Dagboksinläggsrubrik

Jag är uppgiven. Försöker inget längre.

Jag har åter kontakt med vårdteamet. Men jag upplever inte att jag får någon hjälp. Inget blir bättre.

På fredag är det tänkt att jag ska sövas för provtagning. Det kommer inte att fungera för jag får knappt något stöd alls efteråt.

Jag klarar inte av att vara i närheten av provtagna människor och nu ska jag själv vara den provtagna. Jag är lovad lugnande när jag vaknar efter narkosen, men tvivlar ändå på att jag kommer att klara det.

I måndags fick jag samåka med en provtagen människa. Jag hade helt sjuk ångest och började till slut att gråta och slå mig själv i ansiktet med mobilen. Det blev inga märken av slagen så det finns inga bevis på att jag har slagit mig själv.

Vården tycker att jag även i fortsättningen ska åka med provtagna människor. När jag inte klarar det så blir jag ställd på gatan. Vården verkar tycka att jag är en trotsig 3-åring när jag sätter mig ner och gråter för att det är en samåkning. De ser inte att jag inte kan. Att jag är oförmögen att klara det kravet.

På fredag är det tänkt att jag ska klara mig ensam efter provtagningen, med bara lite lugnande. Ingen hjälp eller stöd på kvällen och natten. Och psykakuten kan heller inte hjälpa. För jag kan inte ta mig dit eller hem när jag måste samåka. Jag är skitstressad över att jag nu inte ens har akuten att vända mig till.

Jag är skiträdd.

Idag har jag legat på soffan eller i sängen hela dagen. Orkar inte ens försöka med något längre. För det är ingen idé.

Ringde vårdteamet i hopp om att få hjälp och stöd, men det blev ingen skillnad.

Och melatoninet är slut.

 

[Alexandra_W]

Jag får alltid mycket ångest när jag ser folk med plåster. Särskilt vid samåkning och jag inte kan fly.

Det är heller ingen hjälp att utsätta mig för en massa stress och ångest. För jag kraschar.

Men varför har det blivit ett problem nu? Du lär ju sett massor med folk med plåster innan? Vartenda vårdbesök?

Nej hjälpen kräver massa insats från dig. Främst krävs det vilja. Innan dess är det svårt att hjälpa även om omvärlden vill. Precis som du upplever nu

 

[Esmeralda]

Jag tar prover väldigt frekvent och det syns då aldrig på mig. Har tröjärmen nedrullad eller jacka beroende på temperatur. Så väldigt många människor i din närhet kan ha blivit provtagna nyligen utan att du märker det.

Å andra sidan har både jag och en väldigt stor mängd andra människor plåster på sig av olika anledningar. Jag har nu pga en reva av en rosbuske jag gallrat och vill inte att smuts ska komma in där. Så lågt i från alla plåster betyder att man har tagit ett prov.

Det är så sorgligt att läsa hur din värld hela tiden krymper allt mer pga dina fobier, och ja, jag har läst dina inlägg i väldigt många år då du har bott när mig och rört dig i samma kretsar som jag, tror tom att vi har haft samma medryttarhäst en gång i tiden. Och jag har noterat hur det har blivit en nedåtgående spiral de senaste åren då din värld bara krymper hela tiden. Det var väl inte allt för många år sedan som du flög till spanien i jobbet tex? Det är ju väldigt långt ifrån vad du ka hantera idag med tanke på vad du skriver om att du inte kan acceptera samåkning i bil. I ett flygplan då, hur många personer där behövde du samåka med?

Jag har inga råd att ge men jag hoppas verkligen att du kommer ur den här allt mer åtsnärjande spiralen som hela tiden krymper och begränsar din värld.

 

[Wille]

https://www.socialstyrelsen.se/glob...tikelkatalog/ovrigt/2007-114-49_200711429.pdf

Tack. Får läsa sen när jag sitter vid dator.

