Dagboksinläggsrubrik

Jag är uppgiven. Försöker inget längre.

Jag har åter kontakt med vårdteamet. Men jag upplever inte att jag får någon hjälp. Inget blir bättre.

På fredag är det tänkt att jag ska sövas för provtagning. Det kommer inte att fungera för jag får knappt något stöd alls efteråt.

Jag klarar inte av att vara i närheten av provtagna människor och nu ska jag själv vara den provtagna. Jag är lovad lugnande när jag vaknar efter narkosen, men tvivlar ändå på att jag kommer att klara det.

I måndags fick jag samåka med en provtagen människa. Jag hade helt sjuk ångest och började till slut att gråta och slå mig själv i ansiktet med mobilen. Det blev inga märken av slagen så det finns inga bevis på att jag har slagit mig själv.

Vården tycker att jag även i fortsättningen ska åka med provtagna människor. När jag inte klarar det så blir jag ställd på gatan. Vården verkar tycka att jag är en trotsig 3-åring när jag sätter mig ner och gråter för att det är en samåkning. De ser inte att jag inte kan. Att jag är oförmögen att klara det kravet.

På fredag är det tänkt att jag ska klara mig ensam efter provtagningen, med bara lite lugnande. Ingen hjälp eller stöd på kvällen och natten. Och psykakuten kan heller inte hjälpa. För jag kan inte ta mig dit eller hem när jag måste samåka. Jag är skitstressad över att jag nu inte ens har akuten att vända mig till.

Jag är skiträdd.

Idag har jag legat på soffan eller i sängen hela dagen. Orkar inte ens försöka med något längre. För det är ingen idé.

Ringde vårdteamet i hopp om att få hjälp och stöd, men det blev ingen skillnad.

Och melatoninet är slut.

 

[Amha]

Jag undrar vad som skulle hända om du testade att känna din ångest. Eller snarare, att känna din kropp och det som händer i den, inklusive ångesten. Att i lite i taget VARA I DIN KROPP. Detta är ingen quickfix, men å andra sidan behöver du inte göra nånting. Du behöver bara ligga där och faktiskt känna din kropp, vad händer i den, vilka förnimmelser har du, istället för att hjärnan snurrar på. Jag förstår att det låter flummigt, men det är ett väl beprövat/evidensbaserat sätt att reglera nervsystemet.

Det där provade jag med bra resultat mot min ep-rädsla. Det var otroligt fascinerande. Hjärnan sa "oh, nu håller du på att få ep-anfall!" Man åkte med i den där känslan, se var kroppen och rädslan/ångesten tog en och insåg att jaha, det blev inte värre än så.

Vid det där tillfället var det alltså ca 2 år sedan jag hade ep senast. Reaktionerna var en konsekvens av stress och trötthet och känslan påminde om kommande ep-anfall. Känslan när man gick in i känslan med inställningen "kom igen nu då, kroppen, visa vad du går för!" Och allt bara släppte var väldigt häftigt.

 

[sardellen]

Det där provade jag med bra resultat mot min ep-rädsla. Det var otroligt fascinerande. Hjärnan sa "oh, nu håller du på att få ep-anfall!" Man åkte med i den där känslan, se var kroppen och rädslan/ångesten tog en och insåg att jaha, det blev inte värre än så.

Vid det där tillfället var det alltså ca 2 år sedan jag hade ep senast. Reaktionerna var en konsekvens av stress och trötthet och känslan påminde om kommande ep-anfall. Känslan när man gick in i känslan med inställningen "kom igen nu då, kroppen, visa vad du går för!" Och allt bara släppte var väldigt häftigt.

Blir glad att höra att det funkade så bra!!

Visst?! Det är nästan snopet hur bra det fungerar!

