig ner och gråter för att det är en samåkning. De ser inte att jag inte kan. Att jag är oförmögen att klara det kravet.

På fredag är det tänkt att jag ska klara mig ensam efter provtagningen, med bara lite lugnande. Ingen hjälp eller stöd på kvällen och natten. Och psykakuten kan heller inte hjälpa. För jag kan inte ta mig dit eller hem när jag måste samåka. Jag är skitstressad över att jag nu inte ens har akuten att vända mig till.

Jag är skiträdd.

Idag har jag legat på soffan eller i sängen hela dagen. Orkar inte ens försöka med något längre. För det är ingen idé.

Ringde vårdteamet i hopp om att få hjälp och stöd, men det blev ingen skillnad.

Och melatoninet är slut.

 

[hundtant]

Jag klarar inte av att ligga och kallsvettas, vara yr, må illa och känna att hörseln försvinner. Det är en sån skräck att känna alla de där symptomen. Man är helt hjälplös och det känns som om man ska dö.

Det är erfarenheter som säger mig vad som skapar risk.


Det är en skräckupplevelse att svimma. Klarar det inte av den anledningen. Vet att det inte är farligt, men det hjälper inte mig.

Kanske är det lika svårt för vissa kvinnor att åka med manliga chaufförer, men då kan ju de inte åka alls.

Fast verkligheten är ju att du klarar det. De gånger i ditt liv du svimmat har du rent krasst överlevt. Det har bara varit förfärligt obehagligt just då.

 

[sardellen]

I och med plåstret så vet jag att de nyligen är provtagna. Jag klarar inte ens av att skriva vad jag är rädd för. Känner panik av bara tanken.

Kör jag bil så kan jag hela tiden komma undan det som är farligt och jag är bland folk. I skogen är jag ensam. Och det är nog större risk att jag blöder om jag promenerar än om jag kör bil. Det har aldrig hänt när jag kört bil, men däremot när jag promenerat.

Jag hoppas att du är med på hur rädslor förvärras/utvecklas? T.ex det med att inte ens våga tänka tanken/skriva vad du är rädd för.

Det handlar jättemycket om undvikande.

Rent krasst: du kommer aldrig bli av med din ångest om du fortsätter undvika. Jag vet att det är hemskt och fruktansvärt och att det är orättvist! Det är det!

För att rädslan ska försvinna så måste man möta det som man undviker, det som känns alldeles för stort för att ens tänka på. Som här ovan.

Men du behöver inte göra det nu! Det behöver göras lite i taget.

Man behöver börja med sådant som bara känns lite läskigt. Så kan självförtroendet öka, rädslan för den grejen lugnas. Och sen kan man gå vidare med svårare grejer. Till slut blir ångesten inte begränsande. Det här är ju själva principen bakom KBT. Jag vet att du testat KBT innan, men det låter som att du har behov av en ny runda, fast mer anpassad till dig och dina behov.

Jag förstår att det känns som du skyddar dig genom att inte tänka på det, men din hjärna blir bara liksom rädd för sig själv av det!

 

[Wille]

Förstår du inte det själv? Eller är du bara arg och vill ventilera?

Nej. Jag kan verkligen inte förstå det. Inte det minsta lilla. Hon hade kunnat lämna mig ifred som jag bad om och inget hade hänt.

Fast verkligheten är ju att du klarar det. De gånger i ditt liv du svimmat har du rent krasst överlevt. Det har bara varit förfärligt obehagligt just då.

Men jag står inte ut. Inte en sekund ens.

Och logik har jag ingen nytta av.

 

[hundtant]

Nej. Jag kan verkligen inte förstå det. Inte det minsta lilla. Hon hade kunnat lämna mig ifred som jag bad om och inget hade hänt.


Men jag står inte ut. Inte en sekund ens.

Och logik har jag ingen nytta av.

Du har ingen nytta av att göda din ångest heller. Det är nästan märkligt hur ovillig du är att ifrågasätta dina egna tankar och försöka styra över till nya.

 

[sweep]

Nej. Jag kan verkligen inte förstå det. Inte det minsta lilla. Hon hade kunnat lämna mig ifred som jag bad om och inget hade hänt.

.

Sa du klart och tydligt att du ville få vara i fred?

 

[Motacilla]

Jag har missat ev tidigare trådar om samåkning. Vad gjorde den andra passageraren, mera konkret, som gjorde dig så arg? @Wille ?

 

[Wille]

Du har ingen nytta av att göda din ångest heller. Det är nästan märkligt hur ovillig du är att ifrågasätta dina egna tankar och försöka styra över till nya.