Kontaktperson har jag nyligen fått.

Men varför har det blivit ett problem nu? Du lär ju sett massor med folk med plåster innan? Vartenda vårdbesök?

Nej hjälpen kräver massa insats från dig. Främst krävs det vilja. Innan dess är det svårt att hjälpa även om omvärlden vill. Precis som du upplever nu

P.g.a. traumat med samåkningen i måndags. Men har alltid haft problem med detta.

Jag har gett upp. Orkar inte kämpa längre.

Jag tar prover väldigt frekvent och det syns då aldrig på mig. Har tröjärmen nedrullad eller jacka beroende på temperatur. Så väldigt många människor i din närhet kan ha blivit provtagna nyligen utan att du märker det.

Å andra sidan har både jag och en väldigt stor mängd andra människor plåster på sig av olika anledningar. Jag har nu pga en reva av en rosbuske jag gallrat och vill inte att smuts ska komma in där. Så lågt i från alla plåster betyder att man har tagit ett prov.

Det är så sorgligt att läsa hur din värld hela tiden krymper allt mer pga dina fobier, och ja, jag har läst dina inlägg i väldigt många år då du har bott när mig och rört dig i samma kretsar som jag, tror tom att vi har haft samma medryttarhäst en gång i tiden. Och jag har noterat hur det har blivit en nedåtgående spiral de senaste åren då din värld bara krymper hela tiden. Det var väl inte allt för många år sedan som du flög till spanien i jobbet tex? Det är ju väldigt långt ifrån vad du ka hantera idag med tanke på vad du skriver om att du inte kan acceptera samåkning i bil. I ett flygplan då, hur många personer där behövde du samåka med?

Jag har inga råd att ge men jag hoppas verkligen att du kommer ur den här allt mer åtsnärjande spiralen som hela tiden krymper och begränsar din värld.

Det där klarade jag inte ens av att läsa.

 

[Alexandra_W]

@Wille om du som du skriver gett upp. Vad vill du med dagbokstråden? Bara ventilera, få medkänsla, få lösningsförslag?

 

[Alexandra_W]

@Wille om du inte klarade läsa @Esmeralda inlägg missade du antagligen slutet av hennes inlägg (helt fritt från prat om prover eller plåster!) så jag klistrar in:

Esmeralda skrev:
"Det är så sorgligt att läsa hur din värld hela tiden krymper allt mer pga dina fobier, och ja, jag har läst dina inlägg i väldigt många år då du har bott när mig och rört dig i samma kretsar som jag, tror tom att vi har haft samma medryttarhäst en gång i tiden. Och jag har noterat hur det har blivit en nedåtgående spiral de senaste åren då din värld bara krymper hela tiden. Det var väl inte allt för många år sedan som du flög till spanien i jobbet tex? Det är ju väldigt långt ifrån vad du ka hantera idag med tanke på vad du skriver om att du inte kan acceptera samåkning i bil. I ett flygplan då, hur många personer där behövde du samåka med?

Jag har inga råd att ge men jag hoppas verkligen att du kommer ur den här allt mer åtsnärjande spiralen som hela tiden krymper och begränsar din värld."

 

[Wille]

@Wille om du som du skriver gett upp. Vad vill du med dagbokstråden? Bara ventilera, få medkänsla, få lösningsförslag?

Vet egentligen inte. För om inte ens vården kan hjälpa, så lär ingen annan kunna det heller.

Men även här så anses det att jag måste klara det jag inte kan klara. Ger mig katten på att "jag kan inte" tolkas som "jag vill inte". Men jag menar exakt det jag säger.

 

[Alexandra_W]

Vet egentligen inte. För om inte ens vården kan hjälpa, så lär ingen annan kunna det heller.

Men även här så anses det att jag måste klara det jag inte kan klara. Ger mig katten på att "jag kan inte" tolkas som "jag vill inte". Men jag menar exakt det jag säger.