 

[bettysmatte]

Det jag förundras mest över @Wille är att du vägrar se det absurda i ditt beteende. Du har själv skrivit att fobier inte är realistiska, och så är det ju. Precis som @Amha har jag också ormfobi och hade tyckt att det hade varit rent FRUKTANSVÄRT att åka i samma bil som någon med en orm. Men samtidigt vet jag ju att min ormrädsla är orimlig. Jag är t.ex. jätterädd också för en liten snokbebis, bara för att det är en orm. Den kan ju egentligen inte skada mig på något vis. Du måste nog börja tackla dina fobier på samma sätt, dvs att inse att det är helt orimligt att få hjälp med att undvika saker som är helt ofarliga i verkligheten. Det kommer ändå inte att göra dig bättre, tvärtom kommer du förmodligen bara att bli räddare och räddare ju mer du undviker.

 

[ginnies]

Jag tycker synd om den andra/ andre personen i bilen , jag hade blivit livrädd om nån börjat uppföra sig så.

 

[Fjordfrälst]

Jag tycker synd om den andra/ andre personen i bilen , jag hade blivit livrädd om nån börjat uppföra sig så.

Jo om det märks (vilket det antagligen gjorde) kanske den börjar undra vad som står på...Alltså ångest och fobier är inte så realistiska jämt, såklart inte! Men när en liten plåsterlapp verkar bli ett svårt trauma ungefär som om man skulle bevittna ett hjärtstopp känns ju lite sådär märkligt. Men jo jag hade en vårdtagare (schizofren dock) som nära på svimmade av en liten plåsterlapp el prat om sjukhus.

Men allt som skrämmer Wille leder ju tyvärr bara till en allt mindre värld, jag vet ju själv hur begränsad man blir...

 

[cili]

Men allt som skrämmer Wille leder ju tyvärr bara till en allt mindre värld, jag vet ju själv hur begränsad man blir...

Det här. Det är det man måste jobba med.

Jag själv har spindelfobi. Men jag kan inte låta den ta över hela mitt liv.
För ca två veckor sedan satt det plötsligt en, i mitt tycke, stor spindel på väggen i källargången när jag skulle gå ut. Jag kastade mig mot motsatt vägg, ut fortare än kvickt och panikångesten var ett faktum. Åkte iväg på mitt ärende när det lugnat sig.
Men när jag kom hem igen fick jag vackert sitta kvar i bilen och göra upp en plan med mig själv. Antingen går jag runt huset framöver och begränsar min värld, eller så tar jag tjuren vid hornen och går källarvägen redan idag. Så jag tog källarvägen, hade huvudet vänt ner mot golvet, kisade så hårt att jag bara precis såg var jag satte fötterna och tog raska steg. Men jag gjorde det. Och det har jag fortsatt med dagligen. För när jag inte är i situationen så vet jag ju att spindeln inte kommer döda mig, och kan därför resonera och planera i förväg. Jag behöver inte leta efter den med blicken, jag behöver bara fokusera på att gå. Och nu ca två veckor senare börjar jag kunna slappna av lite igen, tack vare att jag dagligen bestämmer mig för att utmana mig själv.
För ett gäng år sedan hade det varit svårt att ens tänka tanken. Så det är ju ett ständigt jobb med mig själv som gett resultat.

Världen kommer inte kunna anpassa sig efter en enda persons specifika fobi. Den måste man jobba med själv. Ja, det är skitjobbigt, men det är ännu jobbigare att veta att jag är den som begränsar mitt eget liv för en irrationell rädsla.

 

[Elo]

Jag vet att ångesten blir värre när man mår dåligt.

Jag vet också att KBT har väldigt låg verkningsgrad på autister (till den grad att det öht inte erbjuds om du är autist i min region)

Men för tillfället känns det som att du har ångest för att ha ångest? Du är så rädd för att något skall trigga din ångest att du får ångest för att du skall få ångest.

Ångesten är inte farlig. Inte roligt men det är bara obehag*. Likaså är det inte farligt att slå sig själv i ansiktet med sin mobil. Inte det sätt jag själv använder för att ta mig ur spiralen men funkar det så funkar det.

*jag har också panikångest och vet hur det känns. Och ja, det är bara obehag.

 

[Inte_Ung]

Blir glad att höra att det funkade så bra!!