Jag kan inte styra över om jag svimmar.

Sa du klart och tydligt att du ville få vara i fred?

JA!

 

[hundtant]

Jag kan inte styra över om jag svimmar.

JA!

Styra över dina tankar var det. Alltså styra bort dem från att du kommer att svimma och hur farligt det isåfall vore.

 

[Gnist]

I och med plåstret så vet jag att de nyligen är provtagna.

De kommer näppeligen att riva av sig plåstret och gnugga armvecket på dig, så fobi för att andra människor har plåster är bara ett till steg i din ångest för ångest som krymper livet tills du inte ens törs gå ut genom din egen dörr.

Är det så du vill ha det, leva som en eremit som bara traskar runt i huset?

 

[Wille]

Jag har missat ev tidigare trådar om samåkning. Vad gjorde den andra passageraren, mera konkret, som gjorde dig så arg? @Wille ?

Den andra passageraren tilltalade mig när hon klev på och sa att jag inte är tillgänglig (för jag var på uselt humör och ville inte prata med någon). När sen min hörlursadapter krånglade och jag uttalade en ramsa svordomar så började hon prata med mig igen. Sa ju att jag inte var tillgänglig. Hur svårt ska det vara att begripa?

 

[Wille]

Styra över dina tankar var det. Alltså styra bort dem från att du kommer att svimma och hur farligt det isåfall vore.

Tankar styr inte om jag svimmar eller inte. Jag bara gör det.

 

[Motacilla]

Den andra passageraren tilltalade mig när hon klev på och sa att jag inte är tillgänglig (för jag var på uselt humör och ville inte prata med någon). När sen min hörlursadapter krånglade och jag uttalade en ramsa svordomar så började hon prata med mig igen. Sa ju att jag inte var tillgänglig. Hur svårt ska det vara att begripa?

Alltså du får ursäkta men det förväntade beteendet om man delar skjuts är trots allt att man lite kort hejar och kanske säger ett par ord när man kliver på. (Speciellt på mindre orter, tänker jag).

Hon kanske försökte lugna dig genom att säga något när hon märkte att du hade motgångar med hörlurarna?

Jag tycker DU betedde dig gränslöst om du satt och svor och hade dig i en delad skjuts, faktiskt.

Rättat ett stavfel.

 

[hundtant]

Tankar styr inte om jag svimmar eller inte. Jag bara gör det.

Det du behöver styra om är dina katastroftankar kring att svimma. Nu svarar du på samma sätt som när du fick råd om att inte noja redan nu över din pension och ekonomiska framtid. Då svarade du att det ger dig inte mer pengar.

Jag tror dock att du mycket väl förstår vad jag och andra menar. Men du använder dina svar för att lägga in en växel till på dina rädslor.

 

[gammalek]

Hur gör en förälder när barnet blir paniskt rädd för något som egentligen är ofarligt? Säger den till barnet: Ja! Det är livsfarligt! Akta dig! Du behöver inte göra det mer, för du blir jätterädd! Det ÄR farligt! Undvik det! Alltid!

 

[Esmeralda]

Hur gör en förälder när barnet blir paniskt rädd för något som egentligen är ofarligt? Säger den till barnet: Ja! Det är livsfarligt! Akta dig! Du behöver inte göra det mer, för du blir jätterädd! Det ÄR farligt! Undvik det! Alltid!

Exakt samma som med hästhantering. Vad gör man när hästen skyggar för något, tvekar, inte vågar gå förbi? Vänder om och undviker det som hästen tycker är läskigt? Då kommer man snart aldrig längre än ut på stallbacken, världen krymper allt mer när man undviker det som är skrämmande. Gäller både för människor och djur. Till skillnad från hästen så har vi inte en ägare/ ryttare som kan mana på, peppa och övertyga om att det läskiga är ofarligt. Vi måste göra det jobbet själv vilket är svårare men ingen annan kan göra det åt en.

 

[Alexandra_W]

Den andra passageraren tilltalade mig när hon klev på och sa att jag inte är tillgänglig (för jag var på uselt humör och ville inte prata med någon). När sen min hörlursadapter krånglade och jag uttalade en ramsa svordomar så började hon prata med mig igen. Sa ju att jag inte var tillgänglig. Hur svårt ska det vara att begripa?

Fast det var ju du som felade där. Det var du som var ohövlig. Ditt dåliga mående och usla humör är och var inget andra ska behöva hantera eller tassa på tå för.

 

[Alexandra_W]

Tankar styr inte om jag svimmar eller inte. Jag bara gör det.

Och sen vaknar du igen. Dvs inget farligt.