När du skriver sånt som i sista stycket. Vad vill du uppnå? Uttrycka frustration? Provocera? Få ut ilska?

Att du menar vad du säger har nog ingen tvivlat på. Ibland är dock inte det man känner och uttrycker samma sak som hur det är. Och det är okej. Det betyder inte att en person ljuger, utan enbart att den inte klarar att se annat där denne befinner sig.

 

[clementine]

Vet egentligen inte. För om inte ens vården kan hjälpa, så lär ingen annan kunna det heller.

Men även här så anses det att jag måste klara det jag inte kan klara. Ger mig katten på att "jag kan inte" tolkas som "jag vill inte". Men jag menar exakt det jag säger.

Jag tror att den enda som faktiskt kan göra en förändring är du själv. Vården kan stötta, ge redskap och supporta dig, men endast du kan ta sig ur den spiral du verkar hamnat i. Det är ungefär som en person med ett missbruk. Det behövs mycket stöd men det som tillslut ändå avgör är personens egen vilja till förändring. Det verkar som att du har ett vårdteam som fångat upp dig, du har insatser som boendestöd och kontaktperson. Det finns personer omkring dig som kan ge stöd, och du får mkt respons och välvilja på detta forum, men omgivningen kan inte lösa alla problem, tyvärr.

 

[Wille]

@Wille om du inte klarade läsa @Esmeralda inlägg missade du antagligen slutet av hennes inlägg (helt fritt från prat om prover eller plåster!) så jag klistrar in:

Esmeralda skrev:
"Det är så sorgligt att läsa hur din värld hela tiden krymper allt mer pga dina fobier, och ja, jag har läst dina inlägg i väldigt många år då du har bott när mig och rört dig i samma kretsar som jag, tror tom att vi har haft samma medryttarhäst en gång i tiden. Och jag har noterat hur det har blivit en nedåtgående spiral de senaste åren då din värld bara krymper hela tiden. Det var väl inte allt för många år sedan som du flög till spanien i jobbet tex? Det är ju väldigt långt ifrån vad du ka hantera idag med tanke på vad du skriver om att du inte kan acceptera samåkning i bil. I ett flygplan då, hur många personer där behövde du samåka med?

Jag har inga råd att ge men jag hoppas verkligen att du kommer ur den här allt mer åtsnärjande spiralen som hela tiden krymper och begränsar din värld."

Jag fick återfall i panikångest p.g.a. fel som vården gjorde. Jag insåg då att jag aldrig kommer att kunna hantera panikångest. Jag har också gått i terapi 4 gånger för min fobi utan resultat. Kraschade i utmattningsdepression för 7 år sedan (tror jag det är). Har aldrig hämtat mig. Och nu är jag så fruktansvärt trött. Det är det ena efter det andra som har nött ner mig.

I flygplan har jag aldrig sett provtagna människor.

 

[Wille]

När du skriver sånt som i sista stycket. Vad vill du uppnå? Uttrycka frustration? Provocera? Få ut ilska?

Att du menar vad du säger har nog ingen tvivlat på. Ibland är dock inte det man känner och uttrycker samma sak som hur det är. Och det är okej. Det betyder inte att en person ljuger, utan enbart att den inte klarar att se annat där denne befinner sig.

Jag ville vara tydlig eftersom folk missförstått mig tidigare och blandat hej vilt med tolkningar av "jag orkar inte", "jag vill inte", "jag kan inte". Har ju noterat att orden inte alltid betyder samma för neurotypiska personer som för mig.

Jag tror att den enda som faktiskt kan göra en förändring är du själv. Vården kan stötta, ge redskap och supporta dig, men endast du kan ta sig ur den spiral du verkar hamnat i. Det är ungefär som en person med ett missbruk. Det behövs mycket stöd men det som tillslut ändå avgör är personens egen vilja till förändring. Det verkar som att du har ett vårdteam som fångat upp dig, du har insatser som boendestöd och kontaktperson. Det finns personer omkring dig som kan ge stöd, och du får mkt respons och välvilja på detta forum, men omgivningen kan inte lösa alla problem, tyvärr.

