Craycray far- och morföräldrar

[Jozze]

Variation av crazy Fast typ dubbelt

Aha! Tack!

 

[em-pirre]

Jaa, för att om de är en stor del av ens liv så pratar man gärna om dem?
Jag har en kollega som alltid visar film på barnbarnet, hon dyrkar sitt barnbarn. Jag tycker om kollegan, alltså tittar jag på filmer av främmande barn och kollegan lyser som sola i Karlsta. Vi småpratar och umgås på jobbet, jag skulle Aldrig säga att jag är ointresserad. Däremot kan jag ju sen leda in samtalet på annat.

Samtidigt så ses det då inte som okej om jag babblar om mina hundar.

 

[Raderad medlem 6459]

Samtidigt så ses det då inte som okej om jag babblar om mina hundar.

Men det är nog något väldigt specifikt för din arbetsplats? Hos oss pratar en kollega non stop om sina katter, en annan om sina hundar och jag (väldigt) mycket om min medryttarhäst. Och folk engagerar sig i det med.

 

[Oldie]

Tänker mig att detta hör hemma på allmänt, då det handlar inte om barn i sig, utan om vuxna människor.

Jag har länge funderat över varför många nyblivna far- och morföräldrar blir helt batshit crazy över sina barnbarn? Det är som att det är det största som någonsin har hänt dem och det är ibland det enda de pratar om på t.ex. jobb. Ett tag var barnbarnen det enda min mamma pratade om, höll på att driva mig till vansinne.

Även om jag inte gillar barn, så fattar jag att det är en stor grej att bli förälder. Men jag kan ärligt inte förstå hur det kan vara så stort att bli mor- och farförälder, att det tar över ens hela värld? Det ska visas bilder, det ska pratas om dem, de ska passa dem på sin semester osv.

Jag förstår att det kan ses som en provocerande fråga, men det tycker inte jag - jag är uppriktigt nyfiken:

Vad är det som är så speciellt med att få barnbarn?

Fattar inte det heller så det är intressant att följa tråden.

 

[Hyacinth]

Samtidigt så ses det då inte som okej om jag babblar om mina hundar.

Alltså, jag skulle inte reagera. Jag babblar om mina hundar i tid och otid. En kollega har en mops jag ser bilder på typ dagligen. En annan kollega har en motorcykel det pratas om. Man pratar ju oftast om det man om och kring sig? Barn, djur, hobbys, resor, gardiner, renoveringar osv.

 

[Lipperta]

Alltså, jag skulle inte reagera. Jag babblar om mina hundar i tid och otid. En kollega har en mops jag ser bilder på typ dagligen. En annan kollega har en motorcykel det pratas om. Man pratar ju oftast om det man om och kring sig? Barn, djur, hobbys, resor, gardiner, renoveringar osv.

Fast jag tycker ändå det är stor skillnad i hur mycket man trycker och tjatar om barn än något annat. ALLA SKA tycka om barn, alla SKA vilja se bilder, är det någon som inte vill se bild på en motorcykel pga ointresse skulle reaktionen nog mest bli ''jaha ok'' skulle man säga nej till att se bilder på barn skulle troligtvis den personen ta väldigt illa upp.
Skulle någon trycka så mycket som de gör med barn om vad ska vi säga, marsvin? skulle nog den personen bli bedd att vara tyst inom en snar framtid.

Men som sagt, jag har inget emot av att hör hur glad någon blivit över att bli förälder eller fått ett barnbarn, men det räcker där.

Vet man att den andra i samtalet är intresserad är det ju inga problem så klart.

 

[Lenis]

Samtidigt så ses det då inte som okej om jag babblar om mina hundar.

Då har du ju lite tråkig umgängeskrets. Jag har babblat om mina hästar och hundar i tjugo år och jag är inte typen som självmant visar bilder på typ ngt men kollegor har frågat då och då om att få se o då har jag ju gärna visat. Innan djur, nu kiddo också.

 

[Lenis]

Fast jag tycker ändå det är stor skillnad i hur mycket man trycker och tjatar om barn än något annat. ALLA SKA tycka om barn, alla SKA vilja se bilder, är det någon som inte vill se bild på en motorcykel pga ointresse skulle reaktionen nog mest bli ''jaha ok'' skulle man säga nej till att se bilder på barn skulle troligtvis den personen ta väldigt illa upp.
Skulle någon trycka så mycket som de gör med barn om vad ska vi säga, marsvin? skulle nog den personen bli bedd att vara tyst inom en snar framtid.

Men som sagt, jag har inget emot av att hör hur glad någon blivit över att bli förälder eller fått ett barnbarn, men det räcker där.

Vet man att den andra i samtalet är intresserad är det ju inga problem så klart.

Du skriver ju "troligtvis" och "nog". Du kanske ska testa? Om du skulle brinna för marsvin mer än ngt annat i hela världen och kunna offra en njure eller ditt liv för dem och känna att de ger ditt liv mening, så skulle nog folk lyssna än mer än när det gäller barn, för det vore ju ganska ovanligt och därmed intresseväckande.
Sen att många kanske prioriterar människor högre än materiella ting eller djur, det får man nog se som ganska mänskligt/biologiskt.