Vad tror du ska hända om du svimmar?

 

[Capybara]

Och sen vaknar du igen. Dvs inget farligt.

Vad tror du ska hända om du svimmar?

Undrar samma.

Att svimma i en sjuktransport tillsammans med andra människor låter väl som ett helt ok ställe att svimma på, om man nu ska göra det.

Ja. Det är jätteobehagligt. Men här har du faktiskt ett val. Det här tror jag är ett exempel på en sak som ingen annan kan fixa åt dig.

Sen tycker jag det låter som om vården gör ganska mycket för dig just nu. Jag hoppas att du ser det och slutar skriva att du aldrig får nån hjälp, för det får du, och jag tror det är negativt för ditt mående att intala sig motsatsen.

Med allt detta sagt vill jag också tillägga att jag verkligen hoppas du får må bättre snart. Jag förstår att du har det jobbigt och jag tänker på dig.

 

[kma]

Jag har bara skummat tråden men tänker att du måste lära dig leva med dina fobier utan att de helt och hållet begränsar till liv för som det låter nu blir det ju endast en negativ spiral.

Jag är själv en av dem som har svårt eller tidigare omöjligt att åka taxi med en manlig chaufför. Jag har svåra långvariga trauman och alla män ser min hjärna som potentiella hot, jag kan inte ens gå ut och slänga soporna utan att min hjärna sätter igång. Eller gå till affären, ta en promenad, åka buss. Men även om jag hamnar i panikångest, svimmar eller dissocierar och inte vet alls hur jag kom fram eller gick runt sjön eller vad jag nu gjorde så kan jag inte begränsa mitt liv till att undvika alla män. Blir en omöjlighet att fortsätta leva på det sättet. Så istället så utsätter jag mig för det och hoppas på att det ska bli lättare och lättare och en dag kanske jag kan njuta av att gå en promenad och vara närvarande.

När det gäller svimma eller känslan av att man kommer göra det så är det obehagligt. Jag tycker det är läskigt och har svimmat på alla möjliga olika ställen. Ikea, tunnelbanan, buss, mitt på gatan, restaurang, flyg, sjukhus, hemma. Och ofta så svimmar jag direkt igen när jag vaknat till. Men detta får inte göda undvikande. Det begränsar ens liv alldeles för mycket. Man kan även vissa gånger lära sig att andas igenom attacken och faktiskt lyckas undvika att svimma.

Eftersom kbt och EMDR inte fungerar tror jag på att försöka en annan metod tex ACT, acceptans. Många fysioterapeuter jobbar med den metoden och på ett lite annorlunda sätt än inom psykiatrin. Och man får mycket hjälp med de fysiska förnimmelserna och hur man kan vara i det man känner utan att ens prata om det som är fobin.

 

[yamyam]

Har provat och det blir inte bättre. Paniken fortsätter i timme efter timme efter timme efter timme.

Jag hade under många år sådan panikångest som varade i timtal, snitt 4-5 h. För mig kändes det alltid som att det bara kom helt plötsligt, som från ingenstans, dvs jag hade ingen möjlighet att dämpa det på förhand. Vilket gjorde mig mer och mer rädd för att få en attack. Och att veta på förhand hur länge det (troligen) skulle pågå gjorde rädslan värre. Varje attack kändes som att jag skulle dö. Rädslan fick mig att disassociera, vilket gjorde mig ännu räddare. Jag fick tankar på att självskada och suicid, vilket gjorde mig ännu räddare.

Rädsla förvärrar rädsla förvärrar rädsla. Man måste våga bromsa in och ifrågasätta vad som sker, se på vad som faktiskt pågår i hjärna, hjärta och kropp. Om och om igen.

Över tid krymper rädslorna lite i taget. Jag kan fortfarande få panikångest, men det är sällan nu, och även om det fortfarande känns som att jag ska dö så har jag övat på att inte göda rädslan och då blir inte intensiteten i närheten av på samma fruktansvärda nivå. Det finns mer jobb för mig att göra med panikångesten, men det känns inte lika viktigt eftersom jag nu kan hantera den när den kommer.

Jag har tidigare fått jobba med (och blivit av med) agorafobi, social fobi, blodfobi, nålskräck som jag hade när jag var yngre. Det går. Det är inte lätt, det tar tid, man måste prova MASSOR av olika sätt för att hitta vad som fungerar för en.. Men det går. Jag förstår att du inte känner det just nu, mitt uppe i allt. Men det går.

(Jag har också haft återfall i fobier och allt möjligt, det betyder inte att det inte går att påverka igen)