Dagboksinläggsrubrik

Jag är uppgiven. Försöker inget längre.

Jag har åter kontakt med vårdteamet. Men jag upplever inte att jag får någon hjälp. Inget blir bättre.

På fredag är det tänkt att jag ska sövas för provtagning. Det kommer inte att fungera för jag får knappt något stöd alls efteråt.

Jag klarar inte av att vara i närheten av provtagna människor och nu ska jag själv vara den provtagna. Jag är lovad lugnande när jag vaknar efter narkosen, men tvivlar ändå på att jag kommer att klara det.

I måndags fick jag samåka med en provtagen människa. Jag hade helt sjuk ångest och började till slut att gråta och slå mig själv i ansiktet med mobilen. Det blev inga märken av slagen så det finns inga bevis på att jag har slagit mig själv.

Vården tycker att jag även i fortsättningen ska åka med provtagna människor. När jag inte klarar det så blir jag ställd på gatan. Vården verkar tycka att jag är en trotsig 3-åring när jag sätter mig ner och gråter för att det är en samåkning. De ser inte att jag inte kan. Att jag är oförmögen att klara det kravet.

På fredag är det tänkt att jag ska klara mig ensam efter provtagningen, med bara lite lugnande. Ingen hjälp eller stöd på kvällen och natten. Och psykakuten kan heller inte hjälpa. För jag kan inte ta mig dit eller hem när jag måste samåka. Jag är skitstressad över att jag nu inte ens har akuten att vända mig till.

Jag är skiträdd.

Idag har jag legat på soffan eller i sängen hela dagen. Orkar inte ens försöka med något längre. För det är ingen idé.

Ringde vårdteamet i hopp om att få hjälp och stöd, men det blev ingen skillnad.

Och melatoninet är slut.

 

[Hazel]

Nu har vården slagit knut på sig själva för att du ska få provtagning, man har försökt på alla vis för att du ska klara av det till den punkt att du ska sövas för ett blodprov. Nu går det helt plötsligt inte att åka dit med andra människor för att dom kan tagit prover?

Nog för att vården många gånger lämnar mycket att önska, säkert även för dig men i ditt fall har man verkligen försökt på alla möjliga sätt och ändå påstår du att du inte får hjälp.

 

[Wille]

Vad jag menar är att det finns ett begränsat antal bilar och resor. Då får man samåka, så att alla kan få ta sig dit och hem. Tänker du att någon annan inte ska få sin sjukresa för att du är rädd för att se ett plåster i bilen?

Varför tittar du inte åt andra hållet?

Det är inte alltid möjligt att blunda. Jag kan behöva titta upp för att se var vi är och det kan räcka för att det ska bli fel.

 

[hundtant]

Det är inte alltid möjligt att blunda. Jag kan behöva titta upp för att se var vi är och det kan räcka för att det ska bli fel.

Men det innebär ju inte att andra passagerares armveck eller handryggar är i ditt blickfång.

 

[Wille]

Ärligt talat, de finns många med betydligt värre svårigheter som åker sjukresa. Det låter ofta på dig som att dina svårigheter är så mycket värre än andras så därför ska andra anpassa sig efter dig. Det funkar inte.

Vad menar du med värre svårigheter? Fysiska eller psykiska? Vilka psykiska svårigheter skulle vara värre?

 

[hundtant]

Nu har vården slagit knut på sig själva för att du ska få provtagning, man har försökt på alla vis för att du ska klara av det till den punkt att du ska sövas för ett blodprov. Nu går det helt plötsligt inte att åka dit med andra människor för att dom kan tagit prover?

Nog för att vården många gånger lämnar mycket att önska, säkert även för dig men i ditt fall har man verkligen försökt på alla möjliga sätt och ändå påstår du att du inte får hjälp.

Det här. Precis såhär flyttar du gränserna hela tiden Wille. När något som var omöjligt blir möjligt så flyttar du gränsen så att det blir omöjligt igen.

 

[Wille]

Men det innebär ju inte att andra passagerares armveck eller handryggar är ditt blickfång.

Går inte att undvika.

Men nu när jag vet att det förekommer så har det blivit omöjligt med samåkning.