Visst?! Det är nästan snopet hur bra det fungerar!

Det fungerar jättebra, jag använder också det.
Jag började med det som tröst när allt kändes hopplöst.
Jag har mina händer och de fungerar, jag har mina fötter och de fungerar, jag kan höra, jag kan se, jag känner lukter så även om jag knappt kan andas så finns det hopp.
Numera så kan jag efter mycket medicinering även andas.
Men att stå ut under tiden dit (många månader) är en konst.

 

[Alexandra_W]

Jag vet också att KBT har väldigt låg verkningsgrad på autister (till den grad att det öht inte erbjuds om du är autist i min region)

This! Jag har för länge sen påtalat det för TS, med motivering att inte döma ut all hjälp för att KBT inte fungerade och istället vara öppen och försöka prova något annat som vården erbjuder eller som hon kan hitta. Och att förväntansångesten kan gå bättre att behandla än t ex fobierna

Det behöver inte vara svartvitt så att målet är att inte vara rädd för si och så. Utan målet kan lika väl vara att kunna hantera att vara rädd för si och så. (Det som jättefint beskrevs i resten av inlägget av @Elo)

 

[Alexandra_W]

Går inte att undvika.

Men nu när jag vet att det förekommer så har det blivit omöjligt med samåkning.

Ligger här med ångest idag och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Full dos alimemazin har inte hjälpt. Tog det för 3 timmar sedan.

Hur mår du idag?

 

[Rosett]

Det där provade jag med bra resultat mot min ep-rädsla. Det var otroligt fascinerande. Hjärnan sa "oh, nu håller du på att få ep-anfall!" Man åkte med i den där känslan, se var kroppen och rädslan/ångesten tog en och insåg att jaha, det blev inte värre än så.

Vid det där tillfället var det alltså ca 2 år sedan jag hade ep senast. Reaktionerna var en konsekvens av stress och trötthet och känslan påminde om kommande ep-anfall. Känslan när man gick in i känslan med inställningen "kom igen nu då, kroppen, visa vad du går för!" Och allt bara släppte var väldigt häftigt.

Jag har gjort nåt liknande när jag haft sömnparalys och hypnagoga hallucinationer (inte samtidigt) på nätterna.
I halvvaket tillstånd förstod jag att det är bara sömnparalys så tänkte att jag ids inte kämpa emot, blev lite arg och tänkte ”ja ja håll på då men jag ska sova nu!”
Sen somnade jag och sen dess har jag inte haft sömnparalys alls.

Samma med de hypnagoga hallucinationerna. Jag upplevde dem då och då, nån natt orkade jag inte med dem så tänkte ungefär att ok jag hallucinerar men jag ska sova så de får väl vara.
Somnade och har inte haft dem sen dess.

 

[MiaMia]

Jag vet också att KBT har väldigt låg verkningsgrad på autister (till den grad att det öht inte erbjuds om du är autist i min region)

_Vet du om det är själva grunden i KBT som är inkompatibel med autism, eller som det mest är att man ger behandlingen utan att göra anpassningar till autismen när man genomför sådan utvärdering?

Eller om det man satt in KB för har (delvis) annan bakgrund och egentligen borde ha problemformulerats på ett annat sätt från början (kanske i högre grad som följdkonsekvenser av krock mellan autism och omgivning t.ex.)

 

[hundtant]

Det behöver inte vara svartvitt så att målet är att inte vara rädd för si och så. Utan målet kan lika väl vara att kunna hantera att vara rädd för si och så.

Precis exakt det här. Vi är många som tjatat om att skaffa verktyg för att hantera ångesten, men vi har inte formulerat målet sådär enkelt och bra. Du har naturligtvis helt rätt.

(På det viset skulle ångesten dessutom sannolikt minska över tid, att kunna hantera den skapar en positiv spiral. Men tyvärr verkar Wille befinna sig i den motsatta spiralen där ångesten får mer och mer gödning)

 

[Elo]

_Vet du om det är själva grunden i KBT som är inkompatibel med autism, eller som det mest är att man ger behandlingen utan att göra anpassningar till autismen när man genomför sådan utvärdering?