Fast jag har inget mer att ge.

Det vårdteam jag nu har kontakt med kommer att upphöra om en vecka.

 

[Alexandra_W]

Jag ville vara tydlig eftersom folk missförstått mig tidigare och blandat hej vilt med tolkningar av "jag orkar inte", "jag vill inte", "jag kan inte". Har ju noterat att orden inte alltid betyder samma för neurotypiska personer som för mig.

Har inget med neurotypisk eller ej att göra dock. Adjektiv och adverb är svåra och oftast otroligt individuella. Så der är varken dig eller resten det är "fel" på. Utan alla är vi människor och tolkar olika. Varenda en av oss. Der är därför t ex vården använder en smärtskala med siffror. För "jätteont" betyder olika saker för olika människor

 

[Esmeralda]

I flygplan har jag aldrig sett provtagna människor.

Exakt vad jag menar. Du vet ju inte pga att du inte ser. Kan ju vara 100 pers tätt inpå dig. Du måste verkligen hitta verktyg att släppa och fokusera på annat.

 

[Anna-Bella]

Jag tycker det är lite oroväckande att du här uttrycker att det är hopplöst och att du gett upp samtligt som du skapar inlägg om reinkarnation. Vill du bekräfta att du inte en en allvarlig fara för dig själv just nu? För isåfall tror jag att det är läge att ringa psykakuten.

 

[Otherside]

Jag är uppgiven. Försöker inget längre.

Jag har åter kontakt med vårdteamet. Men jag upplever inte att jag får någon hjälp. Inget blir bättre.

På fredag är det tänkt att jag ska sövas för provtagning. Det kommer inte att fungera för jag får knappt något stöd alls efteråt.

Jag klarar inte av att vara i närheten av provtagna människor och nu ska jag själv vara den provtagna. Jag är lovad lugnande när jag vaknar efter narkosen, men tvivlar ändå på att jag kommer att klara det.

I måndags fick jag samåka med en provtagen människa. Jag hade helt sjuk ångest och började till slut att gråta och slå mig själv i ansiktet med mobilen. Det blev inga märken av slagen så det finns inga bevis på att jag har slagit mig själv.

Vården tycker att jag även i fortsättningen ska åka med provtagna människor. När jag inte klarar det så blir jag ställd på gatan. Vården verkar tycka att jag är en trotsig 3-åring när jag sätter mig ner och gråter för att det är en samåkning. De ser inte att jag inte kan. Att jag är oförmögen att klara det kravet.

På fredag är det tänkt att jag ska klara mig ensam efter provtagningen, med bara lite lugnande. Ingen hjälp eller stöd på kvällen och natten. Och psykakuten kan heller inte hjälpa. För jag kan inte ta mig dit eller hem när jag måste samåka. Jag är skitstressad över att jag nu inte ens har akuten att vända mig till.

Jag är skiträdd.

Idag har jag legat på soffan eller i sängen hela dagen. Orkar inte ens försöka med något längre. För det är ingen idé.

Ringde vårdteamet i hopp om att få hjälp och stöd, men det blev ingen skillnad.

Och melatoninet är slut.

Jag har inte läst allt men jag kan skicka dig melatonin på måndag så har du det på tisdag eller onsdag. PM:a mig om du vill att jag skickar. 3 eller 5 mg? Ingen kostnad!

 

[hundtant]

I måndags fick jag samåka med en provtagen människa. Jag hade helt sjuk ångest och började till slut att gråta och slå mig själv i ansiktet med mobilen. Det blev inga märken av slagen så det finns inga bevis på att jag har slagit mig själv.