Ligger här med ångest idag och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Full dos alimemazin har inte hjälpt. Tog det för 3 timmar sedan.

 

[hundtant]

Går inte att undvika.

Men nu när jag vet att det förekommer så har det blivit omöjligt med samåkning.

Ligger här med ångest idag och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Full dos alimemazin har inte hjälpt. Tog det för 3 timmar sedan.

Det går att undvika. Vrid på huvudet och titta ut genom fönstret. Då ser du dessutom hela tiden var ni är, eftersom det verkar vara viktigt.

 

[Niyama]

Vad menar du med värre svårigheter? Fysiska eller psykiska? Vilka psykiska svårigheter skulle vara värre?

Syftade inte på nåt särskilt, kan vara vilket som. Syftet var inte att gradera vad som är värst, poängen var att det finns så många fler med minst lika svåra svårigheter så allt kan inte anpassas efter dig.

Finns många psykiska svårigheter jag skulle kalla värre men känns inte så meningsfullt att rada upp.

 

[Amha]

Vet egentligen inte. För om inte ens vården kan hjälpa, så lär ingen annan kunna det heller.

Men även här så anses det att jag måste klara det jag inte kan klara. Ger mig katten på att "jag kan inte" tolkas som "jag vill inte". Men jag menar exakt det jag säger.

Vården kommer aldrig lösa fobierna åt dig. Det där är något som krävs ett riktigt jävlar anamma för att faktiskt lära sig att hantera. Tro mig. Jag och min ormfobi är ett exempel. Hade någon suttit med en orm i en taxi med mig hade jag antagligen både skrikit och gråtit. Däremot är sannolikheten minimal att jag kommer behöva utsättas för det. Jag har därför valt att hålla fobin i schack på en, för mig, lagom nivå. Det innebär att jag ska klara att bo ett par tiotal meter från ett huggormsbo, jag ska kunna leva med att möta ormen ute (men nog blir jag livrädd varje gång) och förstå att kattskrället kommer hem med snokar och lägger utanför huset jag övar mig ofta genom att titta på bilder, någon enstaka video, läser inlägg om ormar när det dyker upp osv. Slutar jag någon gång med det här kommer fobin och slår mig i ansiktet med knogjärn så fort jag behöver möta den nästa gång. Dvs man får börja om på noll. Evigt övande!

Ju mer man isolerar sig från det obehagliga, desto mer tillåts rädslan ta över. Tillåter man sig vara rädd för provtagna människor utan att faktiskt försöka arbeta med det kommer det inte bli lättare att hantera. Det är nog bara att finna sig i. Hur mycket är du villig att låta rädslan begränsa dig?

 

[Amha]

Vad menar du med värre svårigheter? Fysiska eller psykiska? Vilka psykiska svårigheter skulle vara värre?

Åh. Jag tänker spontant på rädsla för män pga tidigare svåra trauman. Det kan väl inte vara helt ovanligt?

 

[parellikusken]

Vad menar du med värre svårigheter? Fysiska eller psykiska? Vilka psykiska svårigheter skulle vara värre?

Många har det lika svårt som dig eller värre. Men det är onödigt att du fokuserar på det.

 

[JohannaB]

Vad menar du med värre svårigheter? Fysiska eller psykiska? Vilka psykiska svårigheter skulle vara värre?

Tror du att det värsta en människa kan drabbas av är panikångest?
Vet du om att man räknar med att EN TREDJEDEL av alla människor någon gång drabbas av panikångest?

 

[Motacilla]

Känns ju onödigt att rangordna svårigheter.
Var och en kämpar med sitt.

Kan du tänka dig att ha solglasögon eller fokusera på att titta ut genom fönstret? @Wille
Ta med hörlurar och lyssna på musik under färden? Lyssna på favoritmusiken och tänk på att det viktigaste är att komma hem?
Kan du ha något i handen, typ en liten boll, att krama då det känns jobbigt?