 

[LenaH]

På mitt jobb är den enda som har barnbarn så himla gullig att när barnet kom (härom månaden) så sa hon "Lena, jag veeet att du inte är så intresserad av barn men jag måste bara visa EN bild!"

Självklart tittar jag då snällt och säger att "vilken fin bild på dig Pia och det var en gullig accessoar."

Lagom nivå.

 

[Lipperta]

Du skriver ju "troligtvis" och "nog". Du kanske ska testa? Om du skulle brinna för marsvin mer än ngt annat i hela världen och kunna offra en njure eller ditt liv för dem och känna att de ger ditt liv mening, så skulle nog folk lyssna än mer än när det gäller barn, för det vore ju ganska ovanligt och därmed intresseväckande.
Sen att många kanske prioriterar människor högre än materiella ting eller djur, det får man nog se som ganska mänskligt/biologiskt.

Ja fast varför trycka upp barn i ansiktet på andra.
Jag har intressen jag vet att ingen annan vill höra eller sa, så jag talar inte om det. Jag skulle aldrig få för mig att trycka in det i näsan på folk.

Jag tycker det är socialtobegåvat att pressa och pressa om ett samtals ämne även fast den andra inte vill. Oavsett vad det gäller för ämne.

Visst berätta för mig om den där roliga helgen du och barnbarnet hade, vad ni gjorde och så vidare. Men jag vill inte se 20 bilder, inte höra hur lös hen blev i magen osv. Jag är alltså inte emot barnprat på en trevlig nivå.

 

[MiniLi]

Jag känner inte igen det här med att folk visar bilder på barnbarn osv. Det är ett väldigt ovanligt beteende i mina kretsar. Jag tycker desutom vi pratar om det mesta på jobbet. Hundar, katter, hästar, barn, resor osv. Ingen större skillnad.

Men en sak som jag själv tycker är lite jobbigt med ”barnbarn är livets efterrätt” är när man är den som berövar någon den där efterrätten. Jag fattar ju absolut inte beslut i barnfrågan utifrån vad tex mina föräldrar känner, men när jag hör den där efterrättsfrasen så får jag faktiskt lite (icke-rationella) skuldkänslor..
Som tur är så har min lillebror tre barn.

 

[escodobe]

Men för fasiken, nu har jag kollat på den här tråden en gång i timmen och ingen har förklarat det viktigaste - vad betyder egentligen "craycray" ?!

 

[mandalaki]

Men för fasiken, nu har jag kollat på den här tråden en gång i timmen och ingen har förklarat det viktigaste - vad betyder egentligen "craycray" ?!

Då har du kollat dåligt, för det har redan förklarats.

 

[westernsuzie]

Har också teckning från 3-årige systersonen uppsatt på kontoret. Smälte totalt när han ritat mina hundar och skrivit deras namn, ett sånt mästerverk gjort med sån omtanke måste upp så man kan titta på det och bli glad varje dag
Visa bifogad fil 17157

OT men herregud vilken underbart charmig teckning, förstår att du smälte

 

[westernsuzie]

Min farmor verkligen älskade oss barnbarn (hon hade många pga 6 barn som alla hade 2-3 barn) och så småningom barnbarnsbarnen. Hon tog hand om oss mycket när vi var små och jag har helt underbara minnen av henne från när jag va liten.

Känns tråkigt att hon inte är i livet längre och fick träffa mina och syrrans barn och även våra hästar för vet att hon hade älskat både kidsen och pållarna (hon älskade hästar också). Men jag är glad att barnen har en väldigt engagerad mormor och farmor, och även morfar och farfar plus en bonusfarfar som de träffar ofta för jag vet hur mycket det kan betyda under barndomen. Tror absolut att de visar en och annan bild och berättar på sina jobb, kanske är det en och annan som irriterar sig rent av men så länge det inte går till total överdrift tänker jag att det är lite så det är att umgås med folk. Man tycker kanske inte att allt de berättar är helt häpnadsväckande intressant (det är garanterat inte allt jag säger heller) men det är ju kul att umgås med dem för det.

 

[tanten]

Min farmor verkligen älskade oss barnbarn (hon hade många pga 6 barn som alla hade 2-3 barn) och så småningom barnbarnsbarnen. Hon tog hand om oss mycket när vi var små och jag har helt underbara minnen av henne från när jag va liten.

Känns tråkigt att hon inte är i livet längre och fick träffa mina och syrrans barn och även våra hästar för vet att hon hade älskat både kidsen och pållarna (hon älskade hästar också). Men jag är glad att barnen har en väldigt engagerad mormor och farmor, och även morfar och farfar plus en bonusfarfar som de träffar ofta för jag vet hur mycket det kan betyda under barndomen. Tror absolut att de visar en och annan bild och berättar på sina jobb, kanske är det en och annan som irriterar sig rent av men så länge det inte går till total överdrift tänker jag att det är lite så det är att umgås med folk. Man tycker kanske inte att allt de berättar är helt häpnadsväckande intressant (det är garanterat inte allt jag säger heller) men det är ju kul att umgås med dem för det.