Eller om det man satt in KB för har (delvis) annan bakgrund och egentligen borde ha problemformulerats på ett annat sätt från början (kanske i högre grad som följdkonsekvenser av krock mellan autism och omgivning t.ex.)

Ingen aning, faktiskt. Men kan tänka mig att det delvis kan vara problemformuleringen men också delvis att hjärnan reagerar lite annorlunda.

 

[Görel]

Det elakaste man kan göra mot en person med starka fobier är att bekräfta dem. Jag har själv fått se på nära håll hur det har lett till att personens värld krympt och till slut knappt existerat.
Det kan kännas snällt att bekräfta men det är precis tvärtom.

 

[MiaMia]

Ingen aning, faktiskt. Men kan tänka mig att det delvis kan vara problemformuleringen men också delvis att hjärnan reagerar lite annorlunda.

Låter sannolikt. Nu vet jag inte riktigt sammanhanget informationen kommer i från. Men spontant får jag lite varningsflagga för att autister stämplas som "svårbehandlade" eller "fall med dålig prognos" utifrån sådan statistik om man analyserar den för grunt.

När det lika gärna kan vara så att det speglar att de får sämre vård. Om man kör dem genom någon mainstream-mall där de inte passar, istället för att ge en adekvat form av utredning och behandling i förhållande till förutsättningarna.

 

[Alexandra_W]

Låter sannolikt. Nu vet jag inte riktigt sammanhanget informationen kommer i från. Men spontant får jag lite varningsflagga för att autister stämplas som "svårbehandlade" eller "fall med dålig prognos" utifrån sådan statistik om man analyserar den för grunt.

När det lika gärna kan vara så att det speglar att de får sämre vård. Om man kör dem genom någon mainstream-mall där de inte passar, istället för att ge en adekvat form av utredning och behandling i förhållande till förutsättningarna.

När jag jobbade på försäkringskassan så var det väldigt ofta det där kom upp i konsultationer med försäkringsmedicinsk rådgivare (dvs läkare), att både KBT och "vanlig" terapi fungerar sämre (eller inte alls) på personer med autism eftersom de har svårare att ta till sig den. Dvs där man med en icke-autist skulle bedömt personen borde kunna bli bättre inom säg ett år med terapi så blev bedömningen att det skulle ta betydligt längre tid eller inte ske alls för en autist.

Jag förstod det som just att det är svårt att med bibehållen terapeutisk effekt förändra så pass att det passar bättre med. Men jag fördjupade mig inte mer i det tyvärr. Men en mycket stor acceptans för att det är svårare och mer tidsödande om man förutom ångesten/depressionen/fobin även hade en diagnos inom autismspektrat

 

[Wille]

Syftade inte på nåt särskilt, kan vara vilket som. Syftet var inte att gradera vad som är värst, poängen var att det finns så många fler med minst lika svåra svårigheter så allt kan inte anpassas efter dig.

Finns många psykiska svårigheter jag skulle kalla värre men känns inte så meningsfullt att rada upp.

Jag kan inte tänka mig något värre än en panikattack som innebär att jag slår mig själv och kan svimma. Simning är enormt traumatiskt. Svimmade nästan när jag gick i kbt och blev traumatiserad. Jag klarade inte av att komma vidare efter det.

Vården kommer aldrig lösa fobierna åt dig. Det där är något som krävs ett riktigt jävlar anamma för att faktiskt lära sig att hantera. Tro mig. Jag och min ormfobi är ett exempel. Hade någon suttit med en orm i en taxi med mig hade jag antagligen både skrikit och gråtit. Däremot är sannolikheten minimal att jag kommer behöva utsättas för det. Jag har därför valt att hålla fobin i schack på en, för mig, lagom nivå. Det innebär att jag ska klara att bo ett par tiotal meter från ett huggormsbo, jag ska kunna leva med att möta ormen ute (men nog blir jag livrädd varje gång) och förstå att kattskrället kommer hem med snokar och lägger utanför huset jag övar mig ofta genom att titta på bilder, någon enstaka video, läser inlägg om ormar när det dyker upp osv. Slutar jag någon gång med det här kommer fobin och slår mig i ansiktet med knogjärn så fort jag behöver möta den nästa gång. Dvs man får börja om på noll. Evigt övande!