 

[Alexandra_W]

Släpp tanken på att få ensamresa @Wille och se det som en bonus om du får det

Jag stred för att min mamma skulle få ensamresa när hon hade extremt stort behov av det pga kunde inte sitta långa stunder pga svåra buksmärtor. Och hon behövde resa 4 h enkel väg sjukresa i absolut best case scenario. Men samåkning innebar ofta 2-3 timmar ytterligare för att den/de andra patienten/patienterna skulle till andra änden av länet. Hon fick sin ensamresa men det var inte lätt och inte självklart. Precis som andra skrivit så sjukesor är för sjuka personer och det är mycket höga krav för ensamresa i de flesta regioner. Sjukresor kostar dessutom massor så det finns ett ekonomiskt incitament att samordna så långt det går - särskilt på landsbygd.

Så lägg inte energi på att slåss mot den väderkvarnen

 

[godisklubba]

Jag vet att andra också behöver sjukresor. Men alla kan ju inte ha mina svårigheter.

Mina svårigheter innebär att jag inte kan få hjälp av psykakuten. För jag kan inte samåka.

Men om du oftast mår som allra sämst under sena kvällar och nätter borde väl risken för samåkning vara minimal då? Min uppfattning från när min mamma var beviljad sjukresor är att risken för samåkning var som störst under rusningstid, åkte man på andra tider var risken mindre eftersom det helt enkelt var färre personer som åkte då.

Om du åker sent på kvällen eller mitt i natten lär det iaf inte vara någon som är på väg till ett planerat vårdbesök. Och sjukresor är väl något som beviljas i förväg? Så de flesta som åker till akuten får ta sig dit med egen bil, få skjuts eller med ambulans (= du kommer inte att samåka med dem)? Dvs ännu mindre risk att du skulle behöva samåka.

Dessutom tänker jag att folk inte lär ha varit på provtagning innan de kommer fram till sjukhuset/mottagningen, utan att de snarare åker dit för att ta prover. Så dit borde du kunna ta dig och få den hjälpen/vården du behöver. Sen får du väl ringa någon som får hämta dig om du inte kan åka sjukresa hem.

 

[clementine]

Vad menar du med värre svårigheter? Fysiska eller psykiska? Vilka psykiska svårigheter skulle vara värre?

Nog måste det väl finnas i din värld att det finns andra personer med liknande eller större svårigheter än dig?
Håller med om att det är onödigt att rangordna men är det inte dumt att utgå ifrån att du har det värre än alla andra människor? Det känns som att det riskerar att blåsa upp situationen ytterligare.

 

[Alexandra_W]

Men om du oftast mår som allra sämst under sena kvällar och nätter borde väl risken för samåkning vara minimal då? Min uppfattning från när min mamma var beviljad sjukresor är att risken för samåkning var som störst under rusningstid, åkte man på andra tider var risken mindre eftersom det helt enkelt var färre personer som åkte då.

Om du åker sent på kvällen eller mitt i natten lär det iaf inte vara någon som är på väg till ett planerat vårdbesök. Och sjukresor är väl något som beviljas i förväg? Så de flesta som åker till akuten får ta sig dit med egen bil, få skjuts eller med ambulans (= du kommer inte att samåka med dem)? Dvs ännu mindre risk att du skulle behöva samåka.

Dessutom tänker jag att folk inte lär ha varit på provtagning innan de kommer fram till sjukhuset/mottagningen, utan att de snarare åker dit för att ta prover. Så dit borde du kunna ta dig och få den hjälpen/vården du behöver. Sen får du väl ringa någon som får hämta dig om du inte kan åka sjukresa hem.

Jag vet inte hur det är hos @Wille men när jag bodde på landet så fick man sjukresa akut. Dvs om man inte behövde ambulans men inte kunde eller de inte tyckte man skulle köra bil så skickade de en sjukresetaxi. Även kväll och mitt i natten.

Hem var det inte säkert man fick sjukresa dock. Och hem kan ju vara större risk för samåkning

 

[godisklubba]

Jag vet inte hur det är hos @Wille men när jag bodde på landet så fick man sjukresa akut. Dvs om man inte behövde ambulans men inte kunde eller de inte tyckte man skulle köra bil så skickade de en sjukresetaxi. Även kväll och mitt i natten.