Men återigen....

Det är väl inget konstigt med att far- och morföräldrar älskar sina barnbarn?? Är inte det rätt självklart?

Det vi diskuterat i tråden är den absloluta tondövheten gentemot omgivningen där personer förväntas att dela fascinationen över deras barnbarn. Trots att det är helt främmande människor som man (jag) inte har den minsta relation till.

Jag HAR diskuterat barnbarn med folk som jag är vän med. Och funnit det intressant - för att jag KÄNNER den där lilla människan och har en relation till henom.

Men random liten person är för mig totalt ointressant. Totalt.
DET accepteras uppenbarligen inte. Eftersom folk jag knappt ens känner till namn visar mig bilder på "jättesöta" barnbarn.

 

[Umbria]

Men en sak som jag själv tycker är lite jobbigt med ”barnbarn är livets efterrätt” är när man är den som berövar någon den där efterrätten. Jag fattar ju absolut inte beslut i barnfrågan utifrån vad tex mina föräldrar känner, men när jag hör den där efterrättsfrasen så får jag faktiskt lite (icke-rationella) skuldkänslor..
Som tur är så har min lillebror tre barn.

Det där är ju bara en klyscha, ett talesätt. Ett ganska hemskt talesätt tycker jag, för efterrätten är ju det allra sista man får när all annan mat är slut och uppäten, dvs barnbarnen är det sista man får uppleva i livet.

För mig som var relativt ung när jag fick barnbarn så känns den där frasen helt fel. Det låter som att man är nära döden. Och för en del (många?) spelar det ingen roll om de får barnbarn eller inte, men det pratas det inte så mycket om.

 

[TinyWiny]

Jag har inga biobarnbarn men två fantastiska bonusbarnbarn. Jag har också fått äran att bli utsedd till bukemormor och det är stort

Jag pratar om saker jag tror intresserar den jag pratar med. Jag pratar inte om bonusbarnbarnen med folk som inte alls bryr sig och jag visar inga bilder men med någon som bryr sig kan jag berätta små roliga anekdoter precis som med mina egna barn när de var små. Det här med att prata barnbajs har jag däremot aldrig förstått. Enda gången jag överhuvudtaget har pratat bajs var när vildkatten som i uruselt skick hade fångats in äntligen bajsade. Viken glädje det var! Hoppet tändes och det fanns en framtid!

Barnbarn är livets efterrätt kan låta fint när de väl finns men jag håller med @MiniLi. Det kan ge bitter eftersmak om det inga finns.

Jag har inga som helst problem med att folk pratar om det de brinner för, det som upptar deras tankar, oavsett om det är barn, gerbiler, motorcyklar, renovering eller annat men som varande social varelse bör man förstå att ingen är intresserad av att se och höra jämt och ständigt om något som inte intresserar dem alls. Åt andra hållet anser jag det hör till normalt hyfs att kunna slå en blick på ett foto, lyssna på en rolig anekdot någon minut här och där även om det inte intresserar en själv.

 

[Lenis]

Men återigen....

Det är väl inget konstigt med att far- och morföräldrar älskar sina barnbarn?? Är inte det rätt självklart?

Det vi diskuterat i tråden är den absloluta tondövheten gentemot omgivningen där personer förväntas att dela fascinationen över deras barnbarn. .

Frågan TS ställer är "vad är det som är så speciellt med att få barnbarn". Vilket en del svarar på och en del skriver om de som mässar om barn fast den andra vill prata marsvin. Den där absoluta tondövheten är ju verkligen inte det som allena presenteras i tråden, då borde den öht inte handla om barn utom om folk som babblar om sitt utan att ha social kompass nog att ibland byta ämne- oavsett vad det gäller. Det har inte med barn att göra, det har med personen att göra.

 

[westernsuzie]

Men återigen....

Det är väl inget konstigt med att far- och morföräldrar älskar sina barnbarn?? Är inte det rätt självklart?

Det vi diskuterat i tråden är den absloluta tondövheten gentemot omgivningen där personer förväntas att dela fascinationen över deras barnbarn. Trots att det är helt främmande människor som man (jag) inte har den minsta relation till.

Jag HAR diskuterat barnbarn med folk som jag är vän med. Och funnit det intressant - för att jag KÄNNER den där lilla människan och har en relation till henom.

Men random liten person är för mig totalt ointressant. Totalt.
DET accepteras uppenbarligen inte. Eftersom folk jag knappt ens känner till namn visar mig bilder på "jättesöta" barnbarn.

Precis, och halva mitt inlägg handlade ju om att de säkert visar en och annan bild och berättar på sina jobb så länge det inte går till total överdrift tror jag att det är lite så samvaron med andra människor är - allt är inte superintressant jämt men folk kan ju va trevliga för det