Men varför skriver du sådär, varför tänker du det ens? Tror du verkligen att de skulle bevilja dig ensamresa om du kunde visa "bevis" på att du slagit dig med mobilen i ansiktet? Det är som att du hittar på mer och mer barocka sätt att undvika ångest.

Dessutom, sjukresor är ingen obegränsad resurs och det är inte bara du som behöver dem. Andra behöver också, därför får man samåka. Och om problemet är att du inte klarar att se plåster så måste du väl kunna låta bli att titta på andra passagerare?

Eller, strunta i att ta proverna om de håller på att förstöra livet för dig.

 

[Wille]

Exakt vad jag menar. Du vet ju inte pga att du inte ser. Kan ju vara 100 pers tätt inpå dig. Du måste verkligen hitta verktyg att släppa och fokusera på annat.

Fast jag har ju försökt hela livet. Men inget funkar ju.

Jag tycker det är lite oroväckande att du här uttrycker att det är hopplöst och att du gett upp samtligt som du skapar inlägg om reinkarnation. Vill du bekräfta att du inte en en allvarlig fara för dig själv just nu? För isåfall tror jag att det är läge att ringa psykakuten.

Jag har redan legat inne den här veckan. Inget blir bättre av det. Man ligger bara ensam och isolerad i en säng. Det kan jag göra även hemma.

Jag har inte läst allt men jag kan skicka dig melatonin på måndag så har du det på tisdag eller onsdag. PM:a mig om du vill att jag skickar. 3 eller 5 mg? Ingen kostnad!

Jag får nog ta den kostnaden själv ändå. Kan ju inte hänga upp det på att andra skickar mig det. Men tusen tack ändå för erbjudandet.

 

[Wille]

Men varför skriver du sådär, varför tänker du det ens? Tror du verkligen att de skulle bevilja dig ensamresa om du kunde visa "bevis" på att du slagit dig med mobilen i ansiktet? Det är som att du hittar på mer och mer barocka sätt att undvika ångest.

Dessutom, sjukresor är ingen obegränsad resurs och det är inte bara du som behöver dem. Andra behöver också, därför får man samåka. Och om problemet är att du inte klarar att se plåster så måste du väl kunna låta bli att titta på andra passagerare?

Eller, strunta i att ta proverna om de håller på att förstöra livet för dig.

Jag vet att andra också behöver sjukresor. Men alla kan ju inte ha mina svårigheter.

Mina svårigheter innebär att jag inte kan få hjälp av psykakuten. För jag kan inte samåka.

 

[Niyama]

Vården tycker att jag även i fortsättningen ska åka med provtagna människor. När jag inte klarar det så blir jag ställd på gatan. Vården verkar tycka att jag är en trotsig 3-åring när jag sätter mig ner och gråter för att det är en samåkning. De ser inte att jag inte kan. Att jag är oförmögen att klara det kravet.

Men även om du åker ensam, hur vet du att chauffören inte var på provtagning innan sitt arbetspass? Det går ju aldrig att garantera att du slipper "provtagna människor". Hur länge räknas en människa som "provtagen"?

 

[hundtant]

Jag vet att andra också behöver sjukresor. Men alla kan ju inte ha mina svårigheter.

Mina svårigheter innebär att jag inte kan få hjälp av psykakuten.

Vad jag menar är att det finns ett begränsat antal bilar och resor. Då får man samåka, så att alla kan få ta sig dit och hem. Tänker du att någon annan inte ska få sin sjukresa för att du är rädd för att se ett plåster i bilen?

Varför tittar du inte åt andra hållet?

 

[Niyama]

Jag vet att andra också behöver sjukresor. Men alla kan ju inte ha mina svårigheter.

Mina svårigheter innebär att jag inte kan få hjälp av psykakuten. För jag kan inte samåka.

Ärligt talat, de finns många med betydligt värre svårigheter som åker sjukresa. Det låter ofta på dig som att dina svårigheter är så mycket värre än andras så därför ska andra anpassa sig efter dig. Det funkar inte.