Hem var det inte säkert man fick sjukresa dock. Och hem kan ju vara större risk för samåkning

Ah, det visste jag inte! Jag har bara hört om folk som fått ringa efter taxi (på egen bekostnad), bor dock i stan ca 2 km från sjukhuset. Därav att jag trodde att det alltid var planerat/beviljat i förväg. Men det låter ändå rimligt att alternativet akut sjuktesa till närmsta akutmottagning finns för de som behöver det, speciellt om man bor på landet.

 

[sardellen]

Du verkar ha det hemskt tufft just nu och det låter som att du känner att allt bara går emot dig och att ingenting är någon idé!

Jag förstår att du redan vet detta intellektuellt men det tåls att upprepas:
Ångesten är INTE farlig. Den gör dig hemskt trött och sliten och utmattad, men du kommer inte få en psykos, du kommer inte bli galen, du kommer inte gå sönder av den. Jag vet att det inte känns så. Det är för att din hjärna vill skydda dig till varje pris! Din hjärna tror att ångesten är den största fienden. Det är svårt att argumentera mot något hjärnan tror kommer skydda en.

När man har ångest är det lätt att man "är i huvudet", tankarna snurrar, eller står stilla, men man känner inte kroppen. Eller man liksom "doppar tårna" i kroppen och känner att åh nej, det känns hemskt!!!! Allt gör ont och hela kroppen skriker FARLIGT. Så då stänger man av kontakten med kroppen igen, och hjärnan kommer på sätt som den tänker ska lindra ångesten, som tex det med att slå mobilen på dig själv, som blir som en slags distraktion från ångesten, ett sätt att skydda sig från den hemska känslan som sitter i kroppen.

Grejen är ju att det farliga för dig när du sitter i bilen med en annan provtagen är din ångest. Eller närmare bestämt det som KÄNNS farligt. För ingenting kommer hända med dig pga den provtagna personen i den stunden förutom att du får ångest. Som känns hemsk!!!

Och då blir det ju en förstärkning av den här kopplingen i hjärnan. Kopplingen i hjärnan säger att ångesten är farlig och måste undvikas till varje pris. Vad gör att du får ångest? Massa olika saker. Då måste du undvika dem! För du måste till varje pris undvika ångest!!!

Jag undrar vad som skulle hända om du testade att känna din ångest. Eller snarare, att känna din kropp och det som händer i den, inklusive ångesten. Att i lite i taget VARA I DIN KROPP. Detta är ingen quickfix, men å andra sidan behöver du inte göra nånting. Du behöver bara ligga där och faktiskt känna din kropp, vad händer i den, vilka förnimmelser har du, istället för att hjärnan snurrar på. Jag förstår att det låter flummigt, men det är ett väl beprövat/evidensbaserat sätt att reglera nervsystemet.

 

[Alexandra_W]

Ah, det visste jag inte! Jag har bara hört om folk som fått ringa efter taxi (på egen bekostnad), bor dock i stan ca 2 km från sjukhuset. Därav att jag trodde att det alltid var planerat/beviljat i förväg. Men det låter ändå rimligt att alternativet akut sjuktesa till närmsta akutmottagning finns för de som behöver det, speciellt om man bor på landet.

Ja när jag flyttat till stan och skulle hem från sjukhuset med en bruten axel och sönderklippta kläder på överkroppen fick jag ta en taxi (2-3 km).. Jag minns knappt varken besök eller hemresa pga så jävla ont men minns att jag bad dem om hjälp ringa taxi och en sköterska fräste "ja men du får ingen sjukresa!". Jag hade inte ens tänkt tanken på det men inser såhär efteråt att många säkert velat ha det på sjukresa. Jag ville bara komma hem jag.

(Sen kan man kanske ifrågasätta lämpligheten skicka patienter i sådant skick jag var i med taxi. Jag minns som sagt ingenting mellan den kommentaren och att jag sitter i en rullstol och väntar - sen är det svart tills att jag är utanför min entre och taxichauffören hjälper mig med kortet. Ren tur det var en hederlig snäll chaufför och ingen som utnyttjade situationen på det ena eller andra sättet...)