Ju mer man isolerar sig från det obehagliga, desto mer tillåts rädslan ta över. Tillåter man sig vara rädd för provtagna människor utan att faktiskt försöka arbeta med det kommer det inte bli lättare att hantera. Det är nog bara att finna sig i. Hur mycket är du villig att låta rädslan begränsa dig?

Fast man svimmar inte av ormfobi. Just på grund av risken för att svimma så är blodfobi mer komplicerat. Jag klarar inte att svimma. Det är min största skräck.

Åh. Jag tänker spontant på rädsla för män pga tidigare svåra trauman. Det kan väl inte vara helt ovanligt?

Då kan man väl inte vara ute i samhället alls eller ta taxi ö.h.t. Taxichaufförer är oftast män.

Tror du att det värsta en människa kan drabbas av är panikångest?
Vet du om att man räknar med att EN TREDJEDEL av alla människor någon gång drabbas av panikångest?

Det värsta är att svimma.

Känns ju onödigt att rangordna svårigheter.
Var och en kämpar med sitt.

Kan du tänka dig att ha solglasögon eller fokusera på att titta ut genom fönstret? @Wille
Ta med hörlurar och lyssna på musik under färden? Lyssna på favoritmusiken och tänk på att det viktigaste är att komma hem?
Kan du ha något i handen, typ en liten boll, att krama då det känns jobbigt?

Ögonbindel är väl det enda som kan funka, men då kan jag inte titta ut och inte heller slå på musiken varje gång den stannar. Adaptern jag köpt för att kunna lyssna på musik med mina lurar, glappar, och i värsta fall kan en låt stanna 15-20 gånger.

Men om du oftast mår som allra sämst under sena kvällar och nätter borde väl risken för samåkning vara minimal då? Min uppfattning från när min mamma var beviljad sjukresor är att risken för samåkning var som störst under rusningstid, åkte man på andra tider var risken mindre eftersom det helt enkelt var färre personer som åkte då.

Om du åker sent på kvällen eller mitt i natten lär det iaf inte vara någon som är på väg till ett planerat vårdbesök. Och sjukresor är väl något som beviljas i förväg? Så de flesta som åker till akuten får ta sig dit med egen bil, få skjuts eller med ambulans (= du kommer inte att samåka med dem)? Dvs ännu mindre risk att du skulle behöva samåka.

Dessutom tänker jag att folk inte lär ha varit på provtagning innan de kommer fram till sjukhuset/mottagningen, utan att de snarare åker dit för att ta prover. Så dit borde du kunna ta dig och få den hjälpen/vården du behöver. Sen får du väl ringa någon som får hämta dig om du inte kan åka sjukresa hem.

Problemet är ju att man behöver komma hem också. Det finns ingen som kan hämta mig och köra hem mig.

Du verkar ha det hemskt tufft just nu och det låter som att du känner att allt bara går emot dig och att ingenting är någon idé!

Jag förstår att du redan vet detta intellektuellt men det tåls att upprepas:
Ångesten är INTE farlig. Den gör dig hemskt trött och sliten och utmattad, men du kommer inte få en psykos, du kommer inte bli galen, du kommer inte gå sönder av den. Jag vet att det inte känns så. Det är för att din hjärna vill skydda dig till varje pris! Din hjärna tror att ångesten är den största fienden. Det är svårt att argumentera mot något hjärnan tror kommer skydda en.

När man har ångest är det lätt att man "är i huvudet", tankarna snurrar, eller står stilla, men man känner inte kroppen. Eller man liksom "doppar tårna" i kroppen och känner att åh nej, det känns hemskt!!!! Allt gör ont och hela kroppen skriker FARLIGT. Så då stänger man av kontakten med kroppen igen, och hjärnan kommer på sätt som den tänker ska lindra ångesten, som tex det med att slå mobilen på dig själv, som blir som en slags distraktion från ångesten, ett sätt att skydda sig från den hemska känslan som sitter i kroppen.

Grejen är ju att det farliga för dig när du sitter i bilen med en annan provtagen är din ångest. Eller närmare bestämt det som KÄNNS farligt. För ingenting kommer hända med dig pga den provtagna personen i den stunden förutom att du får ångest. Som känns hemsk!!!

Och då blir det ju en förstärkning av den här kopplingen i hjärnan. Kopplingen i hjärnan säger att ångesten är farlig och måste undvikas till varje pris. Vad gör att du får ångest? Massa olika saker. Då måste du undvika dem! För du måste till varje pris undvika ångest!!!

Jag undrar vad som skulle hända om du testade att känna din ångest. Eller snarare, att känna din kropp och det som händer i den, inklusive ångesten. Att i lite i taget VARA I DIN KROPP. Detta är ingen quickfix, men å andra sidan behöver du inte göra nånting. Du behöver bara ligga där och faktiskt känna din kropp, vad händer i den, vilka förnimmelser har du, istället för att hjärnan snurrar på. Jag förstår att det låter flummigt, men det är ett väl beprövat/evidensbaserat sätt att reglera nervsystemet.

Jag har testat det där förut och det har inte fungerat. Ångesten har härjat med mig ändå i timme efter timme efter timme efter timme. Det går aldrig över.

This! Jag har för länge sen påtalat det för TS, med motivering att inte döma ut all hjälp för att KBT inte fungerade och istället vara öppen och försöka prova något annat som vården erbjuder eller som hon kan hitta. Och att förväntansångesten kan gå bättre att behandla än t ex fobierna

Det behöver inte vara svartvitt så att målet är att inte vara rädd för si och så. Utan målet kan lika väl vara att kunna hantera att vara rädd för si och så. (Det som jättefint beskrevs i resten av inlägget av @Elo)

Problemet är att jag kan svimma. Och det är den maximala skräcken.

Hur mår du idag?

Vet inte. Jag har vaknat och ligger nu på soffan. Har inte ätit än.

 

[Alexandra_W]

Fast @Wille man kan visst svimma av ormfobi. Eller annan fobi. Och ett supervanligt symptom vid panikångest är känslan av att svimma.

Så du behöver korrigera att din känsla av att du ska svimma och din rädsla för det är unik. Det är den inte och det är bra för då finns det sätt att hantera.

Jag kanske får ångra detta men jag måste fråga. Hur kan din blodfobi vara så selektiv? Du vågar inte gå på promenad för hemorrojden kan börja blöda och du kan svimma. Men du kan ju börja blöda när du jobbar i trädgården? Eller hanterat en katt. Rent statistiskt är det större risk för det. Och du kan börja blöda och svimma när du kör bil.

Så vad gör det selektiva, och kan du utnyttja det på något vis? Alltså så du tar med dig vad som gör det tryggt och ofarligt att köra bil ut på skogspromenaden

Och glöm inte - så länge man inte är på höjd, nära en kant eller framför fordon osv så är det inte farligt att svimma.

 

[hundtant]

Då kan man väl inte vara ute i samhället alls eller ta taxi ö.h.t. Taxichaufförer är oftast män.

Empirin visar att taxichaufförer är farligare än plåster, ja. Det finns många anmälda övergrepp mot kvinnor i samband med svart- eller vanlig taxiresa. Är man en av de kvinnorna så kan det naturligtvis vara extremt traumatiskt att åka ensam med en man igen. Jag förstår inte din kommentar, vill du mena att det är svårare för dig med samåkning än för en kvinna som åker med en manlig taxichaufför?

Det låter som att du behöver träna på tanken att det inte är farligt att svimma. Inte så länge du t ex inte svimmar när du står på en stege eller sitter bakom ratten.